Gnosticism, gnosticerande

Läser just nu "I döda språks sällskap" av Ola Wikander, en vacker lättläst bok om ett antal döda språk, sumeriska, akkadiska och koptiska, i vilket skrevs ett antal gnostiska skrifter, samt det "gnosticerande" evangelium enligt Thomas. Som "gnosticerande" räknas sådana texter som "framhåller insiktens vikt framför tron". Det är inte bokförfattarens fel att ett så djävla dumt begrepp existerar, jag har hört det förr, men det får mig att fnittra i frustration över mänsklighetens dumma krigsbenägenhet: att sortera in i fack och skapa motsättningar som inte finns. Om man stenhårt och utan insikt om den djupare innebörden håller fast vid "tron alena [frälser]" och får höra Logion 2:

Jesus sade, "De som söker ska inte sluta söka förrän de finner. När de finner, skall de oroas. När de oroas skall de häpna och härska över allt. [Och när de härskat skall de vila.]"

då kan man få för sig att texten har gnostiska tendenser, men detta är läsarens bias. Det finns inget i evangelium enligt Thomas som är gnostiskt, medan det däremot finns påståenden som inte kan förenas med kristen etik.

Under hela historien har kristenheten bråkat inbördes över att de uppfattat påståenden hos varandra som inbördes emotsägande, de har skapat schismer och utstött varandra på grundval av logikanvändning som inte har med kristendomen att göra, de har skapat schismer baserat på rent språkliga skillnader mellan arameiska, grekiska och latin. Det enda som är helt säkert i kristenheten är att det inte finns några renlärigt ortodoxa kristna, och aldrig kommer att finnas: vi är alla trinitarister (som inte har stöd i bibeln, men som inte heller går att klara sig utan om bibelns offerlogik skall vara acceptabel), vi är alla modalister per homoousios, medan å andra sidan de modalistiska sabellierna med exakt homoousios-läran blev utkastade ur kristenheten. De ortodoxa härstammar från adoptionister, medan de trinitariska kristna under 200- och 300-talen hade gnostiska eller platoniska inslag, det är svårt att se skillnaden. De moderna pingstvännerna hämtar inspiration från de antika Montanisterna vilka krävde martyrdöden för att frälsas, och vars ledare hävdade att de var Gud Fader själv och dylika anspråksfulla påståenden.

OK, gnosticism, vad är det då?

1. Dualistiskt kosmos: verkligheten är uppdelad i en essentiellt god och en essentiellt ond del, i gnosticismen associeras ondskan med kropp och materiell värld, medan godheten är själen självt,
2. Ond skapargud: denna materiella världen är skapad av en ond defekt gudom Demiurgen,
3. Fångenskap: Demiurgen tvingade i sin hybris in små fragment av den gode osynlige Guden in i materiella kroppar, och dessa är vi människor för evigt fängslade i denna onda värld genom exempelvis reinkarnation,
4. Gnosis som befrielse: för att kunna befrias från denna materiella världen måste vi tillägna oss en slags "kunskap", allmänt kallad gnosis, en kunskap som i strid med de flesta kristnas uppfattning inte alls har med intellektuell kunskap att göra, när vi uppnått full gnosis kan vi återvända till Gud,
5. De fåtal utvalda: endast en viss sorts människor, "pneumatiker" kan uppnå befrielsen genom gnosis, de andra är fördömda och det vore fel att försöka frälsa världen.

Skulle kunna uppfattas som en vettig tanke, själv har jag varit gnostiker men insett felaktigheterna i systemet: deras "kunskaper" är pseudokunskaper, ingenting man har någon användning av, dessutom är det knappast produktivt att uppfatta världsalltet som fundamentalt "ont", världsalltet bara är, och man måste betrakta det med liknöjdhet för att kunna bemästra världsalltet och göra en bättre värld - någonting som är omöjligt och rentav omoraliskt enligt klassisk gnostisk föreställning.

En annan sak: det har debaterats vad gnosticismen egentligen är för något, speciellt finns den i modern tid Eric Voegelin som beskriver gnosticismen som allt som vill göra uppror mot det bestående – Voegelin desinformerar: han beskriver kommunism och nazism som gnosticism. Rom-Katolikerna beskriver gnosticism som en separat religion, vilket nog är mer rätt, då de troligen baserar sig på kyrkofädernas utsagor. De äldre kyrkofäderna föreslår att gnostikerna uppstått som judiska sekter, Irenaeus föreslår i stället samariter, medan senare kyrkofäderna förespråkar att de är platoniker. Det senare måste nog avvisas: platonikerna, med Plotinos i spetsen avvisar med emfas gnostikerna och kallar dem "idioter" och "blasfemiker". Den platoniske Demiurgen är ingen gud utan i stället en "hantverkare", ett "ansikte" på Det Ena, och denna skapare är inte vare sig ond eller god. Kvarstår alltså samariter och judar: det finns vagt "gnostiska" tendenser hos esséerna, nämligen att förkasta matregler och offerregler i Moseböckerna, hävdandes att de relevanta styckena är förfalskningar. Man kan tänka sig en sådan tendens bland samariter och judar – troligen som en reaktion på den allmänna grekiskt/platoniska anklagelsen mot den israelitiska läran om barbari och en ond Gud – att förkasta delar av moseböckerna, och i förlängningen hela Gamla Testamentet. Personligen tror jag att gnosticismen uppstod långt före år 1, kanske 50-100 f.kr.. Jag kan inte säga huruvida bland samariter eller judar, men det spelar nog ingen roll: om en samarit tog initiativet så kanske avfälliga judar anslöt sig, eller så kanske det var tvärtom.