Den Heliga Birgitta

Jag kan inte säga att jag är riktigt påläst på ämnet Den Heliga Birgitta, men en ungefärlig uppfattning är:

• jag hatar människor som hatar katter, och i synnerhet sådana som påstår att de är oanvändbara! Katter är förträffliga råttfångare, och i allmänhet bra sällskapsdjur – om man behandlar dem väl och sköter om dem ordentligt,
• att hon uppmanade påven att flytta tillbaka till Rom, är historiskt sett ett obsolet ställningstagande för 2000-talets protestanter – det är "vem bryr sig?" för oss,
• hon fick en massa visioner om ett kristet idealsamhälle som står i stark kontrast till det som senare blev fallet – ur profetsynpunkt (GT-varianten) måste hon därmed betraktas som en villolärare,
• hon undergrävde i sin propaganda kungen Magnus Eriksson, och tog därmed ställning för den dåtida (nu utdöda) jordägaradeln, som efter Magnus Eriksson satte igång i att tävla i att lägga beslag på Sveriges tillgångar, samt tillsätta kungar från främmande länder för att minimera dessas inflytande och själva kunna norpa åt sig så mycket som möjligt – den Heliga Birgitta är ur statssymbolisk synpunkt omöjlig, eftersom hon deltog i att undergräva staten Sverige på grund av överklassens habegär.

Man har firat Den Heliga Birgittas 700-årsjubileum för ett bra tag sedan (2003), men för mig kändes det mest som Lucia: det här har egentligen inte med kristendom att göra, man sätter upp symboler att betyda något annat än vad som var den ursprungliga betydelsen, och så gör man det till en "ekumenisk" symbol, eller en symbol för en "stark" kvinna, eller nå't som svensk historia i alla fall har talrikt av.

Socialdarwinismens paradox

Socialdarwinismens paradox är att den som tror sig vara fittest, übermench, tillhöra de utvaldas skara, därmed uppvisar social inkompetens, och sannolikt inte är vare sig fittest, übermench eller tillhör de utvaldas skara. De är bara råa och plumpa människor som inte förmår se sig själva utifrån. De äkta fittest är försedda med så stor självkritik och anpassningsförmåga att de har svårt att se sig själva som fittest... skulle jag tro... jag själv vet att jag inte är fittest, då skulle jag ha större tålamod med andra människor än vad jag verkligen har.

Antikonspirationism

Jag kläcker litet termer här och där (som nå'n kanske har märkt). Nu är det dags igen — jag tänker definiera antikonspirationism, samtidigt som jag i förbigående deklarerar mig själv vara (rimlig) antikonspirationist. Nå!!

Antikonspirationism:

är övertygelsen att människan är en så essentiellt kaotisk och egensinnig varelse att gigantiska konspirationsteorier, Illuminati, Sions Vise, den Kapitalistiska Världssammansvärjningen, Miljömaffian, USA/11-septembersammansvärjningen, och vad det nu kan vara, är essentiellt orimliga, och alltid uttryck för en rejäl grad av paranoia hos den individ som uttrycker åsikten, och de konkreta anledningarna till deras orimlighet äro:

1. I en hypotetisk sammansvärjning finns oftast en tjallare som tjallar för att a. han/hon anser sammansvärjningen vara olaglig och omoralisk eller b. vederbörande blivit hotad eller illa behandlad, så att han/hon känner sig tvingad att avfalla till motsidan; och
   
2. i en hypotetisk sammansvärjning som består av många människor finns det alltid informationsläckor beroende på, a. amoraliskt narcissistiska individer som deltar endast för att hävda sin egna person, och som måste skryta över sitt eget deltagande, b. varningar från en individ till en annan, beroende på personliga bindningar, och att sammansvärjningen hotar den varnade individen; samt
   
3. i en hypotetisk sammansvärjning som består av många människor finns det olika anledningar till att man deltar i sammansvärjningen, och dessa olika människor kan i samma anda begå förräderi mot varandra.
   

Antikonspirationism säger inte att det inte finns konspirationer – den säger bara att konspirationer sällan är anledningen till att saker och ting inte går i önskad riktning, och den avvisar världsomspännande konspirationer som förklaringsmodeller.

Det finns ett talesätt bland tekniker som säger:

förklara aldrig missöden med onda konspirationer, när vanlig mänsklig dumhet passar bättre som förklaringsmodell

Det beror ju förstås vad man menar med dumhet, det finns ett annat talesätt:

det är mänskligt att fela, men för att skapa katastrofer krävs dator

Kristendomens sanna rot (igen)

Nä, jag har totalt ändrat mig: Kristendomens sanna rot går faktiskt att identifiera, men svaret är anti-överraskande och nästan litet trivialt, förutom att jag hittat ganska få analyserande sekundära källor som grävt i det här:

• medan talmudisk modern judendom uppstått ur judisk antik fariséism (en fredlig form som inte framträder i Nya Testamentet) baserat på araméisk-talande hebreiska judar, så
  
• har kristendomen sitt upphov i huvudsak bland
  
  • grekisk-talande helleniserade judar,
  • dessas "lyssnare",
  • helleniska hedningar i allmänhet och kanske
  • vissa platoniker i synnerhet, samt
  • en samling samariter,

Skälen för att grekisk-talande helleniserade judar bidragit med mycket av den grundkristna teologin är Joh 1:1-5 speciellt allt [världsalltet] blev till genom det [Ordet/Jesus], samt likadana utsagor i Kol 1:15-17 och Hebr 1:2-3. Översatt till platonsk terminologi betyder detta (till alla gnostikers fasa): "Jesus är Guds Det Enas Demiurg, hans ansikte, och hans skapande hantverkare". Enligt platonsk logik är den sanna Guden, det Ena, okontaktbar och okunnig om den materiella världen, men han går genom en Demiurg, en instansiering som dels skapar den materiella världen, dels är ett Guds Ansikte vartill man kan relatera. De helleniserade judiska teologerna förklarar alltså Jesus som en personalisering, ett ansikte till Gud, och det är rimligt att tro att de hade detta som huvudargument gentemot strikt monoteistiska invändningar om "ingen gud utom Gud" och "den förste, den siste och den ende", från Gamla Testamentet.

Resonemangssättet är något störande för den västkristna trinitariska formeln "tre personer, en gudom", vilket naturligtvis är en ahistorisk vantolkning av "tre naturer/aspekter, en gudom". Jag hänvisar till de ortodoxas kritik av den västkristna trinitariska formeln.

Man måste omedelbart kasta in två brasklappar: den första att vi inte faktiskt kan veta hur spridd och accepterad denna platoniskliknande teologi var – citaten rör trots allt bara fyra brev, medan de andra budskapen, Kristi offerdöd etc, återkommer mycket oftare – det andra är att de helleniska judarna troligen inte alls var okunniga om traditionell judisk teologi, de använder sig av ett platoniskt resonemangssätt, snarare än att predika platonism.

Det finns ytterligare argument: de kristnas förkastande av omskärelsen är inte bara ett förkastande av en obekvämlighet – under de helleniska stormakternas tid var allt stympande av kroppen förbjudet och djupt omoraliskt. Det finns skäl för att tro att vissa judar helleniserades nära tiden för Makabéerupprorer, bland annat skildras det så i Första Makabéerboken, och redan under Antiochos IV Epiphanes förekom det hellenofiler bland judar, såsom översteprästen Jason och speciellt dennes allierade tobiaderna.

Baal och jag

Käftade igår på Facebook med några snubbar som hävdade att Svenska Kyrkan infört en inkvisition. Jag klarade mig ganska dåligt faktiskt, men jag försvarade i alla fall Svenska Kyrkan och dess biskopar. Vad det egentligen handlade om var att en ansvarskommitté i Svenska Kyrkan säger till på skarpen mot Missionsprovinsen, ett gäng notoriska bråkmakare

• som har satt system i att mobba kvinliga präster,
• som talar emot vigning av homosexuella och
• som talar emot modern "liberalteologi" (alltså modernistisk tolkningsmetodik inkluderande historiskt-kritisk tolkning).

Nå!! (Norrländskt uttal). Ett karakteristiskt exempel på vad vi Svenska-Kyrkaniter är enligt Missionsprovinsen:

Många kristna i dagens Sverige är andligen hemlösa.

Kanske det kanske, men...

Elia upplevde att han var ensam om att tjäna Gud i Israel, men Gud kunde korrigera med att det faktiskt fanns 7 000 som inte hade böjt knä för Baal (1 Kung 19:18).

Hupp! ... Baal och jag, alltså ... Det här sättet att argumentera är karakteristiskt för Missionsprovinsen — antagligen har de ingen Aaaning om att de trampar på andra människor och hånar dem på värsta sätt. Det liknar litet grand SD:s resonerande att de själva har all rätt att förespråka omänsklig diskriminering baserat på ("kulturell") härkomst, men andra har inte rätt att reagera på deras omänskliga resonerande. Jag anar ett slags socialt handikapp...

Hittade något liknande här:

• "kommunistiska Folkrepubliken Kina" och "Arianerna"

Det verkar som om de har tänkt sig komma tillbaka till Svenska Kyrkan och underkuva sådana "heretiker" som jag, som är delvis "liberalteolog".

Svenska språkets numerus

Enligt läroboken har svenska språket två numerus, medan det kan förhålla sig så att det finns tre:

	mygga	spik	människa
singular	en mygga	en spik	en människa
plural	flera myggor	flera spikar	flera människor
kollektiv	mycket mygg	mycket spik	mycket folk

Man kan ifrågasätta mycket folk, då det går att säga ett folk och flera folk, alltså att folk är ett separat substantiv, men däremot är ett mygg och flera mygg obefintligt.

Det finns andra saker där läroboken lär ut fel, exempelvis struntpratet att det skulle finnas ett futurum-tempus för verb. Andra saker såsom att det skulle finnas maskulinum och femininum är lyckligtvis bortrensade.

Modifierad teknisk existensialism

Som förut nämnts finns brister i försöket att definiera existensen med hjälp av den förmenta biofeedbackloopen

p₁ = p₀ + f(p₀)

Problemen är:

1. ingenting har sagts om f, inget hindrar den från att divergera, en biofeedbackmekanism ser till att värdemängden håller sig inom ett intervall: om man blir kall så fryser man och börjar darra för att upprätthålla temperaturen, on man blir varm så svettas man och så vidare
2. om livets mening är p₁ = p₀ + f(p₀) så kan man aldrig misslyckas, eftersom p₀ + f(p₀) ofelbart kommer att summera till p₁

Jag gör därför ett nytt försök: man identifierar var man är p₀ och tänker/känner fram ett måltillstånd p'₁, som man sedan matar in i den generaliserade funktionen F sålunda:

p₁ = p₀ + F(p'₁, p₀)

Skillnaden ∆p = |p'₁ – p₁| kallar vi nu för planeringsavvikelse, och denna avvikelse brukar vara upphov till personlig frustration. Notera emellertid två saker:

1. inget har ännu sagts om biofeedback
2. jag tror inte p₁ = p₀ + F(p'₁, p₀) är en bra modellering av lägre djur: de planerar inte tillvaron, de bara agerar

Jag återkommer igen senare.

Kristendomens "sanna rot"

Har under några veckor grävt efter den "sanna Jesus-läran" – modern "heresiologi" brukar rynka på pannan åt gammal antik heresiologi för sin intolerans och sina klantiga apologier emot irrläror – men mitt främsta ändamål är att visa att kristendomen är en intellektuell-evolutionär produkt som växte fram på 300-talet, och att denna framväxt skedde därför att man läste bibeln och jämförde med sina läror. Udden är främst riktad gentemot Milleritism, adventism och jehovasitism: om det verkligen skedde ett "stort avfall" på det sätt som de beskriver det, vad är det då de borde ha "återställt" kristendomen till? En gnostisk lära? Samaritism? Ren judendom? Adventister kan naturligtvis få fortsätta vara adventister, men de borde vara mer respektfulla mot andra kristna och tona ner "det stora avfallet" som en 'avvikelse' som kan rättas till, och de borde erkänna att Ellen G. White är adventismens stora profet, som gör tilläggsläror och ändringar. Jehovasitism är en magisk kult.

När jag nu gräver i den ursprungliga Jesus-läran så finner jag att ett otal kommentatorer försökt koka soppa på en spik, och att det förekommer så mycket motsägelsefull information att varje försök att ge ett svar i bästa fall blir en vild spekulation. Följande källor är möjliga: hellenisk judendom, essenism, gnosticism och samaritism. Jag finner inga hållbara belägg för att det skulle funnits någon nazarenism före Jesus son till Maria. Bättre än så kan inte en ultra-skeptisk kristen.

Skiss på "teknisk existensialism"

Kierkegaard och Nietzsche beskrev var sina etiska system som i höggradigt emotionella och moraliserande termer försökte beskriva andligt växande. Nietzsche beskrev också en "übermench" som var kraftigt expanderande andligt, och en "untermench" som fastnat i sin tillväxt. (Nazisternas "übermench" och "untermench" bör ha varit motsatsen till Nietzsches d:o – ett av alla skäl till att han förkastade nazismen). Sartre gjorde något fult som man bör avstå ifrån, men det är ett stickspår. Jag försöker mig i stället på en icke-emotionell "teknisk" och icke-moraliserande existensialism, baserat på sådan artificiell intelligens som jag läst: plansystem och aktionssystem.

Efter långt personligt sökande efter livets mening kom jag fram till att livet själv inryms eller definieras av ett biofeedbacksystem, och att det mänskliga medvetandets "livets mening" inryms i frågorna:

1. var är vi?
2. vart vill vi?
3. hur kommer vi dit?

I ingenjörstermer definierar vi tillvaron som parametrar p_i, t.ex. energi, värme, avslappning, lugn, etc., och låter generaliteten betecknas av vektorn p = ⟨p_i⟩, varvid livets biofeedbackloop kan beskrivas av

p₁ = p₀ + f(p₀)

(Med ingenjörsresonemang kan man nu utforska diverse tillstånd, kaos och katastrofiska situationer). Igen:

1. var är vi? p₀, identifiera nuläget korrekt
2. vart vill vi? p₁, tänk ut ett måltillstånd,
3. hur kommer vi dit? f, planera en väg till måltillståndet.

Notera en brist i resonemanget: om p₁ är det önskade målet i sammanhanget så kan ingen människa någonsin misslyckas, eftersom p₀ + f(p₀) ofelbart kommer att summera till p₁. Jag återkommer till detta.

Kulturrelativistisk dialektik: kulturfunktionalism

Under hela den kända mänskliga historien har "nationalistiska" kulturlikformiga tendenser kämpat emot kulturrelativism. De kulturlikformiga tendenserna har "strävat efter" att skapa ett mönster för mellanmänskligt beteende (jfr Durkheims "mekaniska solidaritet") och därigenom minimera konflikter och skapa konventionella signalsystem för att signalera känslolägen, attityder, inbördes kulturell status etc.. De kulturrelativa tendenserna består i en fragmentering genom kulturens storlek och en påföljande organisk utveckling, samt en tendens att acceptera olikheter för att därigenom förhindra konflikter mellan olikformiga subgrupper i kulturen. Bägge har som avsikt att minimera improduktiva konflikter. (Om jag hade varit politiker så hade jag tagit ställning för den ena på bekostnad av den andra, men då låser jag också in mig i en position, nu säger jag bara: "bägge är bra – rätt använda – fila aldrig naglarna med motorsåg!")

En tredje ståndpunkt är liberalinspirerad (idag är jag välvillig mot liberalerna): om man följer en viss kultur så får man vad man förtjänar. Vi kan kalla den kulturfunktionalistisk: en kultur som dödar flickebarn därför att de är "mindre värda" får mer kriminalitet, eftersom ett större antal män blir utan en stabiliserande kvinnlig maka, samma gäller polygama samhällen, där män kan gifta sig med fler än en kvinna – såsom "fundamentalistiska mormoner" i Utah – dessa samhällen är också sämre för barn att växa upp i eftersom det är större slitningar inom de fundamentalist-mormonska familjerna, folk är fattigare och barnen blir oftast outbildade, fattiga och fastnar lättare i drogmissbruk. Det är som det är: vissa kulturella mönster är mer framgångsrika än andra, exempelvis monogami hos människor, oligarkisk polygyni hos lejon, och gynarki med infertila honor som "slavarbetare" i myrstackar. Detta är den kulturfunktionalistiska hållningen, och den är i viss mån moraliserande utefter konsekvensetik, men den avhåller sig från att utnämna en individuell kultur från att vara universellt giltig.

Cosmology and Religion

Rekommenderbar sajt här. I kort:

• 1. "Det råder en falsk dikotomi mellan Vetenskap och Kreationism"
• min respons: "kreationism" betyder i folkmun alla stolleteorier som försöker göra Bibeln till en giltig förklaringsmodell till vetenskap utanför mytologins, religionens och historievetenskapens egna kunskapsområden, mellan sådan "kreationism" och vetenskap råder det i sanning en äkta dikotomi, att tro att Gud skapade universum genom Big Bang är inte egentlig kreationism,
• 2. "Bibeln är ingen vetenskapsbok"
• min respons: "Bibeln är en kaskad av myter och faktualiteter (historiska) omtolkade mytiskt", kärnpoängen är mytsystemet, inte eventuella faktualiteter, religion är en slags "vetenskap" om myterna och dessas hantering och tillämpning – de som tar avstånd från religion gör sig också av med alla sina etiska möjligheter att ta in och hantera myter (och därmed inspiration) på ett vettigt och balanserat sätt – "humanister" alltså humanetiker, uppvisar klart fanatiska drag blandat med pseudovetenskapliga tendenser, (man får vad man förtjänar, se kulturfunktionalism)
• 3. "Vetenskap baseras på erfarenhet"
• min respons: ja, samt på teorier som man för det mesta grundar på vetenskap eller rimliga gissningar
• 4. "Big Bang är inte bara en teori"
• min respons: en felaktig och typisk respons mot (ung-jords-)kreationister, Big Bang är "bara" en teori, men den är högrankad, kreationister rör sig också med "bara" teorier om vad som hände i det förflutna, med den skillnad att de är extremt lågrankade och bara hävdas av antingen dumma eller sinnessjuka individer; om vi ser en gatlykta utanför är vår föreställning om en gatlykta en god och pålitlig teori, om vi emellertid på grundval av ostsvinn hävdar att skafferiet är fullt av små tomtar som käkar upp all osten och sedan sjunger "helan går" i allsång, så är det en mycket oprecis och missvisande teori,
• 5. "Vetenskap spelar roll för vår framtid"
• min respons: ja, allt vårt vetande använder vi för att orientera oss i och uträtta saker i universum, men inom vissa områden räcker dagens vetenskap inte till – då får vi göra rimliga gissningar utan vetenskaplig stringens – speciellt gäller detta kultur och andra människors handlingar, där ändamålsförklaringar mer eller mindre omöjliggör stringent vetenskap.

Sajten beskriver även intelligent design på ett mycket bra sätt som kan användas av var och en som vill ha en intelligent uppdelning mellan religionsmetodologi och annan vetenskaps metodologi. Enligt sajten använder intelligent design argument av "oreducerbar komplexitet" på naturalistiskt förklarade fenomen enligt mönstret:

1. Jag är inte intelligent nog att förstå hur evolution kunde ha skapat detta system.
2. Därför är ingen intelligent nog att förstå hur evolution kunde ha skapat detta system.
3. Därför kan inte detta system ha utvecklats naturligt.

Varpå sajten hävdar att 2. inte följer på 1. (non sequitur), och att vad intelligent designers i praktiken lyckas bevisa. är att de inte är intelligenta nog. Mönstret är värt att memorera för att lättare indentifiera och upplösa destruktiv antiintellektualiserande argumentation.

Gnosticismens sanna rot

Glöm föregående inlägg, den vilar för mycket på ett fragmentariskt lappverk från Wikipedia. Antiqillum.org tillhandahåller i stället visionen att det handlar om senbabylonisk mystik uppblandad med judiska begrepp. Den hävdar att Johannes Döparen var upplärd i den "sumeriska" traditionen. Jag avstår från slutsatser.

Gnosticismens rot

Villkor

Letade en del på Wikipedia om olika gnostiska sekter – och åtskilliga av dem handlar om mycket udda sekter som antingen är sjukligt asketiska, eller totalt morallösa och raktigenom sliskiga äckel – om man får tro kyrkofäderna, vilket man inte så där utan vidare får. Min tekniska definition av gnosticism är:

A. kosmo-moralisk dualism:
	ont	gott
	materien	anden
	lust, drift	platonisk kärlek
	kunskap	visdom, gnosis
	denna dualism kan inte fungera om man inte har något metodologiskt regelsystem för att balansera “ont” med “gott”, det malfungerar vidare då det i verkligheten existerar andliga och onda sekter som strävar efter liv i “synd” — ett liv som skapar psykologisk självdissonans. Existensen av sådana onda andliga sekter går inte att förena med den kosmo-moralisk dualismens filosofiska dikotomi.
B. systemism:
	Ett skenande — och högst instabilt och variabelt — system där kosmos delas in i eoner som har psykisk-moralisk innebörd, oftast behärskas eonerna av arkonter, mäktiga ljusvarelser, som är mer eller mindre goda eller onda.
C. synkretisk blasfemism:
	Tar koncept från konkurrentreligioner, använder dessa i en ny betydelse som skiljer sig från konkurrentreligionens, och hävdar att originalet är förfalskat; påstår att konkurrentreligionerna tillber den onde.

Jag gjorde en lång lista av förmodade gnostiker, varvid mandéer och manikéer är de enda som tilldrar sig intresse utanför den kristna kyrkohistorien. Men ett mycket stort problem är varifrån dessa religioner eller religiösa strömningar härstammar och om de utgör ett enda religionsblock med en enda ur-gnosticism som källa. Det finns i huvudsak fem teorier om varifrån gnosticismen härrör:

1. från judendomen (då avses judarnas post-Babyloniska civiliserade religionen, inte den pre-Babyloniska moseboksreligionen israelitismen) – en åsikt som hävdas av tidiga kyrkofäder – och mig, eftersom jag brukar föredra äldre källor
2. från samariter som bebodde Nordriket Israel/Samaria – en åsikt som hävdas av kyrkofäder som vill framhålla Simon Magus som gnosticismens källa
3. från platonismen, alltså den religiösa filosofi som växte fram runt Platons idéer om en orörlig, evig oföränderlig Gud och dennes ansikte i världen Demiurgen, som skapade världen – en åsikt som hävdades av senare kyrkofäder
4. från den gammalbabyloniska polyteistiska religionen med normala temperamentsfulla och ganska opålitliga gudar,
5. från den monoteistiska persiska zarathustra-religionen, med en enda skapargud, men två undergudar, andarna, den onde Ahriman och den gode Ameshaspand, slåss i en evig kosmisk strid tills godheten segrar.

Jag avvisar snabbt och kategoriskt Zoroastrianism och platonism, därför att gnosticismen var i sådan skarp konflikt med dessa skapelse-vänliga religioner, och därför att de senares företrädare attackerade gnosticismen för blasfemi: att utnyttja andra religioners språk och blasfemiskt förvrida dessa och därigenom skapa konflikt är ett särdrag hos gnosticismerna. Babylonsk religion avvisas bara på magkänsla: den var inte eonisk eller filosofisk såsom gnosticism och de flesta former av monoteism, utan bara en klassisk polyteistisk stökig kultsamling av gamla sagor, traditioner och riter. Gnosticism är trots alla arkonter monoteistisk. Återstår samariterna och judendom. Samariterna var en befolkningsgrupp som allmänt dyrkade JHVH (Elohim/Jahveh/Snubben-I-Det-Blå), men enligt historieskrivningen gärna blandade in andra gudar. De var alltså eklektiska polyteister ¹) och det verkar alltså vara en lämplig källa för gnosticismen. Men händelsevis fanns det bland senjudiska rörelser, speciellt bland esséer, en tendens att förklara moseböckerna och dessas regler som förfalskade – de vegetarianska esséerna hävdade att de för det gamla testamentet karakteristiska blodsprutande djurslaktandet för att tillfredställa 'JHVH:s lystenhet på oxkött' (ironiskt sagt) var en senare förfalskning, och inte alls den lag som Mose gav judarna. Med detta i åtanke, är det kanske inte helt långsökt att gå ett steg vidare och hävda att moseböckerna skrivits under inflytande av lägre makter, så således kan man inom judendomen självt se vagt protognostiska tendenser.

¹)

moderna samariter inte inräknade – den moderna samaritiska sekten är antingen en sista hård tvångsmonoteiserad kärna av den ursprungliga samaritiska varianten av israelitisk folkreligion, eller så är den resultatet av en religionsreform av en förpassad judisk överstepräst som vägrade skilja sig från sin icke-judiska fru, när Esra genomförde sina rasistiska reformer för att skapa renrasiga judar

Rön

(Tusan också, jag som skulle vara kortfattad!) Jag gjorde en survey av Wikipedias alla gnostiska sekter, för att dels finna mandéismens källa, dels finna ut hur mycket gnostiska strömningar bidrog till Augustinus överdrivna asketism, dels såsom han fått en emotionell inställning från manikéismen, dels såsom han fått en emotionell inställning från sin uppväxtmiljö inom den tidiga katolicismen – det förhåller sig nämligen så att dessa tidiga katoliker tolkade [Matt 19:10-12] såsom att celibat var önskvärt – medan jag aldrig tolkat denna sats på detta sätt, utan i stället som att vara seriös i sin relation och inte gifta sig och skaffa barn utan möjlighet att fullfölja sina plikter i äktenskapet. Jag har alltså börjat misstänka att redan de tidiga katolikerna var utsatt för ett "okristet" inflytande, då deras tolkning förefaller mig tämligen långsökt och onaturlig.

Min survey fick oväntade resultat:

• Skall man tro Wikipedia (men det skall man inte utan mycket noggrann faktakoll ²) så är nasaraioi ganska entydigt mandeismens urreligion, de är kända från hasmonéisk tid (150BC och tidigare) som judar och samariter som bebodde Jerusalem och omnejd, och de tros ha varit Rom-vänliga i det Hasmonéiska rikets krig mot det helleniska Seleukiderriket;
• det verkar också tämligen sannolikt att nasaraioi är gnosticismens enda urreligion och att alla andra influenser är efter-inkorporerade;
• enligt Wikipedia konverterade många nasaraioi till kristendomen – om det handlar om de samariter som säges ha konverterat – så kan det ha varit så att gnosticism fanns inbyggd i kristendomen redan från början, såsom personer som drev vidare på nasarai-föreställningar, vilket dels förklarar Bibelns varningar om 'falska profeter', 'antikrist', 'Satans synagoga' – dels förklarar katolicismens absurda celibatsteorier – och annat konstigt såsom trinitarismens framväxt utan egentligt stöd från Bibeln,
• enligt Wikipedia var nazoraion ganska exakt detsamma som judekristna, och frågan huruvida nasaraioi = nazoraion behandlas bara mycket ytligt; enligt mig kan det vara en form av namn-bollning, som innebär att nasaraioi som har en betydelse av "väktare" (av Lagen) och nazoraion som sägesvis skall vara "de från Nazaret", vilket skulle bero på en delvis eller total likhet mellan nasaraioi och nazoraion; man kan lätt föreställa sig att ledarna Johannes Döparen och Jesus framträdde inom eller i utkanten av en messiansk sekt som länge väntat på Messias framträdande, och som sedan lydigt följde dessa ledare, [ett någorlunda närbesläktat scenario stödjes HÄR!]
• simoniterna, en sekt sägesvis grundad av Simon Magus, urgnostisk enligt all tidigare historieskrivning, uppfyller inte kriterium A. kosmo-moralisk dualism och inte kriterium C. synkretisk blasfemism, enligt min definition – det är alltså helt osäkert om simoniterna alls var gnostiker, och inte i stället en sorts tidiga experimentella kabbalistiska judar som försökte förena platonism med klassisk (post-Babylonisk) judendom;
• katarismen visade sig vara gnostisk, men utifrån en helt egen historisk utveckling – den katolska kyrkans snack om manikéiska tendenser har jag emellertid alltid sett som anakronistiskt nonsens, och inget på Wikipedia emotsade denna ståndpunkt – i stället verkade det som om katarismens föregångare bogomilismen inte varit egentligt gnostisk, och dennes föregångare paulicianismen inte på något sätt.

Något väntade resultat (ur min synpunkt) var emellertid:

• paulicianismen verkar vara en gammal kristen ortodoxi ³) baserad på adoptianism: mannen Jesus, son till Maria och Josef, adopterades till att bli Guds son;
• valentinianismens extremt komplexa system (kriterium B.) antyder ingen klassisk kosmo-moralisk dualism (kriterium A.) utan i stället en slags trinitarisk dialektik som avser att lyfta anhängaren bort från kosmisk dualism och genomlysa denna – valentinianismen kan inte rimligen klassas som gnostisk, och detta kan förklara Elaine Pagels annars väldigt knäppa beskrivning av gnosticismen – en strikt passiverande livsförnekande religion – som protestantisk – en samling mycket aktivistiska, expansiva, moraliserande och världsförbättrande religioner; jag räknar inte alls valentinianerna som gnostiker, och tyvärr (?) för de förment gnostiska snubbar som verkar genom www.gnosis.org så är de varken valentinianer (som delade alla trossatser med katolikerna) eller gnostiker.

²)	det förekommer ren desinformation på Wikipedia, vilket är logiskt om man betänker att vem som helst anonymt kan redigera Wikipedia
³)	en ortodoxi varifrån vi alla andra kristna antas vara heretiker

Augustinus från Hippo del I

Läste Augustinus' bekännelser, och blev lika oimponerad som då jag läste Richard Dawkins. Oändliga tirader av självplågerianklagelser mot sig själv och ändlösa prisanden av Gud citerande hittan och dittan bibelord. Det behöver inte jag: jag är "syndig" själv ¹), och behöver inte att någon annan styr mitt tänkande på vilket sätt jag är "syndig". Bibeln har jag läst från Alfa till Omega, så den behöver inte repeteras av en som inget begriper. Värst är den totala självmotsägelsen som bok 7 vs. bok 8 presenterar. I bok 7 hävdar han fräckt att det som för oss är ondska, är för Gud alltigenom gott (!!). Kanske en överdrift, men en någorlunda realistisk och sansad förklaring på väsentliga delar av ondskans problem. I bok 8 förfaller han till en självspäkareattityd som antingen var en del av den tidiga katolska kyrkan, eller som var en del av Augustinus troligen hysteriska personlighetstyp. Enligt denna kräver Gud av oss att vi skall förneka våra drifter och bete oss asketiskt, leva i celibat och äta och dricka litet. Vilket står totalt i strid med bok 7:s smarta och skarpsinniga insikt. Med hänsyn tagande till att Augustinus utifrån egen erfarenhet fördömer manikéismen, som just hävdar denna asketism, baserat på att materien (och drifterna) är onda, så kan slutsatsen inte bli något annat än att Augustinus uppvisar en fjärde sorts "synd" – nämligen den intellektuellt-andliga lystenheten som hela tiden drar ner honom i "det manikéiska träsket", och som gör att han essentiellt sett producerar osammanhängande mentala orenligheter.

Den katolska "heligheten" baseras på en falsk föreställning om en "renhet" baserad på en fundamental asketism, ett skuldbeläggande av de naturliga drifter som Gud försåg oss med. Augustinus tillhandahöll den kluvenhet, det obalanserade svängandet mellan "svart/syndigt" och "vitt/heligt", samt en total brist på kriteria för vad som är bra och vad som är dåligt, skapande den typ av inre konflikter och bristande självtillit som är karakteristisk för destruktiva manipulativa sekter. Denna katolska "helighet" ses som en magisk kraft varmed man kan bemästra världen: man tror att man genom att be och kolonisera med munkar och nunnor inneslutna i ett kloster kan be fram en allmän konvertering till katolicismen. Detta är en lärare som kastar anhängare i ett andligt fängelse och binder fast dem så att de inte kan växa i tro.

När jag sedan kom till bok 10, den som inleder Augustinus filosofi, hade jag en starkt föraktfull attityd till honom, med formuleringar som "filosofisk wannabe", "teatralisk poser" och "sympatiskt men löjligt dumhuvud".

Augustinus är allmänt uppskattad i västkyrkorna. Det måste finnas något skäl till detta men detta skäl finns inte i hans Bekännelser. Filosofiskt och vetenskapligt är han i princip passé och ignorerbar – han använder systematiskt en massa tankekullerbyttor som får en universitetsutbildad med matematik och logik att irriterat vifta bort hans texter som pseudofilosofiskt tramsande baserat på en överdramatisk retorik som påminner om den leksaksballong som man som liten frestades sticka hål på med nål. Teologiskt kan jag inte bedöma, eftersom jag inte är teolog, utan logikomatematicist.

En vettig kristen "psykologi" och människomodell måste göra upp med det förbannade skuldbeläggandet, och ge smarta och vettiga kriteria för hur individen jobbar med sig själv och sin självbild, självständigt och produktivt – i betydelsen att självförsoningen och självharmonieringen ständigt ökar. En simplistisk och korkat tillämpad tro riskerar i stället lägga på individen skuldkänslor för något som denne inte hade problem med i sin ursprungliga självdissonans, vilket gör problemet mycket värre och vilket skapar förutsättningar för kultism och otillbörlig påverkan på individen som lätt hamnar i "religiösa" ulvars klor. En smart kristendom detaljreglerar fram en relativt hög grad av individens suveränitet, tolkningsföreträde om den egna "syndens" natur, privatfilosofiska element som kan fungera som pusselbitar, och ett användningsföreträde där individen själv bestämmer hur pusselbitarna skall tolkas och sättas ihop. Prästen fungerar då som en själavårdare som assisterar den religiöse, som tillhandahåller de privatfilosofiska elementen, och som vägleder och hintar individen om vettiga respektive vettlösa användningar. En simplistisk Augustinism är i detta sammanhang oanvändbar och tydligt destruktiv.

¹)	"syndig": ungefär - kognitiv dissonans i självbilden, man har en personlig önskan och idealbild av vad man borde göra och hur ett korrekt beteende skall vara, samtidigt som man är starkt medveten om hur mycket man avviker från denna idealbild, kopplat till ett förakt för sig själv.

Teistisk evolution: vad säger vetenskapen?

Jag läste nyligen "Evolutionens Gud" av Francis S. Collins, (ISBN: 978-91-7195-972-0), översatt och utgiven 2009 av Libris (på engelska heter boken "The Language of God"). Collins är en av de riktiga höjdarforskarna inom genetiken och ledare inom Human Genome Project. En mycket bra bok, och mycket användbar för dem som vill förstå hur välutbildade lågmälda kristna och andra religiösa tänker om religion och dess förhållande till vetenskap och forskning. Läs den, köp eller låna på Biblioteket! ¹)

Teistisk evolution är ett religiöst förhållningssätt till vetenskapen som går ut på att religion och vetenskap måste harmoniera. Den vanligaste modellen är att religion är en mytapparat, som primärt inte har bokstavlig innebörd. Man utvecklar sig religiöst genom att tränga igenom och tolka myten, inte genom att förklara alla oliktänkande krig, speciellt inte vetenskapen. Vetenskapens ändamål är i stället att värdeneutralt (så långt möjligt) beskriva vad som är, för att därigenom framställa en "karta" över verkligheten/universum.

Enligt denna logik är skapelseberättelsen i Första Mosebok en mytisk allegori som har en etisk och "psykologiskt" andlig innebörd. För teistiska evolutionister säger vetenskapen idag ungefär:

Vetenskapens omytologiska skapelseberättelse [Vos]

Universum skapas

¹Universum skapades för 13.7 miljarder år sedan i Big Bang, ett oerhört tätt tillstånd av strålning och ljus. ²Under ett mycket kort ögonblick expanderade universum till en radie av flera miljarder ljusår. ³I några sekunder efteråt bildades enorma mängder energi genom nukleär fusion av väte till helium.

Stjärnorna skapas

⁴Några hundra miljoner år efter Big Bang bildades den första populationen stjärnor – sannolikt allihop superjättar och hyperjättar – bland astronomer ologiskt kallade population III. ⁵Dessa första stjärnor producerade kol och tyngre grundämnen som spreds i universum vilket ansamlades till gas- och stoftmoln som underlättade senare stjärnbildning och bildningen av klotformiga sjärnhopar och galaxer. ⁶Galaxen Vintergatan bildades för cirka 10 miljarder år sedan.

Solen, solsystemet, Jorden och Månen skapas

⁷I vår galax Vintergatan skapades solsystemet för 4.57-4.54 miljarder år genom att Solen kondenserade från ett mörkt gas- och stoftmoln. ⁸Kort därefter bildades ett solsystem som efter en längre episod av kataklysmiska kollisioner, planetförflyttningar och brutala asteroidregn lugnade ner sig successivt. ⁹Under denna tid kolliderade Jorden med en planet som man brukar kalla Theia – stor som dagens planeten Mars – och vid denna kollision revs jordskorpa upp och kastades ut i bana i rymden runt Jorden. Denna utkastade jordskorpa ansamlades på några år till Månen.

Dag och natt

¹⁰Vår runda Jord hade redan från början en rotation som vred den runt så att den sida som vetter mot Solen är dagsida och den sida som vetter bort från Solen är nattsida. ¹¹I begynnelsen var rotationen snabb och dag och natt korta. Tidvatten, uppdrivet av Månens och Solens dragningskrafter, har alltid skapat friktion och motstånd som fått dagens dygn att förlängas till 24 timmar.

Solsystemet stabiliseras

¹²Så småningom (c:a 3.8 miljarder år sedan) blev det relativt stabila solsystem vi känner idag, med fyra inre planeter – Jorden den tredje från Solen – och fyra yttre planeter på deras respektive positioner.

Det stora regnet

¹³Jorden var i en begynnelse så het att allt vatten fanns som vattenånga i atmosfären, men jorden svalnade. Det regnade och havet bildades och täckte jorden. Det här skede vid en tidpunkt runt 4.4 miljarder år sedan.

Livet på Jorden

¹⁴Livet på jorden skapades vid en okänd tidpunkt före 3.8 miljarder år sedan. Det skedde genom en häftig kemisk evolution då grundläggande kemiska reaktioner spreds genetiskt och evolutionärt mellan för-mikrober så att en grundpopulation av tidiga mikrober av typen prokaryoter uppstod. ¹⁵Dessa grundläggande kemiska reaktioner skapade en ämnesomsättning vilket kunde driva dessa prokaryoter att ta till sig näringsämnen, förbränna dessa, med energin omsätta vissa proteiner till andra proteiner, varav de senare kunde fungera som byggmaterial och energilagring för organismerna, så att dessa kunde föröka sig genom delning.

Hav och land

¹⁶Jorden tros under något skede efter dess skapelse ha varit en enda allomfattande vattenocean, ett vanligt förslag är under tiden 4-3 miljarder år sedan. ¹⁷Det kan ha funnits enstaka vulkaniska öbågar som stack upp ur vattnet under denna tid, men den första kända minikontinenten, som brukar kallas Ur, uppstod för cirka 3 miljarder år sedan. ¹⁸Den bildades troligen genom att flera vulkaniska öbågar kolliderade så att mellanliggande oceanbotten höjdes upp över havet. ¹⁹Man har också föreslagit att stora asteroidnedslag har tvingat upp magma och mantelmaterial upp ur oceanen i en sådan fart att de bildat kontinentkärnor.

Cyanobakterierna och syrsättningen

²⁰Efter flera miljarder år lyckades cyanobakterier (blågrönalger, vilka kan lagra solljus som energi) i vattnet syrsätta hela planeten, så att syrekänsliga mikroorganismer trängdes ner i underjorden, och en ny typ av mikroorganismer med häftig ämnesomsättning kunde uppstå. ²¹En klass av syrekänsliga organismer från gruppen archeota, lyckades i två steg fånga in och bilda symbios med intensivt syreförbrännande bakterier, och därefter med cyanobakterier. Dessa bildade de eukaryota växterna, vilka kunde växa sig mycket större än bakterier. ²²Innan infångandet av cyanobakterierna avvek en grupp av dessa nya organismer från linjen, vilka var tvungna att fånga in och äta mikroorganismer för att få energi. Dessa blev så småningom djur och svampar.

Stora varelser med skal

²³När syrehalten omkring 540 miljoner år sedan nådde upp till 10%, blev det möjligt för djur (och växter) i havet att bilda skelett och skal av kalk, något som ledde till att de från dessa fossillager i berget finns uppträder något som ser ut som en "explosion" av fossiler – den så kallade kambriska explosionen.

Växterna klättrar upp på land

²⁴Under silur- och devontiden för 440 till 360 miljoner år sedan erövrade de gröna växterna land och bildade till slut stora skogar. ²⁵Under devon till karbon för 415 till 300 miljoner år sedan följde djur efter under växternas skugga: det var fiskar som omvandlades till amfibier och senare till reptiler som kunde leva helt på land.

Däggdjur och fåglar

²⁶Under en lång utvecklingsserie från 220 till 125 miljoner år utvecklades "reptiler" av klasserna Synapsider och Therapider till vad som senare skulle komma att bli däggdjuren. ²⁷Under vissa tidevarv var de de dominerande stora djur-dynastierna, under andra tidevarv – dinosauriernas tidsåldrar – var de små råttlikadjur som levde under andra djurs skugga. ²⁸För 65 miljoner år sedan tog däggdjuren över efter de stora dinosaurierna som dog ut efter en kosmisk katastrof med ett stort asteroidnedslag på nuvarande Yucatan-halvön i Mexico, kallat Chicxulub. ²⁹Däggdjuren diversifierades då de tog över efter de stora dinosaurierna – de små lever kvar i form av fåglar – och de som tog över efter betande ornithopoder blev hovdjuren och andra arter, vilka kan kallas "vildboskap" eftersom somliga av dem är tämjbara och kan bli "tamboskap".

Människans uppträdande

³⁰Från urdäggdjuren skapades råttors och spetsekorrars förfäder, från vilka skapades apors förfäder, från vilka skapades människoapors förfäder, från vilka skapades människoarternas förfäder. ³¹Människoarten är starkt förvrängda människoapor, besläktade med Schimpans, Bonobo, Gorilla, Orangutan och Larer och Gibboner. ³²Gud skapade apmänniskorna australopitekerna i Afrika, dessa behövde vandra långa sträckor i öppet land för att hitta mat. Då började de gå upprätt. ³³Gud gjorde dem kloka så att de kunde tillverka verktyg och använda eld för att laga mat. De var då människor. ³⁴Gud gav människorna språk och symboliseringsförmåga, så att de kunde tänka på framtiden och gissa konsekvenserna av sitt eget handlande. ³⁵Då fick människorna se att moralen har en större mytologisk innebörd som relaterade till kosmos.

---

¹) det finns emellertid några få attitydskillnader mellan Collins och mig:

1. han respekterar kreationister och bokstavstroende, jag avskyr dem och tycker att de är falska "kristna" som ljuger i Guds namn – han gör ingen skillnad på folk som tror av okunnighet och folk som tror på grund av önsketänkande och mytomanisk läggning – om man verkligen tror, så tar man också på allvar detta med att inte vittna falskt mot (vilseföra, ljuga, baktala) sin nästa och det innebär att man överger önsketänkande och mytomani,
2. han tror att "sedelagen" (Tio Guds Bud? Den Gyllene Regeln?) är oförklarlig utifrån evolutionärt perspektiv och pålagt oss av Gud, jag tror att Gud lagt in en "matematisk struktur" i universum så att de Tio Guds Bud och Den Gyllene Regeln är en evolutionär nödvändighet som emergent visar sig vid en tillräcklig hög intelligensnivå hos en social art.

Musik

Utan motivering (eller a priori, eller VFSH): människans känslor är undertryckta by default (normalläge) men aktiveras genom musik och sång med ändamål att "synka" attityder och beteenden. Medan antropologer verkar vara ute efter språk som grunden för Homo sapiens extrema uppgång, är det lika möjligt att en Homo-grupp, med okänd bas, började få en så stark undertryckelse av känslor att de endast kunde accessas genom musik. Inget bestämt sagt om detta.

Subjektiv reflektion över religion

Vad religion inte är:

• bokstavstro: bokstavstro blir genast absurd när man bokstavligt tolkar Jesu liknelser — Bibeln har aldrig skrivits med bokstavliga tolkningar som avsikt, vad som skall tolkas bokstavligt eller bildligt är antingen föremål för individuell auktoritet, den lokala predikanten, eller regler av vett och sans, såsom Augustinus' utsaga att Bibeln inte får tolkas bokstavligt när den står i strid med mänskligt vetande.
• pseudovetenskap: religion går utanför vetenskapen och hävdar inget som står i strid med vetenskap — exempel på brott mot denna regel är kreationism och platt-jord-teorier — dessa är irreligiösa och ovärdiga.
• en monistisk¹) allomfattande moral: efter vilken all annan mänsklig verksamhet skall rätta sig: religion är förvisso en etiksfär, men det finns inte ett entydigt moralsystem som alla anhängare tror är den enda rätta - en “religion” som falskeligen hävdar ett entydigt moralsystem förfaller till en dubbelmoral, och tar till diktatoriska åtgärder för att tvinga in individer i ett system som de inte innerst inne tror på.
• en monistisk entydig filosofi: entydiga filosofier är tankesystem med begränsad tillämpning och kan således endast omfatta begränsade livssfärer, än värre är motsägelsefria tankesystem missvisande och falska när man använder dem utanför sina tillämpningssfärer.
• en avgränsad nation bestående endast av de frälsta: gentemot de utanförstående som är fördömda.
• lydnad till en styrande "andlig elit" som bestämmer alla medlemmars beteenden i detalj (ingen nämnd, men minst fyra s.k. religioner är underförstådda).

Vad religion är (i detta kontext):

• en bastankegång (en kärna) som har både emotionella och logiska förtecken, och på denna finns ett antal konventionella föreställningar (mytologi) av både emotionell och logisk natur. Denna bastankegång motiverar anhängaren i vissa av livets beteenden.
• en symbolvärld där symboler översättes till objekt i bastankegången och till den omgivande mytologin, ofta symboler på symboler så att man får längre symbolkedjor att följa. I den praktiska religionen utmynnar dessa symbolkedjor till objekt och händelsekedjor i den verkliga världen, och dessa ges en ny mer esoterisk och utförlig innebörd för den troende, som i bästa fall förbättrar den troendes handlingsmönster och beredskap i att lösa och följa med harmoniskt i dessa verkliga skeden. Praktisk religion är av praktiska begränsningar oftast avgränsad till enskilda mer kritiska livsskeden: dop (invigning), konfirmation (andra invigning), giftemål och dödsfall, sådana skeden som påverkar individen emotionellt starkare än vardagens oengagerande formalia.

¹) monistisk, monism: en lära som tror sig måsta erövra världen och ersätta allt annat tänkande inom relaterade kontext.

Egoism och altruism

Tusan bövlar vad förbaskad jag blir över att jag inte kan hitta en neutral utläggning om egoism och altruism och allt däremellan. Alltid är det någon djävla politiker som skall definiera begreppen på ett onaturligt sätt för att hindra folk från att antingen vara egoistiska eller altruistiska. Jag försöker i stället själv.

Egocentricitet (fundamental egennytta) är urtillståndet för en individ av en organism, alla de processer, förflyttningar och reaktioner som sker hos individen är sådana att individens behov tillgodoses. För att uttrycka saken platt, så finns det ingen poäng med att två klor på en kräfta för maten till någon annan position än munnen, det finns ingen poäng med att en fisk hoppar till en position utanför vattnet, eller att en hare springer på ett träd i stället för att springa mellan träd. Evolutionärt finns det en fördel med att organismen har en rumsuppfattning med sig självt i centrum, och att den optimerar födointag och rörelsemönster på detta sätt. Det behöver dock inte alls innebära att denna individ har någon ideologi som försvarar detta beteende, eller att den alls tänker.

Emotionella band uppstår evolutionärt då det finns en nytta med att flera individer stödjer och hjälper varandra — vanligen rör det sig om individer av samma art, och oftast är individerna släkt med varandra. Vad de emotionella banden exakt är är odefinierat — hos människor brukar det beskrivas som en viss glädje eller en trygghet att vara i varandras närhet. Man gör ingen vågad gissning om man chansar på att den primära användningen handlar om vård av avkomman, och att andra sorters icke-sexuella inbördes-hjälp-relationer är “spandrels”, nya användningar av denna primära funktion.

Inbördes hjälp är sociala eller sociobiologiska “överenskommelser” (de kan vara helt omedvetna) om att redistribuera resurser eller försvara varandra så att summan av deltagarna får ett bättre evolutionärt läge än om “överenskommelsen” inte funnes. Exempel kan vara riskminskning, vampyrfladdermöss som matar den gruppmedlem som inte hittat mat så att denne slipper svälta, det kan vara gruppförsvar, exempelvis myskoxarna som ställer sig i ring med hornen utåt mot björnar eller vargar, det kan vara att pelikaner turas om med att vara barnvakt åt pelikanungarna så att resten kan ägna sig åt födosök. I den inbördes hjälpen finns transaktionsnormer och beteendenormer för att upprätthålla de emotionella banden och en viss sorts jämvikt som stödjer gruppen och dess medlemmar optimalt enligt ett evolutionärt hållbart mönster.

Egoism beskriver en avvikelse från det jämviktssystem som optimerar gruppens överlevnad: en enstaka individ förmår inte upprätthålla den självuppoffrande delen av det sociala kontrakt vari han är förmånstagare och vartill han skall bidra i enlighet med systemets normer. Egoism är en gruppavvikelse vilket leder till bestraffning eller utstötning ur gruppen. Evolutionen rensar i allmänhet snabbt bort egoistiska individer. Det som normalt beskrivs som “egoism” i dagens samhälle behöver inte vara det i denna snäva bemärkelse – mer ofta handlar det om svårmotiverade beslutsmonopol på resursfördelning.

Altruism (oegennytta) beskriver i stället hur individen genom att göra en uppoffring, kan skjuta upp belöningen i tiden till en ospecificerad framtida fördel, eller enligt socialt tänkesätt, erhålla en belöning i form av en statusökning inom det sociala systemet, så att individens popularitet ökar. Det ingår i det sociala spelet att individens insats “efterskänkes” till gruppen, men att denna individ kan förväntas behandlas mer allmänt fördelaktigt efteråt. Självuppoffring för släktingar kan mycket väl falla inom ramen för altruism, under förutsättning att uppoffringen “efterskänkes” i någon mening. Altruismen är biologiskt-positivistiskt besynnerlig på så sätt att en forskarindivid av arten Homo sapiens inte med lätthet instrumentellt kan mäta statusökningar som altruistiska individer av andra arter erhåller. Forskar-sapiensar har ofta kliat sig på sin (ofta hårlösa) skalle för att de inte kunnat mäta altruism med linjal och stoppur. Den egentliga orsaken till altruism är ju ganska uppenbart att transaktionssystem som kräver omedelbar materiell återbetalning inte kan klara av lika många gruppuppoffrande handlingar som altruistiska system med gruppuppoffring på kredit. En sekundär trolig anledning är att gruppuppoffring på kredit ger jämnare insats- och resursfördelning inom gruppen genom att återbetalningen sker mer slumpartat, och att mekanismen således stabiliseras.

Enligt den här teorin är inte altruism eller egoism varandras motsatser, det första är en transaktion i ett socialt spel, det andra är ett misslyckande i ett socialt spel. Spelen är varandra relaterade men inte på samma plan, altruism gäller en meta-resurs, nämligen status, egoism gäller misslyckandet i sin del av en vedertagen resurs-fördelning, så det är inte speciellt vettigt att ställa altruism och egoism emot varandra, annat än så att om altruismen är lyckad, så föreligger inte egoism, men det finns system där egoism är teoretiskt möjlig men altruismen är irrelevant som koncept, nämligen i sådana sociala system där en självuppoffring inte kan översättas till ökad gruppstatus.

Ayn Rand definierar altruism sålunda:

“Den grundläggande principen i altruism är att människan inte har någon rätt att existera för sin egen skull, att dennes tjänster till andra är det enda skälet för hans existens, och att självuppoffring är den största moraliska plikten, dygden och värdet.”

Det är uppenbart att Ayn Rand försöker göra något politiskt av det hela. Hon och hennes galna horder av objektivistfånar är de enda som har en så löjeväckande definition av “altruism”. Jag har för mig att Ayn Rand inte lyckades något vidare i sina personliga relationer och att hon mest blev utnyttjad. Det kan ha att göra med det folk som hon lyckades samla ihop.

Friedrich Nietzsche är mycket lättare att ha att göra med, han säger rakt ut:

“att behandla andra som mer viktiga än en själv är förnedrande och självförnekande för en.”

Svaret är: det beror ju förstås på om det här statussystemet för altruism funkar eller ej. Funkar det inte så finns det ju inga logiska skäl att vara altruistisk, eller så kan man försöka hitta ett system där det funkar.

Ordbildning

Svenskarna är ytterligt priviligierade med sitt språk, och dess möjligheter att litet hur som helst skapa nya ord. Ett exempel: jag var till första'ns centrum och gjorde litet kopieringar, utskrifter och lade ut litet Kyrkans Tidning. På tillbakavägen såg jag en yngre kvinna med halv-hennat hår (alltså smakfullt) och med en ovanlig frisyr jag bara sett några gånger: framhalvan rakt nedfallande framåt i en ganska lång lugg, och bakhalvan struket åt huvudet och slätkammat snyggt sammanhållet med ett hårband till en tofs därbak. Poängen är att det blev en bena över huvudet från vänster till höger öra (eller andra hållet, hur man nu vill se det), och förstrött bollade jag i huvudet med litet namn:

1. "sidbena, nä inte sidbena det går från ena sidan av pannan och bak, hmm..."
2. "tvärsbena! Den går tvärs över skallen!"

Ordbildning är i åtskilliga språk ett kombinerande med ord, i det här fallet bollade jag med "sid(a)", "tvärs", uttryckande lägen och riktningar i förhållande till ett objekt - här huvudet - och "bena" vilket i det här fallet betyder "särskiljning, åtskiljning" som i uttrycket "bena ut". Svenskan tillåter att man lägger ihop orden så att 'sida'+'bena' = 'sidbena', 'tvärs'+'bena' = 'tvärsbena', men för att mynta ett nytt ord krävs att man jämför med redan befintliga ord, 'sidbena' och 'mittbena' för att se att de inte passar. Också: om man försöker karakterisera vad man ser, så försöker man först med befintliga ord och ser om de passar. Det finns alltså en stark semantisk komponent i ordbildningen som består av en medveten prövning av närliggande ord och termer. Själva ordbildningens syfte antas vara att rationalisera språket för att behålla en snabb och effektiv kommunikationsförmåga, men processen är antagligen, enligt vad min erfarenhet antyder, en naturlig lek som av utövarna uppfattas som rolig och komisk.

För icke-akademiker är detta inlägg troligen övertrivialt och självklart, men dessa icke-akademiker har aldrig fantiserat om hur de skall programmera en maskin till att tänka som en människa.

Scientismens bane

Moralfilosofen Mary Midgley gör en lång utläggning om Hobbes och hans Leviathan där han försöker härleda alla mänskliga sociala egenskaper från egoism (och eljest förespråkar kunglig diktatur, samtidigt som han paradoxalt talar för individens rättigheter). Mary Midgley, är en fruktad grå liten tant på 91 år, med en tunga som ett svärd. Hon demonterar snabbt och obarmhärtigt Hobbes' bygge, samt ger Richard Dawkins ett dräpande hugg här:

Hobbes's Leviathan, Part 3: What is selfishness?
How Richard Dawkins went further than Hobbes and ended up ludicrously wrong

Hon fick sig just en ny beundrare. Fler artiklar här.