Augustinus från Hippo del I

Läste Augustinus' bekännelser, och blev lika oimponerad som då jag läste Richard Dawkins. Oändliga tirader av självplågerianklagelser mot sig själv och ändlösa prisanden av Gud citerande hittan och dittan bibelord. Det behöver inte jag: jag är "syndig" själv ¹), och behöver inte att någon annan styr mitt tänkande på vilket sätt jag är "syndig". Bibeln har jag läst från Alfa till Omega, så den behöver inte repeteras av en som inget begriper. Värst är den totala självmotsägelsen som bok 7 vs. bok 8 presenterar. I bok 7 hävdar han fräckt att det som för oss är ondska, är för Gud alltigenom gott (!!). Kanske en överdrift, men en någorlunda realistisk och sansad förklaring på väsentliga delar av ondskans problem. I bok 8 förfaller han till en självspäkareattityd som antingen var en del av den tidiga katolska kyrkan, eller som var en del av Augustinus troligen hysteriska personlighetstyp. Enligt denna kräver Gud av oss att vi skall förneka våra drifter och bete oss asketiskt, leva i celibat och äta och dricka litet. Vilket står totalt i strid med bok 7:s smarta och skarpsinniga insikt. Med hänsyn tagande till att Augustinus utifrån egen erfarenhet fördömer manikéismen, som just hävdar denna asketism, baserat på att materien (och drifterna) är onda, så kan slutsatsen inte bli något annat än att Augustinus uppvisar en fjärde sorts "synd" – nämligen den intellektuellt-andliga lystenheten som hela tiden drar ner honom i "det manikéiska träsket", och som gör att han essentiellt sett producerar osammanhängande mentala orenligheter.

Den katolska "heligheten" baseras på en falsk föreställning om en "renhet" baserad på en fundamental asketism, ett skuldbeläggande av de naturliga drifter som Gud försåg oss med. Augustinus tillhandahöll den kluvenhet, det obalanserade svängandet mellan "svart/syndigt" och "vitt/heligt", samt en total brist på kriteria för vad som är bra och vad som är dåligt, skapande den typ av inre konflikter och bristande självtillit som är karakteristisk för destruktiva manipulativa sekter. Denna katolska "helighet" ses som en magisk kraft varmed man kan bemästra världen: man tror att man genom att be och kolonisera med munkar och nunnor inneslutna i ett kloster kan be fram en allmän konvertering till katolicismen. Detta är en lärare som kastar anhängare i ett andligt fängelse och binder fast dem så att de inte kan växa i tro.

När jag sedan kom till bok 10, den som inleder Augustinus filosofi, hade jag en starkt föraktfull attityd till honom, med formuleringar som "filosofisk wannabe", "teatralisk poser" och "sympatiskt men löjligt dumhuvud".

Augustinus är allmänt uppskattad i västkyrkorna. Det måste finnas något skäl till detta men detta skäl finns inte i hans Bekännelser. Filosofiskt och vetenskapligt är han i princip passé och ignorerbar – han använder systematiskt en massa tankekullerbyttor som får en universitetsutbildad med matematik och logik att irriterat vifta bort hans texter som pseudofilosofiskt tramsande baserat på en överdramatisk retorik som påminner om den leksaksballong som man som liten frestades sticka hål på med nål. Teologiskt kan jag inte bedöma, eftersom jag inte är teolog, utan logikomatematicist.

En vettig kristen "psykologi" och människomodell måste göra upp med det förbannade skuldbeläggandet, och ge smarta och vettiga kriteria för hur individen jobbar med sig själv och sin självbild, självständigt och produktivt – i betydelsen att självförsoningen och självharmonieringen ständigt ökar. En simplistisk och korkat tillämpad tro riskerar i stället lägga på individen skuldkänslor för något som denne inte hade problem med i sin ursprungliga självdissonans, vilket gör problemet mycket värre och vilket skapar förutsättningar för kultism och otillbörlig påverkan på individen som lätt hamnar i "religiösa" ulvars klor. En smart kristendom detaljreglerar fram en relativt hög grad av individens suveränitet, tolkningsföreträde om den egna "syndens" natur, privatfilosofiska element som kan fungera som pusselbitar, och ett användningsföreträde där individen själv bestämmer hur pusselbitarna skall tolkas och sättas ihop. Prästen fungerar då som en själavårdare som assisterar den religiöse, som tillhandahåller de privatfilosofiska elementen, och som vägleder och hintar individen om vettiga respektive vettlösa användningar. En simplistisk Augustinism är i detta sammanhang oanvändbar och tydligt destruktiv.

¹)	"syndig": ungefär - kognitiv dissonans i självbilden, man har en personlig önskan och idealbild av vad man borde göra och hur ett korrekt beteende skall vara, samtidigt som man är starkt medveten om hur mycket man avviker från denna idealbild, kopplat till ett förakt för sig själv.