Gnosticismens rot

Villkor

Letade en del på Wikipedia om olika gnostiska sekter – och åtskilliga av dem handlar om mycket udda sekter som antingen är sjukligt asketiska, eller totalt morallösa och raktigenom sliskiga äckel – om man får tro kyrkofäderna, vilket man inte så där utan vidare får. Min tekniska definition av gnosticism är:

A. kosmo-moralisk dualism:
	ont	gott
	materien	anden
	lust, drift	platonisk kärlek
	kunskap	visdom, gnosis
	denna dualism kan inte fungera om man inte har något metodologiskt regelsystem för att balansera “ont” med “gott”, det malfungerar vidare då det i verkligheten existerar andliga och onda sekter som strävar efter liv i “synd” — ett liv som skapar psykologisk självdissonans. Existensen av sådana onda andliga sekter går inte att förena med den kosmo-moralisk dualismens filosofiska dikotomi.
B. systemism:
	Ett skenande — och högst instabilt och variabelt — system där kosmos delas in i eoner som har psykisk-moralisk innebörd, oftast behärskas eonerna av arkonter, mäktiga ljusvarelser, som är mer eller mindre goda eller onda.
C. synkretisk blasfemism:
	Tar koncept från konkurrentreligioner, använder dessa i en ny betydelse som skiljer sig från konkurrentreligionens, och hävdar att originalet är förfalskat; påstår att konkurrentreligionerna tillber den onde.

Jag gjorde en lång lista av förmodade gnostiker, varvid mandéer och manikéer är de enda som tilldrar sig intresse utanför den kristna kyrkohistorien. Men ett mycket stort problem är varifrån dessa religioner eller religiösa strömningar härstammar och om de utgör ett enda religionsblock med en enda ur-gnosticism som källa. Det finns i huvudsak fem teorier om varifrån gnosticismen härrör:

1. från judendomen (då avses judarnas post-Babyloniska civiliserade religionen, inte den pre-Babyloniska moseboksreligionen israelitismen) – en åsikt som hävdas av tidiga kyrkofäder – och mig, eftersom jag brukar föredra äldre källor
2. från samariter som bebodde Nordriket Israel/Samaria – en åsikt som hävdas av kyrkofäder som vill framhålla Simon Magus som gnosticismens källa
3. från platonismen, alltså den religiösa filosofi som växte fram runt Platons idéer om en orörlig, evig oföränderlig Gud och dennes ansikte i världen Demiurgen, som skapade världen – en åsikt som hävdades av senare kyrkofäder
4. från den gammalbabyloniska polyteistiska religionen med normala temperamentsfulla och ganska opålitliga gudar,
5. från den monoteistiska persiska zarathustra-religionen, med en enda skapargud, men två undergudar, andarna, den onde Ahriman och den gode Ameshaspand, slåss i en evig kosmisk strid tills godheten segrar.

Jag avvisar snabbt och kategoriskt Zoroastrianism och platonism, därför att gnosticismen var i sådan skarp konflikt med dessa skapelse-vänliga religioner, och därför att de senares företrädare attackerade gnosticismen för blasfemi: att utnyttja andra religioners språk och blasfemiskt förvrida dessa och därigenom skapa konflikt är ett särdrag hos gnosticismerna. Babylonsk religion avvisas bara på magkänsla: den var inte eonisk eller filosofisk såsom gnosticism och de flesta former av monoteism, utan bara en klassisk polyteistisk stökig kultsamling av gamla sagor, traditioner och riter. Gnosticism är trots alla arkonter monoteistisk. Återstår samariterna och judendom. Samariterna var en befolkningsgrupp som allmänt dyrkade JHVH (Elohim/Jahveh/Snubben-I-Det-Blå), men enligt historieskrivningen gärna blandade in andra gudar. De var alltså eklektiska polyteister ¹) och det verkar alltså vara en lämplig källa för gnosticismen. Men händelsevis fanns det bland senjudiska rörelser, speciellt bland esséer, en tendens att förklara moseböckerna och dessas regler som förfalskade – de vegetarianska esséerna hävdade att de för det gamla testamentet karakteristiska blodsprutande djurslaktandet för att tillfredställa 'JHVH:s lystenhet på oxkött' (ironiskt sagt) var en senare förfalskning, och inte alls den lag som Mose gav judarna. Med detta i åtanke, är det kanske inte helt långsökt att gå ett steg vidare och hävda att moseböckerna skrivits under inflytande av lägre makter, så således kan man inom judendomen självt se vagt protognostiska tendenser.

¹)

moderna samariter inte inräknade – den moderna samaritiska sekten är antingen en sista hård tvångsmonoteiserad kärna av den ursprungliga samaritiska varianten av israelitisk folkreligion, eller så är den resultatet av en religionsreform av en förpassad judisk överstepräst som vägrade skilja sig från sin icke-judiska fru, när Esra genomförde sina rasistiska reformer för att skapa renrasiga judar

Rön

(Tusan också, jag som skulle vara kortfattad!) Jag gjorde en survey av Wikipedias alla gnostiska sekter, för att dels finna mandéismens källa, dels finna ut hur mycket gnostiska strömningar bidrog till Augustinus överdrivna asketism, dels såsom han fått en emotionell inställning från manikéismen, dels såsom han fått en emotionell inställning från sin uppväxtmiljö inom den tidiga katolicismen – det förhåller sig nämligen så att dessa tidiga katoliker tolkade [Matt 19:10-12] såsom att celibat var önskvärt – medan jag aldrig tolkat denna sats på detta sätt, utan i stället som att vara seriös i sin relation och inte gifta sig och skaffa barn utan möjlighet att fullfölja sina plikter i äktenskapet. Jag har alltså börjat misstänka att redan de tidiga katolikerna var utsatt för ett "okristet" inflytande, då deras tolkning förefaller mig tämligen långsökt och onaturlig.

Min survey fick oväntade resultat:

• Skall man tro Wikipedia (men det skall man inte utan mycket noggrann faktakoll ²) så är nasaraioi ganska entydigt mandeismens urreligion, de är kända från hasmonéisk tid (150BC och tidigare) som judar och samariter som bebodde Jerusalem och omnejd, och de tros ha varit Rom-vänliga i det Hasmonéiska rikets krig mot det helleniska Seleukiderriket;
• det verkar också tämligen sannolikt att nasaraioi är gnosticismens enda urreligion och att alla andra influenser är efter-inkorporerade;
• enligt Wikipedia konverterade många nasaraioi till kristendomen – om det handlar om de samariter som säges ha konverterat – så kan det ha varit så att gnosticism fanns inbyggd i kristendomen redan från början, såsom personer som drev vidare på nasarai-föreställningar, vilket dels förklarar Bibelns varningar om 'falska profeter', 'antikrist', 'Satans synagoga' – dels förklarar katolicismens absurda celibatsteorier – och annat konstigt såsom trinitarismens framväxt utan egentligt stöd från Bibeln,
• enligt Wikipedia var nazoraion ganska exakt detsamma som judekristna, och frågan huruvida nasaraioi = nazoraion behandlas bara mycket ytligt; enligt mig kan det vara en form av namn-bollning, som innebär att nasaraioi som har en betydelse av "väktare" (av Lagen) och nazoraion som sägesvis skall vara "de från Nazaret", vilket skulle bero på en delvis eller total likhet mellan nasaraioi och nazoraion; man kan lätt föreställa sig att ledarna Johannes Döparen och Jesus framträdde inom eller i utkanten av en messiansk sekt som länge väntat på Messias framträdande, och som sedan lydigt följde dessa ledare, [ett någorlunda närbesläktat scenario stödjes HÄR!]
• simoniterna, en sekt sägesvis grundad av Simon Magus, urgnostisk enligt all tidigare historieskrivning, uppfyller inte kriterium A. kosmo-moralisk dualism och inte kriterium C. synkretisk blasfemism, enligt min definition – det är alltså helt osäkert om simoniterna alls var gnostiker, och inte i stället en sorts tidiga experimentella kabbalistiska judar som försökte förena platonism med klassisk (post-Babylonisk) judendom;
• katarismen visade sig vara gnostisk, men utifrån en helt egen historisk utveckling – den katolska kyrkans snack om manikéiska tendenser har jag emellertid alltid sett som anakronistiskt nonsens, och inget på Wikipedia emotsade denna ståndpunkt – i stället verkade det som om katarismens föregångare bogomilismen inte varit egentligt gnostisk, och dennes föregångare paulicianismen inte på något sätt.

Något väntade resultat (ur min synpunkt) var emellertid:

• paulicianismen verkar vara en gammal kristen ortodoxi ³) baserad på adoptianism: mannen Jesus, son till Maria och Josef, adopterades till att bli Guds son;
• valentinianismens extremt komplexa system (kriterium B.) antyder ingen klassisk kosmo-moralisk dualism (kriterium A.) utan i stället en slags trinitarisk dialektik som avser att lyfta anhängaren bort från kosmisk dualism och genomlysa denna – valentinianismen kan inte rimligen klassas som gnostisk, och detta kan förklara Elaine Pagels annars väldigt knäppa beskrivning av gnosticismen – en strikt passiverande livsförnekande religion – som protestantisk – en samling mycket aktivistiska, expansiva, moraliserande och världsförbättrande religioner; jag räknar inte alls valentinianerna som gnostiker, och tyvärr (?) för de förment gnostiska snubbar som verkar genom www.gnosis.org så är de varken valentinianer (som delade alla trossatser med katolikerna) eller gnostiker.

²)	det förekommer ren desinformation på Wikipedia, vilket är logiskt om man betänker att vem som helst anonymt kan redigera Wikipedia
³)	en ortodoxi varifrån vi alla andra kristna antas vara heretiker