Egocentricitet (fundamental egennytta) är urtillståndet för en individ av en organism, alla de processer, förflyttningar och reaktioner som sker hos individen är sådana att individens behov tillgodoses. För att uttrycka saken platt, så finns det ingen poäng med att två klor på en kräfta för maten till någon annan position än munnen, det finns ingen poäng med att en fisk hoppar till en position utanför vattnet, eller att en hare springer på ett träd i stället för att springa mellan träd. Evolutionärt finns det en fördel med att organismen har en rumsuppfattning med sig självt i centrum, och att den optimerar födointag och rörelsemönster på detta sätt. Det behöver dock inte alls innebära att denna individ har någon ideologi som försvarar detta beteende, eller att den alls tänker.
Emotionella band uppstår evolutionärt då det finns en nytta med att flera individer stödjer och hjälper varandra — vanligen rör det sig om individer av samma art, och oftast är individerna släkt med varandra. Vad de emotionella banden exakt är är odefinierat — hos människor brukar det beskrivas som en viss glädje eller en trygghet att vara i varandras närhet. Man gör ingen vågad gissning om man chansar på att den primära användningen handlar om vård av avkomman, och att andra sorters icke-sexuella inbördes-hjälp-relationer är “spandrels”, nya användningar av denna primära funktion.
Inbördes hjälp är sociala eller sociobiologiska “överenskommelser” (de kan vara helt omedvetna) om att redistribuera resurser eller försvara varandra så att summan av deltagarna får ett bättre evolutionärt läge än om “överenskommelsen” inte funnes. Exempel kan vara riskminskning, vampyrfladdermöss som matar den gruppmedlem som inte hittat mat så att denne slipper svälta, det kan vara gruppförsvar, exempelvis myskoxarna som ställer sig i ring med hornen utåt mot björnar eller vargar, det kan vara att pelikaner turas om med att vara barnvakt åt pelikanungarna så att resten kan ägna sig åt födosök. I den inbördes hjälpen finns transaktionsnormer och beteendenormer för att upprätthålla de emotionella banden och en viss sorts jämvikt som stödjer gruppen och dess medlemmar optimalt enligt ett evolutionärt hållbart mönster.
Egoism beskriver en avvikelse från det jämviktssystem som optimerar gruppens överlevnad: en enstaka individ förmår inte upprätthålla den självuppoffrande delen av det sociala kontrakt vari han är förmånstagare och vartill han skall bidra i enlighet med systemets normer. Egoism är en gruppavvikelse vilket leder till bestraffning eller utstötning ur gruppen. Evolutionen rensar i allmänhet snabbt bort egoistiska individer. Det som normalt beskrivs som “egoism” i dagens samhälle behöver inte vara det i denna snäva bemärkelse – mer ofta handlar det om svårmotiverade beslutsmonopol på resursfördelning.
Altruism (oegennytta) beskriver i stället hur individen genom att göra en uppoffring, kan skjuta upp belöningen i tiden till en ospecificerad framtida fördel, eller enligt socialt tänkesätt, erhålla en belöning i form av en statusökning inom det sociala systemet, så att individens popularitet ökar. Det ingår i det sociala spelet att individens insats “efterskänkes” till gruppen, men att denna individ kan förväntas behandlas mer allmänt fördelaktigt efteråt. Självuppoffring för släktingar kan mycket väl falla inom ramen för altruism, under förutsättning att uppoffringen “efterskänkes” i någon mening. Altruismen är biologiskt-positivistiskt besynnerlig på så sätt att en forskarindivid av arten Homo sapiens inte med lätthet instrumentellt kan mäta statusökningar som altruistiska individer av andra arter erhåller. Forskar-sapiensar har ofta kliat sig på sin (ofta hårlösa) skalle för att de inte kunnat mäta altruism med linjal och stoppur. Den egentliga orsaken till altruism är ju ganska uppenbart att transaktionssystem som kräver omedelbar materiell återbetalning inte kan klara av lika många gruppuppoffrande handlingar som altruistiska system med gruppuppoffring på kredit. En sekundär trolig anledning är att gruppuppoffring på kredit ger jämnare insats- och resursfördelning inom gruppen genom att återbetalningen sker mer slumpartat, och att mekanismen således stabiliseras.
Enligt den här teorin är inte altruism eller egoism varandras motsatser, det första är en transaktion i ett socialt spel, det andra är ett misslyckande i ett socialt spel. Spelen är varandra relaterade men inte på samma plan, altruism gäller en meta-resurs, nämligen status, egoism gäller misslyckandet i sin del av en vedertagen resurs-fördelning, så det är inte speciellt vettigt att ställa altruism och egoism emot varandra, annat än så att om altruismen är lyckad, så föreligger inte egoism, men det finns system där egoism är teoretiskt möjlig men altruismen är irrelevant som koncept, nämligen i sådana sociala system där en självuppoffring inte kan översättas till ökad gruppstatus.
Ayn Rand definierar altruism sålunda:
“Den grundläggande principen i altruism är att människan inte har någon rätt att existera för sin egen skull, att dennes tjänster till andra är det enda skälet för hans existens, och att självuppoffring är den största moraliska plikten, dygden och värdet.”
Det är uppenbart att Ayn Rand försöker göra något politiskt av det hela. Hon och hennes galna horder av objektivistfånar är de enda som har en så löjeväckande definition av “altruism”. Jag har för mig att Ayn Rand inte lyckades något vidare i sina personliga relationer och att hon mest blev utnyttjad. Det kan ha att göra med det folk som hon lyckades samla ihop.Friedrich Nietzsche är mycket lättare att ha att göra med, han säger rakt ut:
“att behandla andra som mer viktiga än en själv är förnedrande och självförnekande för en.”
Svaret är: det beror ju förstås på om det här statussystemet för altruism funkar eller ej. Funkar det inte så finns det ju inga logiska skäl att vara altruistisk, eller så kan man försöka hitta ett system där det funkar.
Inlägg
