Kyrkospråk

Jag vill minnas en kyrkvärdsträff i våras där vi testade litet olika psalmer, varav en på latin. Jag uttryckte mitt missnöje, men jag tror inte karaktären av min kritik gick fram, så nu när jag tänker på saken är det bäst att slänga ner en anteckning. Alla tycker att latin låter bra och vackert – även jag – att sjunga en låt på latin då och då är väl inte så pjåkigt, men anledningen som gavs är att det är ett språk som använts i alla kyrkor. Alla förklaringar, skönhet, kyrklig enhetlighet, gammalt liturgiskt språk missar poängen totalt, och medan vi ändå är i farten kan vi direkt avvisa idén att det skulle vara en smygkatolicerande sammansvärjning, tjolahopp (!!) även denna förklaring är strunt.

Åtskilliga högkulturer har haft ett antikt språk och ett eller flera moderna språk sida vid sida, samt en väsentlig kunnighet i det antika språket, vi kan nämna de gamla akkaderna som använde sumeriska, vi kan nämna israelerna som under antiken använde hebreiska men talade arameiska, vi kan nämna indier som använder sanskrit, européer som använder gammalt latin vid sidan av sitt folkspråk. Kopierande detta mönster är latin alldeles utmärkt som liturgiskt språk, men för mig är inte religion en kulturell artefakt som överlever trots att den borde dött för länge sedan – för mig är den kristna religionen den västerländska civilisationens drivbänk och orsaken till dess enastående framgång. För, låt säga 1000 år sedan, så såg man tillbaka till antiken som en storhetstid med mycket vetenskap och teknik, och det var i viss mån sant eftersom grekiska filosofer förebådade modern vetenskap innan Romarriket kollapsade av ekonomiska orsaker, speciellt grekiskan var ett medium för vetenskap, medan latinet var ett medium för romersk rätt, krigsvetenskap och organisation. Under västerlandets återuppbyggnad från 700 till 1200 var latinet verkligen rätt medium, och kyrkan skapade förutsättningarna för denna återuppbyggnad. Fram till 1350, digerdöden, togs västerlandet upp till en nivå som – i skenet av modern historievetenskap – vida överglänste antikens storhet: 1200-talets renässans.

När renässansen på 1500-talet återuppvaknade efter digerdödens förstörande verkningar, var latinet fortfarande det internationella kommunikationsspråket, och denna togs över av 1600- och 1700-talens vetenskapsmän, men latinet i sin grundstruktur passar inte för vetenskapens behov av en omfattande avancerad terminologi. Samtidigt som 1600-talets vetenskapsmän använde en teknisk medeltidslatin baserad på kyrkolatinet och ärvd ifrån tidigare översättningar från arabiskan, så framträdde klassicisterna och hävdade att man skulle använda Romarrikets latin, det som skrevs av Caesar och Cicero. Men dessa två snubbar hade inte tillgång till någon vetenskap skriven på latin! När Carl von Linné uppfann sin biologiska terminologi, så var detta språk inte egentligen latin, utan en avancerad makaroniska bestående av grekiska tvåstamskonstruktioner och latinska och grekiska ensamma stammar. Exempel på tvåstamskonstruktioner är Conopódium (nötkörvel) av konos, kon och podion, liten fot, exempel på ensamma stammar är Pinus (tall) belagt från Cato död 149 f.kr.. Latinet tillåter inte att man nyskapar ord genom att lägga två stycken samman, utom i ett fåtal konstruktioner, t.ex. substantiv+verb som i "naufragium" (skeppsbrott) < "navis" (skepp) + "frangere" (brytas sönder), "agricola" (jordbrukare) < "ager" (åker) + "colere" (odla), och talord+substantiv "millefolium" (rölleka) < "mille" (tusen) + "folium" (blad). Linnés språk står i stark strid mot klassicismens strävan efter att låta lik någon "fin" barbar från antiken, som mest ägnade sig åt att terrorisera grannar, eller att bedriva politiska intriger, och eljest använde en importerad lyxslav om de ville ha vetenskap att skryta inför sina kompisar, en vetenskap som romaren i sig ändå inte begrep något av. Om man återigen lyfter upp latinet som språk, så kommer man att få slåss med klassicisterna som vill ha de blodtörstiga världserörvrarnas språk, eller så kommer man att få skapa ett nytt språk, lika komplext och främmande originalet som modern franska förhåller sig till frankiska, eller som modern engelska förhåller sig till anglosaxiska. Om vi alltså inte vill ha ett anakronistiskt språk som aldrig används till annat än att sjunga sånger på, och som ingen ändå begriper. Enligt min mening är meningslösa översättningar till ett dött oanvänt språk bara en kryptering, och då är det bättre att hålla sig till den protestantiska reformationens folkspråksfilosofi.