Negativ och positiv teologi

Negativa gudsbegrepp förekommer främst bland mysticistiska teologier: Gud är inte X, Gud är inte Y, Gud är inte Z. Formuleringssättet är språkligt inkonstruktivt, och passar inte in i modernt vetenskapsinfluerat tänkande. Det kan hålla människor, speciellt intellektuella borta, och det är inte ägnat för förståelse genom sin grundläggande logiska design. En språklig antagon vore ett positivt gudsresonerande, baserat på "vi kan inte veta": Gud är X och Gud är Y. Exempel: "Gud är kärleken", "Gud är visheten", "Gud är skönheten" – eller om man skall vara helt korrekt: "Gud är lik(som) X", våra ord räcker aldrig till, Gud är alltid så mycket mer. Tankesättet är extremt vanlig och vida spridd, men jag är osäker på att det har ett namn.

Vetenskapen, speciellt logiken, å andra sidan, avvisar i princip negation utan omfattande bevisning, utom i ett avseende: "vi vet inte" brukar accepteras. Logiskt sett måste icke-existens bevisas genom en total avsökning: låt oss säga att vi påstår att det finns en art av gröna svanar, för att bevisa något sådant måste vi genomsöka hela planeten Jorden. Ett alternativ är att göra stickprov som är tillräckligt grovt för att vi skall klara av det på ändlig tid, och att vi förutsätter (modellerar) att en svanpopulation måste bestå av minst 100 individer för att inte dö ut, samt att vi på teoretisk grund förutsätter att dessa svanar måste befinna sig på en plats som människan har undersökt och där måste vara observerbara. Då kan vi göra det troligt för en viss publik att det sannolikt är så att det inte finns en art av gröna svanar, men vi kan egentligen aldrig veta, med mindre att vi söker igenom hela planeten. Denna obestämbarhetspremiss är ett av vetenskapens grundläggande axiom, och det får nog sägas vara ett pragmatiskt synsätt som aldrig utesluter någon sanning – allt avvisande av till synes orimliga, osannolika och osanna påståenden är egentligen underförstått etiketterade med den öppnande utsagan "så vitt vi vet". Det är på så sätt som vetenskapen garanteras (så vitt vi vet) att alltid expandera in i nya områden där vetenskap är tillämpbar.

Så borde det ju vara i teologin också, varje negativa påstående "Gud är inte X" eller, "vi lär inte känna Gud genom X" borde omedelbart följas av motangreppet: "Upp till bevis!", "Hur vet du det?! Har du verkligen testat alla former av X?!". Mystik och mysticism fungerar mycket väl utan den schismatiserande negativa teologin, i stället tagande hjälp av den evigt sanna observationen att alla språkliga beskrivningar alltid är approximationer (är alltid "ungefär sanna"). Våra ord beskriver inte verkligheten i minsta detalj, den drar bara upp en grovskiss på verkligheten, om vi exakt skulle beskriva verkligheten skulle vi behöva gå in på detaljer som ingen lyssnare vill höra, var exakt den och den atomen ligger och hur de vibrerar gentemot varandra och relaterar till dåtid och framtid, en oändlig berättelse som är helt irrelevant för beskrivningens och språkets ändamål, nämligen att ge hintar om de för tillfället aktuella problemen och lösningarna. Vår beskrivning av Gud (de av oss som direkterfarit honom) är genom vår litenhet och våra begränsade sinnesorgan med nödvändighet imperfekt.

Epilog: jag har fått det här delvis om bakfoten därför att det är så oerhört vanligt att "negativ teologi" felanvänds och felformuleras. Ovanstående text anger i princip bara en felanvänd förvriden negativ teologi. I en intuitionistisk logik är not not P skilt ifrån P. Det motiveras, i en pragmatisk metodologi, av att P och not P har två olika språkspel/detektionsprocedured, varför det teoretiskt kan finnas fall som inte ger positiv indikation på vare sig P eller not P. I en sådan metodologi existerar inte klassisk predikatslogisk negation, i stället upprättas nya detektionsprocedurer för varje negationsoperation. En korrekt designad "negativ teologi" påvisar svagheten i de mänskliga försöken att omfatta det oändliga, en felaktigt designad "negativ teologi" utesluter bara oliktänkande, skapar schismer och provocerar stridigheter.