Kristendomens "sanna rot"

Har under några veckor grävt efter den "sanna Jesus-läran" – modern "heresiologi" brukar rynka på pannan åt gammal antik heresiologi för sin intolerans och sina klantiga apologier emot irrläror – men mitt främsta ändamål är att visa att kristendomen är en intellektuell-evolutionär produkt som växte fram på 300-talet, och att denna framväxt skedde därför att man läste bibeln och jämförde med sina läror. Udden är främst riktad gentemot Milleritism, adventism och jehovasitism: om det verkligen skedde ett "stort avfall" på det sätt som de beskriver det, vad är det då de borde ha "återställt" kristendomen till? En gnostisk lära? Samaritism? Ren judendom? Adventister kan naturligtvis få fortsätta vara adventister, men de borde vara mer respektfulla mot andra kristna och tona ner "det stora avfallet" som en 'avvikelse' som kan rättas till, och de borde erkänna att Ellen G. White är adventismens stora profet, som gör tilläggsläror och ändringar. Jehovasitism är en magisk kult.

När jag nu gräver i den ursprungliga Jesus-läran så finner jag att ett otal kommentatorer försökt koka soppa på en spik, och att det förekommer så mycket motsägelsefull information att varje försök att ge ett svar i bästa fall blir en vild spekulation. Följande källor är möjliga: hellenisk judendom, essenism, gnosticism och samaritism. Jag finner inga hållbara belägg för att det skulle funnits någon nazarenism före Jesus son till Maria. Bättre än så kan inte en ultra-skeptisk kristen.

Israelitisk folkreligion

Efter att ha läst igenom Bibeln, med kännedom om samaritism i bakhuvudet och andra religioner från Levanten och Mesopotamien, speciellt gammal babylonisk religion, beslöt jag mig för att Gamla Testamentet kunde tänkas förespråka två separata religioner; de historiska böckerna, plus psaltaren, skiljer sig för mycket från de profetiska böckerna för att egentligen förespråka samma sak:

• GT1, från 1Mos till och med 2Kung, plus Ps och Ords, förmedlar ett magiskt budskap, med en kraftfull och svartsjuk men inte speciellt god יהוה (JHVH/Jahveh/Gud) som dödar folk som av misstag råkar röra arken, slår motståndare med bölder och dödar deras barn, kräver massiva djuroffer så blodet sprutar, hjälper den lydige att bli rik och erkänd, svävar omkring som ett svart dimmigt moln i templet och dylikt, som det gäller att passa sig noga för att inte stöta sig med, och som man måste prisa i oändlighet för att inte råka illa ut,
• GT2, 1-2Krön och profeterna, säger något helt annat: יהוה hatar slaktoffer och är spydig mot ansamlandet av rikedomar, irriterar sig över oförrätter begångna mellan jude och jude, irriterar sig över oförrätter begångna från jude till främling och utlovar beskydd mot ondsinta rövande främlingar, varnar gång på gång mot att detta beskydd upphör om judarna inte beter sig etiskt, och att erövrande kungar av främmande religion mycket väl kan fungera som יהוה:s verktyg – denna יהוה är i huvudsak god i modern mening, även om han ofta är fyrkantig och håller på med kollektivbestraffningar

Jag ansåg då att "judendom" sådan vi normalt uppfattar den är två eller flera olika religioner, och den första, den som fanns före den babyloniska fångenskapen döpte jag till israelitisk folkreligion. Det visade sig vara en tanke som andra haft, exempelvis på livius.org: Samaritans som hävdar att samaritismen och judendomen är systerreligioner som uppstod från något som de kallar the cult of YHWH (= יהוה, engelska transkriptionen av JHVH/Jahveh), alltså det jag kallar israelitisk folkreligion. De avvisar påståendena om att

1. Samariterna skulle vara de ursprungliga israeliterna och judarna avfällingar (som samariterna själva påstår)
2. Samariterna skulle vara judiska avfällingar som började tillbe främmande gudar,
3. Samariterna skulle vara ett av assyrierna till Nordriket Israel indeporterat folk som antog delar av judisk religion.

Sajten anser i stället att judendom och samaritism konsoliderades från olika varianter av יהוה-kulten.

Det finns åtskilliga antika arkeologiska belägg för att det existerade polyteistiska synagogor där יהוה samsades sida vid sida med exempelvis Aštarte eller Zeus beroende på tidsperiod. Det finns också sådana antydningar i både GT och NT. Det kan ha varit så att det vid sidan av samaritism och judendom fanns kvar ursprungs יהוהiter långt in i antik tid. NT talar både här och där om "Satans synagoga" vilket skulle kunna syfta på polyteistisk israelitisk folkreligion.

Bokmystik – del II

Av GT-apokryferna är Judit ren goja, bullshit, lögn och förbannad dikt: för den som inget vet verkar den innehålla en hjältehistoria där Judit halshugger den onde härföraren Holofernes som är utsänd av den assyriske kungen Nebukadnessar! Hon utgår från den imaginära staden Baityloua, men innan de goda heroiska judarna attackeras av den onde assyriske Holofernes så har denne först spöat upp kungen Arpakshad, sedan anfallit araber i Kilikien, varefter han marscherat vidare längs en av floderna Eufrat eller Tigris ner till Persiska Viken...

Vilket ahistoriskt trams! Holofernes är ett persiskt namn, Nebukadnessar var härskare över Babylonien som krossade Assyrien, araberna fanns inte i Kilikien som ligger vid södra Mindre Asien, utan på arabiska halvön och kanske norröver till staden Petra maximalt, och om man marscherar vidare från Kilikien så hamnar man inte vid Persiska Viken utan vid Medelhavet. I Judéen fanns aldrig någon judisk stad som hette Baityloua, "y" är ett grekiskt ljud, ordet är troligen inte semitiskt utan grekiskt.

Ester per den grekiska texten har liknande sakfel, och framför dessutom en äldre-GT-moral som inte passar ihop med kristendom. Det är bättre att använda den äkta Ester, som har en rakare historia utan "etiska" utvikningar.

Mackabéerböckerna är bra, mer som snyggare och mer etiska varianter av de annars acceptabla Krönikeböckerna.

Salomos vishet är otroligt bra, den har en styrka som överglänser hela resten av GT, och nästan ligger i klass av NT. Jesus Syrak förväntar jag mig ingenting av: han har fruktansvärt dåligt rykte redan från början, men jag har inte läst ännu, så jag vet inte. (Efternot: Syrak är klart bättre än sitt rykte - vad som brukar räknas som misogyni är taget ur sitt sammanhang: han beskriver olika sorters hustrur, och den som brukar citeras som misogyni är den dåliga sorten av tre - helt obsolet synsätt: hustrun är enligt modernt synsätt jämställd och kan inte bedömas så - men i alla fall beskriver inte Syrak kvinnan som enbart förtappad)

Bokmystik – del I

Har nu nästan läst klart hela Bibeln sedan ungefär årsskiftet. Det har varit en blandad upplevelse. Min utgångspunkt var att Bibeln reflekterar tre religioner, israelism, judendom och kristendom, och att jag är anhängare av kristendom. En annan utgångspunkt jag höll var att, när en av dessa religioner strider mot de andra, så anger inte någon av religionerna rätt och full etik, däremot anger "differensen" kristendomens egentliga etik; alltså om judendomen säger A, och kristendomen förkastar A, så är inte moralen explicit att förkasta A, utan i stället att förkasta även alla regler som i en viss kultur fungerar som A.

Nåväl det senare är finlir. Jag har nu läst GT och NT, och de flesta av GT-apokryferna, fram till och med Salomos Visdom. Jag tycker: av Moseböckerna är 1 och 2 acceptabla, därefter kommer tre vedervärdiga Moseböcker fullt av de mest imbecilla regler uppblandat med enstaka glimtar av sund moral. Därefter kommer Josua – helt förkastlig – Domarboken, Samuelsböckerna – sådär – och Konungaböckerna – helt förkastliga! Det här är inte judendom – det här är den nästan utdöda religionen israelitism. Endast samariterna (bene'Yisra'el) är i viss mån anhängare av israelitism, men en monoteistisk och uppsnyggad variant. GT suger fruktansvärt fram till profeterna: det här är inte kristendom, och troligen inte heller judendom (även om det moderna landet Israels beteende lätt kan få en att föreställa sig något annat).

I kontrast mot de primitiva och blodtörstiga barbarerna i äldre GT, står profeternas lära i yngre GT: en Gud som härskar över alla, men där judarna är utvalda att föregå med gott exempel. Tyvärr är profeternas lära motsägelsefull, och med kännedom om fariséism (sett som ett framsteg från det äldre GT) gnosticism och esseism så kan man skönja en inre instabilitet och splittringsbenägenhet. Yngre GT är ett stort moraliskt framsteg framför GT, den ger en socialistisk vision som tyvärr också är gravt rasistisk.

Jämfört med GT är NT ett veritabelt under, den totala uppenbarelsen. Min favorit är Matteus, speciellt bergspredikan, som i mina öron också är ett retoriskt mästerverk som slår det mesta. När jag läste Matteus så kändes det som om texten i sig är själva "Gudsbeviset", korthuggna kontraster av det som var, varför det inte funkar och vad som verkligen gäller. När en text talar en sorts djupare torr sanning som emellertid får ens känslor att ryckas med, så framstår texten som ett slags genomslag från verklighetens mer grundläggande natur till min egen hjärna. Detta är säkert ett Dawkinskt virus, men det är ett bra virus, jag och detta virus kommer att bli en bättre sorts organism.