Augustinus från Hippo del I

Läste Augustinus' bekännelser, och blev lika oimponerad som då jag läste Richard Dawkins. Oändliga tirader av självplågerianklagelser mot sig själv och ändlösa prisanden av Gud citerande hittan och dittan bibelord. Det behöver inte jag: jag är "syndig" själv ¹), och behöver inte att någon annan styr mitt tänkande på vilket sätt jag är "syndig". Bibeln har jag läst från Alfa till Omega, så den behöver inte repeteras av en som inget begriper. Värst är den totala självmotsägelsen som bok 7 vs. bok 8 presenterar. I bok 7 hävdar han fräckt att det som för oss är ondska, är för Gud alltigenom gott (!!). Kanske en överdrift, men en någorlunda realistisk och sansad förklaring på väsentliga delar av ondskans problem. I bok 8 förfaller han till en självspäkareattityd som antingen var en del av den tidiga katolska kyrkan, eller som var en del av Augustinus troligen hysteriska personlighetstyp. Enligt denna kräver Gud av oss att vi skall förneka våra drifter och bete oss asketiskt, leva i celibat och äta och dricka litet. Vilket står totalt i strid med bok 7:s smarta och skarpsinniga insikt. Med hänsyn tagande till att Augustinus utifrån egen erfarenhet fördömer manikéismen, som just hävdar denna asketism, baserat på att materien (och drifterna) är onda, så kan slutsatsen inte bli något annat än att Augustinus uppvisar en fjärde sorts "synd" – nämligen den intellektuellt-andliga lystenheten som hela tiden drar ner honom i "det manikéiska träsket", och som gör att han essentiellt sett producerar osammanhängande mentala orenligheter.

Den katolska "heligheten" baseras på en falsk föreställning om en "renhet" baserad på en fundamental asketism, ett skuldbeläggande av de naturliga drifter som Gud försåg oss med. Augustinus tillhandahöll den kluvenhet, det obalanserade svängandet mellan "svart/syndigt" och "vitt/heligt", samt en total brist på kriteria för vad som är bra och vad som är dåligt, skapande den typ av inre konflikter och bristande självtillit som är karakteristisk för destruktiva manipulativa sekter. Denna katolska "helighet" ses som en magisk kraft varmed man kan bemästra världen: man tror att man genom att be och kolonisera med munkar och nunnor inneslutna i ett kloster kan be fram en allmän konvertering till katolicismen. Detta är en lärare som kastar anhängare i ett andligt fängelse och binder fast dem så att de inte kan växa i tro.

När jag sedan kom till bok 10, den som inleder Augustinus filosofi, hade jag en starkt föraktfull attityd till honom, med formuleringar som "filosofisk wannabe", "teatralisk poser" och "sympatiskt men löjligt dumhuvud".

Augustinus är allmänt uppskattad i västkyrkorna. Det måste finnas något skäl till detta men detta skäl finns inte i hans Bekännelser. Filosofiskt och vetenskapligt är han i princip passé och ignorerbar – han använder systematiskt en massa tankekullerbyttor som får en universitetsutbildad med matematik och logik att irriterat vifta bort hans texter som pseudofilosofiskt tramsande baserat på en överdramatisk retorik som påminner om den leksaksballong som man som liten frestades sticka hål på med nål. Teologiskt kan jag inte bedöma, eftersom jag inte är teolog, utan logikomatematicist.

En vettig kristen "psykologi" och människomodell måste göra upp med det förbannade skuldbeläggandet, och ge smarta och vettiga kriteria för hur individen jobbar med sig själv och sin självbild, självständigt och produktivt – i betydelsen att självförsoningen och självharmonieringen ständigt ökar. En simplistisk och korkat tillämpad tro riskerar i stället lägga på individen skuldkänslor för något som denne inte hade problem med i sin ursprungliga självdissonans, vilket gör problemet mycket värre och vilket skapar förutsättningar för kultism och otillbörlig påverkan på individen som lätt hamnar i "religiösa" ulvars klor. En smart kristendom detaljreglerar fram en relativt hög grad av individens suveränitet, tolkningsföreträde om den egna "syndens" natur, privatfilosofiska element som kan fungera som pusselbitar, och ett användningsföreträde där individen själv bestämmer hur pusselbitarna skall tolkas och sättas ihop. Prästen fungerar då som en själavårdare som assisterar den religiöse, som tillhandahåller de privatfilosofiska elementen, och som vägleder och hintar individen om vettiga respektive vettlösa användningar. En simplistisk Augustinism är i detta sammanhang oanvändbar och tydligt destruktiv.

¹)	"syndig": ungefär - kognitiv dissonans i självbilden, man har en personlig önskan och idealbild av vad man borde göra och hur ett korrekt beteende skall vara, samtidigt som man är starkt medveten om hur mycket man avviker från denna idealbild, kopplat till ett förakt för sig själv.

Kristen kommunism

OBS! Denna miniessä använder det laddade ordet "kommunism" i dess originalmening. Läs hela essän innan du drar slutsatsen att jag påstår att Gud är en Stalin, eller också avstå helt från att dra några slutsatser.

Hutteriterna lever enligt ett kristet mönster - och enligt det slutgiltiga mönstret som Gud anvisar: de gör ett system sådant som finns beskrivet i Nya Testamentet Apostlagärningarna 4:32-37. Tvärtemot den irrläriga kristna högern är kristendomen kommunistisk - vilket framkommer när man arbetar med Nya Testamentet förutsättningslöst, utan de extra tilläggsdogmer som den kristna högern lägger på utöver Bibeln.

Hutteriterna har ett antal fel som gör deras överlevnadsvärde och överlevnadsmodell felaktiga:

• de har varit på i stort sett utrotningens brant och expanderar i huvudsak genom att fortplanta sig själva - kristenheten och religion i allmänhet avlägsnar sig från en sådan individevolutionär överlevnadsmodell: det är inte individerna utan kulturen och dess förmedlade kunskaper som skall utsättas för evolution, medan individrelaterad evolution endast skall gälla den status individen har i systemet, detta stabiliserar de samhälleliga förhållandena på så sätt att ökad trygghet skapar minskad inbördes aggression - hutteriternas aggression undertrycks alldeles för odifferentierat genom en ideologisk kollektivistisk modell, och resulterar i stället i att många medlemmar har problem med ångest och alkoholism,
• de är kreationistiska och bokstavstolkare som föredrar att avskärma sig i stället för att konfrontera sina egna okunskaper, och deras anpassning och förmåga att hantera omvärlden minskar och utsätts för klimatets konjunkturer, dem av dem som är intellektexpansiva kommer att vilja bryta sig ut ur deras system, och ett system som man kan bryta sig ur genom ren kunskapsexpansion är essentiellt felaktigt.

Hutteriternas levnadssätt är rätt på sådant sätt att de är kulturekologiskt anpassliga, att deras resursutnyttjande är hållbart främst genom lokalproduktion, och att de i större antal skulle kunna fungera som en stabiliserande buffert för det omgivande samhället. De är ett moralisk fulländat komplement till marknadsdistribution och statssystem, men de är ekonomiskt och systemiskt inflexibla. Deras levnadssätt är fel på så sätt att de endast kan hantera jordbruk och billig lokal produktion, inte exempelvis verkstadsindustri eller infrastrukturellt underhåll.

Ett alternativ som övervägts och förkastats är socialistiska mönstersamhällen, vilka inte fungerade - arbetsfördelning, inre stridigheter och svårigheter att få ekonomi i samhällena fick dem att stegvis säcka ihop och upplösas. Den anarkistiskt-kommunistiska splittringen gällde dessa socialistiska samhällen: anarkististerna bytte lära och trodde att individuellt företagande med försäkringssystem var ett bättre system - kommunisterna förkastade detta som en eftergift till den onda kapitalismen - de föreställde sig i stället att ett kommunistiskt system endast kan uppkomma om hela världen är planekonomiskt socialistisk med centraliserad statsstyrelse. Sanningen är nog varken eller: den socialistiska ideologin är alldeles för svag i förhållande till den kristna läran på flera sätt: den anvisar en exakt modell, den påstår sig vara vetenskaplig och den saknar i stort sett mytologi, i synnerhet är en totalistisk kosmologi och en tanke om belöning i livet efter detta av avgörande betydelse: materialistiska, ateistiska och sekularistiska teorier om behovsuppfyllelse underlättar inte direkt uppoffringar för kollektivet, medan den kristna ideologins kärna är att Gud själv uppoffrade sig för så många människor som möjligt, och att detta att älska Gud kan innebära liknande smärre offer från individens sida.

Hutteriternas begränsningar beror på att de inte förmår behålla sin totalistiska ideologi om de konfronteras vad verkligheten förtäljer oss om universums och jordens skapelse samt evolutionen. Community-socialisternas begränsningar var att de inte förmådde upprätthålla relevant motivation för att bygga sina idealsamhällen. Kristendomen har historiskt emellertid en obegränsad anpassningsförmåga, samt en relativt höggradig förmåga att upprätthålla en central ideologi som korrekt kan motivera individers självuppoffring för kollektivets bästa, den har en relativ klar uppfattning om kollektiv och dess påverkan på individen och vice versa. Man kan utan problem tänka sig kristen evolutionism där det är idéer och läror som utsätts för evolution, och att de bibliska myterna är beskrivningar som måste tolkas.

Tolkandet, som idag ofta ifrågasätts av fundamentalistiska kristna, är i själva verket en ursprunglig kultur inom kristenheten som kan spåras ända tillbaka till Jesus' egna århundrade, då Gamla Testamentet tolkades mycket symboliskt eftersom Jesus Kristus (alltså Guds egna son!!) förkastat bokstavlig efterföljd av de judiska renhetslagarna, men den kom stegvis att byta karaktär då kristenheten rensade ut och omformade influenser från platonism, gnosticism och fariséism till mer bibelenliga tolkningar. Vissa ursprungliga sådana koncept kvarstod dock ändå till idag, bl.a. idén om Guds oföränderlighet, det eviga livet efter döden, änglar och treenigheten. Tolkning föreskrivs i vissa fall: Augustinus av Hippo föreskriver omtolkning av bibelord om dess bokstavliga innebörd är uppenbart falsk. Vi kan i modern tid avvisa kreationism med denna föreskrift: kreationismens bibeltolkning strider bara så uppenbart mot geologiska rön - alltså kräver kreationismens hela problemområde omtolkning och kreationismen som sådan måste förkastas. Man kan inte kalla sig Calvinist, Lutheran eller Katolik och samtidigt säga sig vara kreationist, för då förkastar man det fundament som Calvin, Luther och Thomas av Aquino använde sig av och höll sig strikt till, nämligen Augustinus av Hippo.