Bokmystik – del I

Har nu nästan läst klart hela Bibeln sedan ungefär årsskiftet. Det har varit en blandad upplevelse. Min utgångspunkt var att Bibeln reflekterar tre religioner, israelism, judendom och kristendom, och att jag är anhängare av kristendom. En annan utgångspunkt jag höll var att, när en av dessa religioner strider mot de andra, så anger inte någon av religionerna rätt och full etik, däremot anger "differensen" kristendomens egentliga etik; alltså om judendomen säger A, och kristendomen förkastar A, så är inte moralen explicit att förkasta A, utan i stället att förkasta även alla regler som i en viss kultur fungerar som A.

Nåväl det senare är finlir. Jag har nu läst GT och NT, och de flesta av GT-apokryferna, fram till och med Salomos Visdom. Jag tycker: av Moseböckerna är 1 och 2 acceptabla, därefter kommer tre vedervärdiga Moseböcker fullt av de mest imbecilla regler uppblandat med enstaka glimtar av sund moral. Därefter kommer Josua – helt förkastlig – Domarboken, Samuelsböckerna – sådär – och Konungaböckerna – helt förkastliga! Det här är inte judendom – det här är den nästan utdöda religionen israelitism. Endast samariterna (bene'Yisra'el) är i viss mån anhängare av israelitism, men en monoteistisk och uppsnyggad variant. GT suger fruktansvärt fram till profeterna: det här är inte kristendom, och troligen inte heller judendom (även om det moderna landet Israels beteende lätt kan få en att föreställa sig något annat).

I kontrast mot de primitiva och blodtörstiga barbarerna i äldre GT, står profeternas lära i yngre GT: en Gud som härskar över alla, men där judarna är utvalda att föregå med gott exempel. Tyvärr är profeternas lära motsägelsefull, och med kännedom om fariséism (sett som ett framsteg från det äldre GT) gnosticism och esseism så kan man skönja en inre instabilitet och splittringsbenägenhet. Yngre GT är ett stort moraliskt framsteg framför GT, den ger en socialistisk vision som tyvärr också är gravt rasistisk.

Jämfört med GT är NT ett veritabelt under, den totala uppenbarelsen. Min favorit är Matteus, speciellt bergspredikan, som i mina öron också är ett retoriskt mästerverk som slår det mesta. När jag läste Matteus så kändes det som om texten i sig är själva "Gudsbeviset", korthuggna kontraster av det som var, varför det inte funkar och vad som verkligen gäller. När en text talar en sorts djupare torr sanning som emellertid får ens känslor att ryckas med, så framstår texten som ett slags genomslag från verklighetens mer grundläggande natur till min egen hjärna. Detta är säkert ett Dawkinskt virus, men det är ett bra virus, jag och detta virus kommer att bli en bättre sorts organism.