Bokmystik – del III

Efter en ganska arbetssam dag (tidningsutdelning för Skäggetorps Kyrka) samt en förberedande utflykt inför mitt intro till sysselsättningsgarantin, så blev jag tidigt trött och gick och lade mig på den tid som vanligt folk brukar lägga sig på (10 eller något). Jag drömde om Boken i boken, en bok som jag hela tiden (i drömmen) hade haft tillgång till och som beskriver läror och kulturer, hur de växer upp och hur de övergår i varandra, hur dessa utmynnar från folket vid floden, som bytte lopp och gick i en annan bana, och som givit upphov till detta folks efterföljare och detta senare folks avskildhet ifrån omgivningen. Jag kan inte beskriva det bättre än så eftersom det var en dröm, och det är ett rekurrent spår i mig som har funnits i mig en längre tid. Det är inget pseudominne, det är överhuvudtaget inget minne, men det är ett återkommande drömtema, som nog måste tros vara en syntes av de kulturella flödena samt mitt grävande i historien.

Jag har annars haft liknande drömteman men vad beträffar andra ämnen: ett var detta när Europa var kulturlöst och egypterna reste med en flotta upp till Norden och skapade en koloni. Vansinne kan tyckas, men högst plausibelt när man gräver i arkeologi och Nordisk bronsålder 1700–800 f.kr.: man vet att det funnits medelhavsinflytande när man studerat hällristningar, och man vet att det fanns direktkontakt när det gäller handelsförbindelser. Dock kan man inte bevisa explicit egyptiskt inflytande: det kan vara kontakt med Egypten, med de minoiska och de mykenska kulturerna, det kan ha varit kontakt med västsemiter såsom staden Tyros. Jag tror att man genom att studera intensivt, att läsa av kulturens strömningar – "flödet" – och att känna av det kollektiva undermedvetna kan så att säga få "uppenbarelser" av verkligheten som förbigår logiskt tänkande och "profiterar" på intuition på ett mycket mer produktivt sätt än vad kulturen vill tillåta, eftersom intuitionen gör att makthavare och affärsmän tappar kontrollen.

Bokmystik – del II

Av GT-apokryferna är Judit ren goja, bullshit, lögn och förbannad dikt: för den som inget vet verkar den innehålla en hjältehistoria där Judit halshugger den onde härföraren Holofernes som är utsänd av den assyriske kungen Nebukadnessar! Hon utgår från den imaginära staden Baityloua, men innan de goda heroiska judarna attackeras av den onde assyriske Holofernes så har denne först spöat upp kungen Arpakshad, sedan anfallit araber i Kilikien, varefter han marscherat vidare längs en av floderna Eufrat eller Tigris ner till Persiska Viken...

Vilket ahistoriskt trams! Holofernes är ett persiskt namn, Nebukadnessar var härskare över Babylonien som krossade Assyrien, araberna fanns inte i Kilikien som ligger vid södra Mindre Asien, utan på arabiska halvön och kanske norröver till staden Petra maximalt, och om man marscherar vidare från Kilikien så hamnar man inte vid Persiska Viken utan vid Medelhavet. I Judéen fanns aldrig någon judisk stad som hette Baityloua, "y" är ett grekiskt ljud, ordet är troligen inte semitiskt utan grekiskt.

Ester per den grekiska texten har liknande sakfel, och framför dessutom en äldre-GT-moral som inte passar ihop med kristendom. Det är bättre att använda den äkta Ester, som har en rakare historia utan "etiska" utvikningar.

Mackabéerböckerna är bra, mer som snyggare och mer etiska varianter av de annars acceptabla Krönikeböckerna.

Salomos vishet är otroligt bra, den har en styrka som överglänser hela resten av GT, och nästan ligger i klass av NT. Jesus Syrak förväntar jag mig ingenting av: han har fruktansvärt dåligt rykte redan från början, men jag har inte läst ännu, så jag vet inte. (Efternot: Syrak är klart bättre än sitt rykte - vad som brukar räknas som misogyni är taget ur sitt sammanhang: han beskriver olika sorters hustrur, och den som brukar citeras som misogyni är den dåliga sorten av tre - helt obsolet synsätt: hustrun är enligt modernt synsätt jämställd och kan inte bedömas så - men i alla fall beskriver inte Syrak kvinnan som enbart förtappad)

Bokmystik – del I

Har nu nästan läst klart hela Bibeln sedan ungefär årsskiftet. Det har varit en blandad upplevelse. Min utgångspunkt var att Bibeln reflekterar tre religioner, israelism, judendom och kristendom, och att jag är anhängare av kristendom. En annan utgångspunkt jag höll var att, när en av dessa religioner strider mot de andra, så anger inte någon av religionerna rätt och full etik, däremot anger "differensen" kristendomens egentliga etik; alltså om judendomen säger A, och kristendomen förkastar A, så är inte moralen explicit att förkasta A, utan i stället att förkasta även alla regler som i en viss kultur fungerar som A.

Nåväl det senare är finlir. Jag har nu läst GT och NT, och de flesta av GT-apokryferna, fram till och med Salomos Visdom. Jag tycker: av Moseböckerna är 1 och 2 acceptabla, därefter kommer tre vedervärdiga Moseböcker fullt av de mest imbecilla regler uppblandat med enstaka glimtar av sund moral. Därefter kommer Josua – helt förkastlig – Domarboken, Samuelsböckerna – sådär – och Konungaböckerna – helt förkastliga! Det här är inte judendom – det här är den nästan utdöda religionen israelitism. Endast samariterna (bene'Yisra'el) är i viss mån anhängare av israelitism, men en monoteistisk och uppsnyggad variant. GT suger fruktansvärt fram till profeterna: det här är inte kristendom, och troligen inte heller judendom (även om det moderna landet Israels beteende lätt kan få en att föreställa sig något annat).

I kontrast mot de primitiva och blodtörstiga barbarerna i äldre GT, står profeternas lära i yngre GT: en Gud som härskar över alla, men där judarna är utvalda att föregå med gott exempel. Tyvärr är profeternas lära motsägelsefull, och med kännedom om fariséism (sett som ett framsteg från det äldre GT) gnosticism och esseism så kan man skönja en inre instabilitet och splittringsbenägenhet. Yngre GT är ett stort moraliskt framsteg framför GT, den ger en socialistisk vision som tyvärr också är gravt rasistisk.

Jämfört med GT är NT ett veritabelt under, den totala uppenbarelsen. Min favorit är Matteus, speciellt bergspredikan, som i mina öron också är ett retoriskt mästerverk som slår det mesta. När jag läste Matteus så kändes det som om texten i sig är själva "Gudsbeviset", korthuggna kontraster av det som var, varför det inte funkar och vad som verkligen gäller. När en text talar en sorts djupare torr sanning som emellertid får ens känslor att ryckas med, så framstår texten som ett slags genomslag från verklighetens mer grundläggande natur till min egen hjärna. Detta är säkert ett Dawkinskt virus, men det är ett bra virus, jag och detta virus kommer att bli en bättre sorts organism.