Millianism: J. S. Mill ansåg att namn pekade ut ett individuellt objekt. Exempelvis pekar ordet ‘Aristoteles’ ut Aristoteles själv. Frege hittade på det berömda motexemplet:
1. | Homeros trodde att Morgonstjärnan var Morgonstjärnan. | Sant. |
2. | Homeros trodde att Morgonstjärnan var Aftonstjärnan. | Falskt. |
1. | Homeros trodde att Morgonstjärnan var Morgonstjärnan. | Sant. |
2. | Homeros trodde att Morgonstjärnan var Aftonstjärnan. | Nja, både sant och falskt. |
Plato.stanford.edu kastar då fram Freges innebördsteori, nämligen att man utpekar ett objekt i någon slags innebörd: förutom att Morgonstjärnan och Aftonstjärnan är namn har de en slags innebörd som gör att namnen relaterar enligt tabellen
1. | Morgonstjärnan är Morgonstjärnan | Sant. | Sant. |
2. | Morgonstjärnan är Aftonstjärnan | Falskt. | Nja, både sant och falskt. |
Beskrivningsteorin, däremot, säger att varje namn, förutom sitt utpekande, har en “beskrivning”. Exempelvis skulle ‘Aristoteles’ beskriva ‘Alexander den Stores lärare’ och dylika saker. Argument mot detta är att det inte alls behöver vara så att Aristoteles blev lärare till Alexander den Store, men att han ändå hade pekats ut med namnet ‘Aristoteles’. Ett annat argument som har anförts är att man kan säga: “det finns inte många Smiths på detta universitet”, och dylikt. Problemet är förstås vad ‘Smith’ pekar ut nämligen “en person som heter ‘Smith’”, och vi halkar in på det extremt skräckinjagande självreferensproblemet som fått logiker att byta jobb (Whitehead), och Gödel att förklara att varje generiska logiksystem är inneboende ofullständigt, och så måste vara.
Vi avviker därefter totalt från plato.stanford.edu eftersom de följer en logicistisk filosofisk skola som sätter logiken högst, och jag är pragmatiker. Enligt Wittgenstein-inspirerad pragmatism utgår koncept alltid från praktiska fall, det som Wittgenstein kallar språkspel. Det praktiska fallet, eller exemplet, är pragmatikens högsta instans. Namn är bara giltiga att peka ut, då utsägare och lyssnare får samma uppfattning om vem/vad som avses med namnet. Om A säger “Kalle” och menar “Kalle Olsson” men B tror att det är “Kalle Nilsson” som avses, då är spelet misslyckat, och vi skall inte fördjupa oss i huruvida namnet har någon innebörd fastän missförstånd inträffade. Vi noterar också att i en saga där ‘Tor’ och ‘Oden’ nämns, så refererar namn till saker som endast existerar i fantasin. Man kan mycket väl peka ut icke-existerande saker, då antar man bara att i sagospråkspelets sammanhang, så är konventionen att talare och lyssnare skall låtsas som om Tor och Oden existerar. Namn pekar alltså ut existerande eller icke-existerande saker, precis som ord, ‘elefant’ och ‘enhörning’, pekar ut existerande respektive icke-existerande djurarter.
Men när det gäller icke-namn som ‘enhörning’, så har dessa en associationskedja av tankar om enhörningen, exempelvis att den ser ut som en häst eller hjort, har ett horn i pannan och endast kan fångas in genom att en orörd jungfru sjunger för den så att den lägger sitt huvud i knäet på jungfrun, varefter den kan infångas. Historien är löjlig men konventionell: det är så det har hetat och skall heta, och gör man dess fötter stora som trädstammar, att den ser ut som en jättehäst, kan slå omkull en elefant, och fnyser som en ångmaskin, ja då är det en noshörning, inte en enhörning - konventionen är bindande, men det finns inga enhörningar. Att människan gladeligen talar om det icke-existerande är nog bara en bieffekt av att människan är kapabel och benägen att planera inför framtiden, lyckligtvis...
Afton- och morgonstjärnan har uppkommit ur detta att man sett en ljus “stjärna”, som man trodde det, på morgonen och på kvällen — ursprungligen var de fullödiga språkliga beskrivningar som avsåg att med ordkombinerande unikt identifiera objekt man såg. När man har en språklig beskrivning som unikt (i ett kontext förstås!) identifierar ett objekt, så kan denna språkbeskrivning användas som ett namn, men dess beskrivning har fortfarande kvar en innebörd utöver detta att den pekar ut ett objekt, nämligen att den pekar ut ett objekt som ses på aftonen och ett annat som ses på morgonen. Namnen ‘Aftonstjärnan’ och ‘Morgonstjärnan’ är inte enbart namn utan även språkliga beskrivningar, varför en sats som
- “Aftonstjärnan är Morgonstjärnan”
- ‘Aftonstjärnan’ betecknar samma sak som ‘Morgonstjärnan’ (dvs. planeten Venus)
- aftonstjärnan är morgonstjärnan
- aftonstjärnan är morgonstjärnan
Vi har då alltså sett två språkliga nominalfrastyper:
- namn: direkt utpekande funktion
- beskrivningar: beskrivande funktion, vars avsikt är att peka ut indirekt genom att ge en så snäv karakteristik att endast ett objekt pekas ut — om man inte lyckas med unik utpekning, så lägger man till ytterligare attribut till nominalfrasen tills utpekningen är unik, “den röda bilen” (till skillnad från den gröna i ett visst kontext), “den röda bilen med en bucklig stötfångare som ägdes av den gamla tanten vid berget som jämt åt vitlök”, etc..
- demonstrativ: “den där hästen” (pekning underförstådd), “min mamma”, har både en utpekande och en beskrivande komponent,
- pronominal: “den”, “det”, “vi”, korta ord vars innebörd framgår av föregående kontext plus språkkonventioner,
(Därefter måste vi, som en sidonot, plikttroget invända att språkbeskrivningen aftonstjärnan inte är en unik: man kan i vissa situationer ta Merkurius för att vara aftonstjärna på samma sätt som Venus).
Det troliga är att namn vanligen börjar sin historia som språkbeskrivningar, eller vad säges om ‘Hipparchos’, Hästhärskaren, ‘Torsten’, Tors sten, ‘Björn’, Björn, ‘Sven’ (urspr. från svin på den tid då svin beundrades), ‘Petrus’, Klippa, ‘Thomas’, Kluven/Tvilling etc. etc.. Det är svårt att inte ibland associera till sidoinnebörden av ett namn, om det kulturella minnet av namnet alls finns kvar.
Mitt svar är således att namn är (troligen) allihop ursprungligen fullödiga språkbeskrivningar som historiskt har tappat — eller kommer att tappa — sin språkliga “innebörd” (vilket jag tolkar som det som beskrivningen ringar in) och till sist står som nakna och helt godtyckliga utpekare av individer. Ofta kan emellertid förvirring inträffa där man blandar ihop den utpekande funktionen med den språkliga innebörden, och det är då man får skenbara logiska paradoxer — om man följer en logicistisk skola som försöker bortse från kontext och all annan vetenskap, såsom exempelvis lingvistik. Min ståndpunkt är att vår praktiska språkanvändning ger stöd för både utpekningsteorin och beskrivningsteorin om man inte på ett logicistiskt sätt försöker bortse från kontext.
2 kommentarer:
Det är lite svårt att följa tråden tycker jag. Det är relativt tydligt vad du säger, men inte fullt så tydligt vad hela utlägget härstammade ifrån. Så då blir din slutsats i sig lite smått grumlig.
Nu vet ju inte jag hur sann den är, men jag har hört att Norrköping hette Norköping, dvs marknad vid vadställe. I det fallet är det ju både ett namn och en språklig innebörd. När det sen "omvandlas" till Norrköping, kanske för att ingen vet vad "nor" är länge, kanske av förvirring för att det finns ett Söderköping inte långt till söder. Oavsett så slutar det inte egentligen vara en beskrivning, men den får en ny beskrivning och är fortfarande ett namn.
Däremot störande nog tycks det mig att inom varje specialistgebit förekommer nya namnsättningar på näst intill precis allt. Förståelsen för vilken typ av objekt som syftas på är nästintill omöjlig utan visuell presentation, trots att många av föremålen eller syftningarna redan är kända.
Mattias: "Nu vet ju inte jag hur sann den är"
Jo men den är ju så sann. ;-) Eller inte: det är ju filosofi – filosofi är ju tillämplig och fungerar ... eller inte.
Tråden härstammade från ett röj på Wikipedia där jag plockade bort "stjärnnamn" som en bluffmakare hittade på: men bluffmakaren var smart, ibland hittade han på "Biceps" på en stjärna i Hercules vilket är oerhört genomskinligt då det är en pseudolatinsk neologism som endast finns i medicinordböcker, men då namnen var plausibla och följde gängse stjärnnamnsmönster med arabisk etymologi med ursprungsfras, så började det bli svårt, eftersom man kunde hitta frasen hos gamla författare, men det inte finns något belägg på att ett sådant stjärnnamn någonsin används. Då började jag titta på SEP eftersom Wikipedias filosofi- och religionssidor suger värre än två timmar "Smallville" på TV6.
Min utläggning är bara en reaktion på den sidan jag hittade: jag tyckte Cumming resonerade galet och olingvistiskt då han försökte ställa millianismens utpekningsteori mot innebördsteorin och dess efterföljare beskrivningsteorin. I själva verket är det korrekta valet nog som vanligt både och.
Skicka en kommentar