Samariterna

Med risk för att bli kallad "antisemit", så tror jag att judarna inte har ensamrätt till det hypotetiska förenade kungariket Israel (kanske 1030 f.kr. till c:a 1000 f.kr.) som skall ha funnits på den inte så hypotetiske Davids tid – han verkar ha varit en Israelisk ledare som grundade ett kungahus någonstans i nejden. De andra "ägarna" enligt Gamla Testamentet, som är högst tveksamt som ägandedokument, skulle kunna vara samariterna, var de nu befinner sig.

Ett stort problem med Nya Testamentet är att det är så uppenbart antijudiskt, och de flesta moderna kristna har inte alls lust att se judar som så ondskefulla och hatiska som Nya Testamentet beskriver dem. De kristna som respekterar den historiskt-kritiska metoden, anser i allmänhet att det antijudiska sentimentet i Nya Testamentet beror på omredigering av ursprungstexterna i en vilja att fjärma sig från judarna efter Bar-Kochba-upproret år 132 e.kr., varefter judarna av den romerska kejsarmakten förbjöds tillträde till Jerusalem. Låt oss ha det sagt: många moderna kristna är mindre antisemitiska än Nya Testamentet självt.

Emellertid: det fanatiska attackerandet av alla som invänder mot landet Israels beteenden, det fanatiska hävdandet att Gamla Testamentet ger "judar" (eller snarare "sionister") fullkomlig rätt till landet Israel, saknar förmodligen saklig historisk grund. Davids kungarike Israel, om det fanns, delades enligt Gamla Testamentet upp i sydriket Juda och i nordriket Israel, med Samaria som huvudstad, och sannolikt också som helig stad för israelerna/samariterna. Detta nordrike Israel krossades av assyrierna, vilka deporterade en del av samariterna, en annan större del fick bo kvar och beblandade sig med främmande folk som assyrierna lät bebo denna provins. Ytterligare en del av nordrikets invånare flydde till sydriket Juda, vars befolkning utökades med de nytillkomna, och vars kung Hiskia redigerade Gamla Testamentet för att det skulle passa in på det nya ägarskapet.

Samariterna å sin sida, har ett annat "Gamla Testament", de har en Torah (Moseböckerna) som något mer påminner om det kristna Gamla Testament, än om judarnas Gamla Testament. Deras Josuas bok slutar inte som judarnas och de kristnas Josua bok, i stället fortsätter den allt längre och längre och blir en slags samariternas krönika. David var enligt samariterna aldrig kung över Israel (Samaria), i stället anser samariterna att schismen mellan judar och israeler (samariternas egna namn på sig själva) inträffade redan vid inmarschen i Israel, efter flyttningen av nationalhelgedomen vid Silo till Jerusalem. Israelerna (samariterna) anser att judarna tillhör avfällingar som inte accepterade att helgedomen skulle flyttas till Samaria, som det högsta prästerskapet bestämt... nåväl.

Det finns flera historiska schismer mellan judar och samariter (israeler), och så finns det palestinier som hävdar att de härstammar från filistéerna, vilket är högst troligt, till en viss del, om man räknar med fortplantningens exponentiella karaktär: ett barn har två föräldrar med vardera fyra förföräldrar, åtta, sexton, och så vidare. På tretusen år får vi c:a 120 generationer 2¹²⁰ = 1329227995784915872903807060280344576 ...

De flesta samariter tvangs under muslimska erövringar att övergå från samaritisk judendom till islam. De troligaste ägarna till landet Israel är enligt Bibeln palestinierna. De har dessutom företrädesrätt eftersom de deporterats mycket senare i tiden från Samaria och Juda. Man kan tillfoga att de samariter som finns kvar, med hänvisning till Gamla Testamentet, även det judiska, har en extra rätt till hela norra halvan av dagens Israel, 712 pers som de är.

Så var det med det.