Modifierad teknisk existensialism

Som förut nämnts finns brister i försöket att definiera existensen med hjälp av den förmenta biofeedbackloopen

p₁ = p₀ + f(p₀)

Problemen är:

1. ingenting har sagts om f, inget hindrar den från att divergera, en biofeedbackmekanism ser till att värdemängden håller sig inom ett intervall: om man blir kall så fryser man och börjar darra för att upprätthålla temperaturen, on man blir varm så svettas man och så vidare
2. om livets mening är p₁ = p₀ + f(p₀) så kan man aldrig misslyckas, eftersom p₀ + f(p₀) ofelbart kommer att summera till p₁

Jag gör därför ett nytt försök: man identifierar var man är p₀ och tänker/känner fram ett måltillstånd p'₁, som man sedan matar in i den generaliserade funktionen F sålunda:

p₁ = p₀ + F(p'₁, p₀)

Skillnaden ∆p = |p'₁ – p₁| kallar vi nu för planeringsavvikelse, och denna avvikelse brukar vara upphov till personlig frustration. Notera emellertid två saker:

1. inget har ännu sagts om biofeedback
2. jag tror inte p₁ = p₀ + F(p'₁, p₀) är en bra modellering av lägre djur: de planerar inte tillvaron, de bara agerar

Jag återkommer igen senare.

Kristendomens "sanna rot"

Har under några veckor grävt efter den "sanna Jesus-läran" – modern "heresiologi" brukar rynka på pannan åt gammal antik heresiologi för sin intolerans och sina klantiga apologier emot irrläror – men mitt främsta ändamål är att visa att kristendomen är en intellektuell-evolutionär produkt som växte fram på 300-talet, och att denna framväxt skedde därför att man läste bibeln och jämförde med sina läror. Udden är främst riktad gentemot Milleritism, adventism och jehovasitism: om det verkligen skedde ett "stort avfall" på det sätt som de beskriver det, vad är det då de borde ha "återställt" kristendomen till? En gnostisk lära? Samaritism? Ren judendom? Adventister kan naturligtvis få fortsätta vara adventister, men de borde vara mer respektfulla mot andra kristna och tona ner "det stora avfallet" som en 'avvikelse' som kan rättas till, och de borde erkänna att Ellen G. White är adventismens stora profet, som gör tilläggsläror och ändringar. Jehovasitism är en magisk kult.

När jag nu gräver i den ursprungliga Jesus-läran så finner jag att ett otal kommentatorer försökt koka soppa på en spik, och att det förekommer så mycket motsägelsefull information att varje försök att ge ett svar i bästa fall blir en vild spekulation. Följande källor är möjliga: hellenisk judendom, essenism, gnosticism och samaritism. Jag finner inga hållbara belägg för att det skulle funnits någon nazarenism före Jesus son till Maria. Bättre än så kan inte en ultra-skeptisk kristen.

Skiss på "teknisk existensialism"

Kierkegaard och Nietzsche beskrev var sina etiska system som i höggradigt emotionella och moraliserande termer försökte beskriva andligt växande. Nietzsche beskrev också en "übermench" som var kraftigt expanderande andligt, och en "untermench" som fastnat i sin tillväxt. (Nazisternas "übermench" och "untermench" bör ha varit motsatsen till Nietzsches d:o – ett av alla skäl till att han förkastade nazismen). Sartre gjorde något fult som man bör avstå ifrån, men det är ett stickspår. Jag försöker mig i stället på en icke-emotionell "teknisk" och icke-moraliserande existensialism, baserat på sådan artificiell intelligens som jag läst: plansystem och aktionssystem.

Efter långt personligt sökande efter livets mening kom jag fram till att livet själv inryms eller definieras av ett biofeedbacksystem, och att det mänskliga medvetandets "livets mening" inryms i frågorna:

1. var är vi?
2. vart vill vi?
3. hur kommer vi dit?

I ingenjörstermer definierar vi tillvaron som parametrar p_i, t.ex. energi, värme, avslappning, lugn, etc., och låter generaliteten betecknas av vektorn p = ⟨p_i⟩, varvid livets biofeedbackloop kan beskrivas av

p₁ = p₀ + f(p₀)

(Med ingenjörsresonemang kan man nu utforska diverse tillstånd, kaos och katastrofiska situationer). Igen:

1. var är vi? p₀, identifiera nuläget korrekt
2. vart vill vi? p₁, tänk ut ett måltillstånd,
3. hur kommer vi dit? f, planera en väg till måltillståndet.

Notera en brist i resonemanget: om p₁ är det önskade målet i sammanhanget så kan ingen människa någonsin misslyckas, eftersom p₀ + f(p₀) ofelbart kommer att summera till p₁. Jag återkommer till detta.

Kulturrelativistisk dialektik: kulturfunktionalism

Under hela den kända mänskliga historien har "nationalistiska" kulturlikformiga tendenser kämpat emot kulturrelativism. De kulturlikformiga tendenserna har "strävat efter" att skapa ett mönster för mellanmänskligt beteende (jfr Durkheims "mekaniska solidaritet") och därigenom minimera konflikter och skapa konventionella signalsystem för att signalera känslolägen, attityder, inbördes kulturell status etc.. De kulturrelativa tendenserna består i en fragmentering genom kulturens storlek och en påföljande organisk utveckling, samt en tendens att acceptera olikheter för att därigenom förhindra konflikter mellan olikformiga subgrupper i kulturen. Bägge har som avsikt att minimera improduktiva konflikter. (Om jag hade varit politiker så hade jag tagit ställning för den ena på bekostnad av den andra, men då låser jag också in mig i en position, nu säger jag bara: "bägge är bra – rätt använda – fila aldrig naglarna med motorsåg!")

En tredje ståndpunkt är liberalinspirerad (idag är jag välvillig mot liberalerna): om man följer en viss kultur så får man vad man förtjänar. Vi kan kalla den kulturfunktionalistisk: en kultur som dödar flickebarn därför att de är "mindre värda" får mer kriminalitet, eftersom ett större antal män blir utan en stabiliserande kvinnlig maka, samma gäller polygama samhällen, där män kan gifta sig med fler än en kvinna – såsom "fundamentalistiska mormoner" i Utah – dessa samhällen är också sämre för barn att växa upp i eftersom det är större slitningar inom de fundamentalist-mormonska familjerna, folk är fattigare och barnen blir oftast outbildade, fattiga och fastnar lättare i drogmissbruk. Det är som det är: vissa kulturella mönster är mer framgångsrika än andra, exempelvis monogami hos människor, oligarkisk polygyni hos lejon, och gynarki med infertila honor som "slavarbetare" i myrstackar. Detta är den kulturfunktionalistiska hållningen, och den är i viss mån moraliserande utefter konsekvensetik, men den avhåller sig från att utnämna en individuell kultur från att vara universellt giltig.

Cosmology and Religion

Rekommenderbar sajt här. I kort:

• 1. "Det råder en falsk dikotomi mellan Vetenskap och Kreationism"
• min respons: "kreationism" betyder i folkmun alla stolleteorier som försöker göra Bibeln till en giltig förklaringsmodell till vetenskap utanför mytologins, religionens och historievetenskapens egna kunskapsområden, mellan sådan "kreationism" och vetenskap råder det i sanning en äkta dikotomi, att tro att Gud skapade universum genom Big Bang är inte egentlig kreationism,
• 2. "Bibeln är ingen vetenskapsbok"
• min respons: "Bibeln är en kaskad av myter och faktualiteter (historiska) omtolkade mytiskt", kärnpoängen är mytsystemet, inte eventuella faktualiteter, religion är en slags "vetenskap" om myterna och dessas hantering och tillämpning – de som tar avstånd från religion gör sig också av med alla sina etiska möjligheter att ta in och hantera myter (och därmed inspiration) på ett vettigt och balanserat sätt – "humanister" alltså humanetiker, uppvisar klart fanatiska drag blandat med pseudovetenskapliga tendenser, (man får vad man förtjänar, se kulturfunktionalism)
• 3. "Vetenskap baseras på erfarenhet"
• min respons: ja, samt på teorier som man för det mesta grundar på vetenskap eller rimliga gissningar
• 4. "Big Bang är inte bara en teori"
• min respons: en felaktig och typisk respons mot (ung-jords-)kreationister, Big Bang är "bara" en teori, men den är högrankad, kreationister rör sig också med "bara" teorier om vad som hände i det förflutna, med den skillnad att de är extremt lågrankade och bara hävdas av antingen dumma eller sinnessjuka individer; om vi ser en gatlykta utanför är vår föreställning om en gatlykta en god och pålitlig teori, om vi emellertid på grundval av ostsvinn hävdar att skafferiet är fullt av små tomtar som käkar upp all osten och sedan sjunger "helan går" i allsång, så är det en mycket oprecis och missvisande teori,
• 5. "Vetenskap spelar roll för vår framtid"
• min respons: ja, allt vårt vetande använder vi för att orientera oss i och uträtta saker i universum, men inom vissa områden räcker dagens vetenskap inte till – då får vi göra rimliga gissningar utan vetenskaplig stringens – speciellt gäller detta kultur och andra människors handlingar, där ändamålsförklaringar mer eller mindre omöjliggör stringent vetenskap.

Sajten beskriver även intelligent design på ett mycket bra sätt som kan användas av var och en som vill ha en intelligent uppdelning mellan religionsmetodologi och annan vetenskaps metodologi. Enligt sajten använder intelligent design argument av "oreducerbar komplexitet" på naturalistiskt förklarade fenomen enligt mönstret:

1. Jag är inte intelligent nog att förstå hur evolution kunde ha skapat detta system.
2. Därför är ingen intelligent nog att förstå hur evolution kunde ha skapat detta system.
3. Därför kan inte detta system ha utvecklats naturligt.

Varpå sajten hävdar att 2. inte följer på 1. (non sequitur), och att vad intelligent designers i praktiken lyckas bevisa. är att de inte är intelligenta nog. Mönstret är värt att memorera för att lättare indentifiera och upplösa destruktiv antiintellektualiserande argumentation.

Gnosticismens sanna rot

Glöm föregående inlägg, den vilar för mycket på ett fragmentariskt lappverk från Wikipedia. Antiqillum.org tillhandahåller i stället visionen att det handlar om senbabylonisk mystik uppblandad med judiska begrepp. Den hävdar att Johannes Döparen var upplärd i den "sumeriska" traditionen. Jag avstår från slutsatser.

Gnosticismens rot

Villkor

Letade en del på Wikipedia om olika gnostiska sekter – och åtskilliga av dem handlar om mycket udda sekter som antingen är sjukligt asketiska, eller totalt morallösa och raktigenom sliskiga äckel – om man får tro kyrkofäderna, vilket man inte så där utan vidare får. Min tekniska definition av gnosticism är:

A. kosmo-moralisk dualism:
	ont	gott
	materien	anden
	lust, drift	platonisk kärlek
	kunskap	visdom, gnosis
	denna dualism kan inte fungera om man inte har något metodologiskt regelsystem för att balansera “ont” med “gott”, det malfungerar vidare då det i verkligheten existerar andliga och onda sekter som strävar efter liv i “synd” — ett liv som skapar psykologisk självdissonans. Existensen av sådana onda andliga sekter går inte att förena med den kosmo-moralisk dualismens filosofiska dikotomi.
B. systemism:
	Ett skenande — och högst instabilt och variabelt — system där kosmos delas in i eoner som har psykisk-moralisk innebörd, oftast behärskas eonerna av arkonter, mäktiga ljusvarelser, som är mer eller mindre goda eller onda.
C. synkretisk blasfemism:
	Tar koncept från konkurrentreligioner, använder dessa i en ny betydelse som skiljer sig från konkurrentreligionens, och hävdar att originalet är förfalskat; påstår att konkurrentreligionerna tillber den onde.

Jag gjorde en lång lista av förmodade gnostiker, varvid mandéer och manikéer är de enda som tilldrar sig intresse utanför den kristna kyrkohistorien. Men ett mycket stort problem är varifrån dessa religioner eller religiösa strömningar härstammar och om de utgör ett enda religionsblock med en enda ur-gnosticism som källa. Det finns i huvudsak fem teorier om varifrån gnosticismen härrör:

1. från judendomen (då avses judarnas post-Babyloniska civiliserade religionen, inte den pre-Babyloniska moseboksreligionen israelitismen) – en åsikt som hävdas av tidiga kyrkofäder – och mig, eftersom jag brukar föredra äldre källor
2. från samariter som bebodde Nordriket Israel/Samaria – en åsikt som hävdas av kyrkofäder som vill framhålla Simon Magus som gnosticismens källa
3. från platonismen, alltså den religiösa filosofi som växte fram runt Platons idéer om en orörlig, evig oföränderlig Gud och dennes ansikte i världen Demiurgen, som skapade världen – en åsikt som hävdades av senare kyrkofäder
4. från den gammalbabyloniska polyteistiska religionen med normala temperamentsfulla och ganska opålitliga gudar,
5. från den monoteistiska persiska zarathustra-religionen, med en enda skapargud, men två undergudar, andarna, den onde Ahriman och den gode Ameshaspand, slåss i en evig kosmisk strid tills godheten segrar.

Jag avvisar snabbt och kategoriskt Zoroastrianism och platonism, därför att gnosticismen var i sådan skarp konflikt med dessa skapelse-vänliga religioner, och därför att de senares företrädare attackerade gnosticismen för blasfemi: att utnyttja andra religioners språk och blasfemiskt förvrida dessa och därigenom skapa konflikt är ett särdrag hos gnosticismerna. Babylonsk religion avvisas bara på magkänsla: den var inte eonisk eller filosofisk såsom gnosticism och de flesta former av monoteism, utan bara en klassisk polyteistisk stökig kultsamling av gamla sagor, traditioner och riter. Gnosticism är trots alla arkonter monoteistisk. Återstår samariterna och judendom. Samariterna var en befolkningsgrupp som allmänt dyrkade JHVH (Elohim/Jahveh/Snubben-I-Det-Blå), men enligt historieskrivningen gärna blandade in andra gudar. De var alltså eklektiska polyteister ¹) och det verkar alltså vara en lämplig källa för gnosticismen. Men händelsevis fanns det bland senjudiska rörelser, speciellt bland esséer, en tendens att förklara moseböckerna och dessas regler som förfalskade – de vegetarianska esséerna hävdade att de för det gamla testamentet karakteristiska blodsprutande djurslaktandet för att tillfredställa 'JHVH:s lystenhet på oxkött' (ironiskt sagt) var en senare förfalskning, och inte alls den lag som Mose gav judarna. Med detta i åtanke, är det kanske inte helt långsökt att gå ett steg vidare och hävda att moseböckerna skrivits under inflytande av lägre makter, så således kan man inom judendomen självt se vagt protognostiska tendenser.

¹)

moderna samariter inte inräknade – den moderna samaritiska sekten är antingen en sista hård tvångsmonoteiserad kärna av den ursprungliga samaritiska varianten av israelitisk folkreligion, eller så är den resultatet av en religionsreform av en förpassad judisk överstepräst som vägrade skilja sig från sin icke-judiska fru, när Esra genomförde sina rasistiska reformer för att skapa renrasiga judar

Rön

(Tusan också, jag som skulle vara kortfattad!) Jag gjorde en survey av Wikipedias alla gnostiska sekter, för att dels finna mandéismens källa, dels finna ut hur mycket gnostiska strömningar bidrog till Augustinus överdrivna asketism, dels såsom han fått en emotionell inställning från manikéismen, dels såsom han fått en emotionell inställning från sin uppväxtmiljö inom den tidiga katolicismen – det förhåller sig nämligen så att dessa tidiga katoliker tolkade [Matt 19:10-12] såsom att celibat var önskvärt – medan jag aldrig tolkat denna sats på detta sätt, utan i stället som att vara seriös i sin relation och inte gifta sig och skaffa barn utan möjlighet att fullfölja sina plikter i äktenskapet. Jag har alltså börjat misstänka att redan de tidiga katolikerna var utsatt för ett "okristet" inflytande, då deras tolkning förefaller mig tämligen långsökt och onaturlig.

Min survey fick oväntade resultat:

• Skall man tro Wikipedia (men det skall man inte utan mycket noggrann faktakoll ²) så är nasaraioi ganska entydigt mandeismens urreligion, de är kända från hasmonéisk tid (150BC och tidigare) som judar och samariter som bebodde Jerusalem och omnejd, och de tros ha varit Rom-vänliga i det Hasmonéiska rikets krig mot det helleniska Seleukiderriket;
• det verkar också tämligen sannolikt att nasaraioi är gnosticismens enda urreligion och att alla andra influenser är efter-inkorporerade;
• enligt Wikipedia konverterade många nasaraioi till kristendomen – om det handlar om de samariter som säges ha konverterat – så kan det ha varit så att gnosticism fanns inbyggd i kristendomen redan från början, såsom personer som drev vidare på nasarai-föreställningar, vilket dels förklarar Bibelns varningar om 'falska profeter', 'antikrist', 'Satans synagoga' – dels förklarar katolicismens absurda celibatsteorier – och annat konstigt såsom trinitarismens framväxt utan egentligt stöd från Bibeln,
• enligt Wikipedia var nazoraion ganska exakt detsamma som judekristna, och frågan huruvida nasaraioi = nazoraion behandlas bara mycket ytligt; enligt mig kan det vara en form av namn-bollning, som innebär att nasaraioi som har en betydelse av "väktare" (av Lagen) och nazoraion som sägesvis skall vara "de från Nazaret", vilket skulle bero på en delvis eller total likhet mellan nasaraioi och nazoraion; man kan lätt föreställa sig att ledarna Johannes Döparen och Jesus framträdde inom eller i utkanten av en messiansk sekt som länge väntat på Messias framträdande, och som sedan lydigt följde dessa ledare, [ett någorlunda närbesläktat scenario stödjes HÄR!]
• simoniterna, en sekt sägesvis grundad av Simon Magus, urgnostisk enligt all tidigare historieskrivning, uppfyller inte kriterium A. kosmo-moralisk dualism och inte kriterium C. synkretisk blasfemism, enligt min definition – det är alltså helt osäkert om simoniterna alls var gnostiker, och inte i stället en sorts tidiga experimentella kabbalistiska judar som försökte förena platonism med klassisk (post-Babylonisk) judendom;
• katarismen visade sig vara gnostisk, men utifrån en helt egen historisk utveckling – den katolska kyrkans snack om manikéiska tendenser har jag emellertid alltid sett som anakronistiskt nonsens, och inget på Wikipedia emotsade denna ståndpunkt – i stället verkade det som om katarismens föregångare bogomilismen inte varit egentligt gnostisk, och dennes föregångare paulicianismen inte på något sätt.

Något väntade resultat (ur min synpunkt) var emellertid:

• paulicianismen verkar vara en gammal kristen ortodoxi ³) baserad på adoptianism: mannen Jesus, son till Maria och Josef, adopterades till att bli Guds son;
• valentinianismens extremt komplexa system (kriterium B.) antyder ingen klassisk kosmo-moralisk dualism (kriterium A.) utan i stället en slags trinitarisk dialektik som avser att lyfta anhängaren bort från kosmisk dualism och genomlysa denna – valentinianismen kan inte rimligen klassas som gnostisk, och detta kan förklara Elaine Pagels annars väldigt knäppa beskrivning av gnosticismen – en strikt passiverande livsförnekande religion – som protestantisk – en samling mycket aktivistiska, expansiva, moraliserande och världsförbättrande religioner; jag räknar inte alls valentinianerna som gnostiker, och tyvärr (?) för de förment gnostiska snubbar som verkar genom www.gnosis.org så är de varken valentinianer (som delade alla trossatser med katolikerna) eller gnostiker.

²)	det förekommer ren desinformation på Wikipedia, vilket är logiskt om man betänker att vem som helst anonymt kan redigera Wikipedia
³)	en ortodoxi varifrån vi alla andra kristna antas vara heretiker

Augustinus från Hippo del I

Läste Augustinus' bekännelser, och blev lika oimponerad som då jag läste Richard Dawkins. Oändliga tirader av självplågerianklagelser mot sig själv och ändlösa prisanden av Gud citerande hittan och dittan bibelord. Det behöver inte jag: jag är "syndig" själv ¹), och behöver inte att någon annan styr mitt tänkande på vilket sätt jag är "syndig". Bibeln har jag läst från Alfa till Omega, så den behöver inte repeteras av en som inget begriper. Värst är den totala självmotsägelsen som bok 7 vs. bok 8 presenterar. I bok 7 hävdar han fräckt att det som för oss är ondska, är för Gud alltigenom gott (!!). Kanske en överdrift, men en någorlunda realistisk och sansad förklaring på väsentliga delar av ondskans problem. I bok 8 förfaller han till en självspäkareattityd som antingen var en del av den tidiga katolska kyrkan, eller som var en del av Augustinus troligen hysteriska personlighetstyp. Enligt denna kräver Gud av oss att vi skall förneka våra drifter och bete oss asketiskt, leva i celibat och äta och dricka litet. Vilket står totalt i strid med bok 7:s smarta och skarpsinniga insikt. Med hänsyn tagande till att Augustinus utifrån egen erfarenhet fördömer manikéismen, som just hävdar denna asketism, baserat på att materien (och drifterna) är onda, så kan slutsatsen inte bli något annat än att Augustinus uppvisar en fjärde sorts "synd" – nämligen den intellektuellt-andliga lystenheten som hela tiden drar ner honom i "det manikéiska träsket", och som gör att han essentiellt sett producerar osammanhängande mentala orenligheter.

Den katolska "heligheten" baseras på en falsk föreställning om en "renhet" baserad på en fundamental asketism, ett skuldbeläggande av de naturliga drifter som Gud försåg oss med. Augustinus tillhandahöll den kluvenhet, det obalanserade svängandet mellan "svart/syndigt" och "vitt/heligt", samt en total brist på kriteria för vad som är bra och vad som är dåligt, skapande den typ av inre konflikter och bristande självtillit som är karakteristisk för destruktiva manipulativa sekter. Denna katolska "helighet" ses som en magisk kraft varmed man kan bemästra världen: man tror att man genom att be och kolonisera med munkar och nunnor inneslutna i ett kloster kan be fram en allmän konvertering till katolicismen. Detta är en lärare som kastar anhängare i ett andligt fängelse och binder fast dem så att de inte kan växa i tro.

När jag sedan kom till bok 10, den som inleder Augustinus filosofi, hade jag en starkt föraktfull attityd till honom, med formuleringar som "filosofisk wannabe", "teatralisk poser" och "sympatiskt men löjligt dumhuvud".

Augustinus är allmänt uppskattad i västkyrkorna. Det måste finnas något skäl till detta men detta skäl finns inte i hans Bekännelser. Filosofiskt och vetenskapligt är han i princip passé och ignorerbar – han använder systematiskt en massa tankekullerbyttor som får en universitetsutbildad med matematik och logik att irriterat vifta bort hans texter som pseudofilosofiskt tramsande baserat på en överdramatisk retorik som påminner om den leksaksballong som man som liten frestades sticka hål på med nål. Teologiskt kan jag inte bedöma, eftersom jag inte är teolog, utan logikomatematicist.

En vettig kristen "psykologi" och människomodell måste göra upp med det förbannade skuldbeläggandet, och ge smarta och vettiga kriteria för hur individen jobbar med sig själv och sin självbild, självständigt och produktivt – i betydelsen att självförsoningen och självharmonieringen ständigt ökar. En simplistisk och korkat tillämpad tro riskerar i stället lägga på individen skuldkänslor för något som denne inte hade problem med i sin ursprungliga självdissonans, vilket gör problemet mycket värre och vilket skapar förutsättningar för kultism och otillbörlig påverkan på individen som lätt hamnar i "religiösa" ulvars klor. En smart kristendom detaljreglerar fram en relativt hög grad av individens suveränitet, tolkningsföreträde om den egna "syndens" natur, privatfilosofiska element som kan fungera som pusselbitar, och ett användningsföreträde där individen själv bestämmer hur pusselbitarna skall tolkas och sättas ihop. Prästen fungerar då som en själavårdare som assisterar den religiöse, som tillhandahåller de privatfilosofiska elementen, och som vägleder och hintar individen om vettiga respektive vettlösa användningar. En simplistisk Augustinism är i detta sammanhang oanvändbar och tydligt destruktiv.

¹)	"syndig": ungefär - kognitiv dissonans i självbilden, man har en personlig önskan och idealbild av vad man borde göra och hur ett korrekt beteende skall vara, samtidigt som man är starkt medveten om hur mycket man avviker från denna idealbild, kopplat till ett förakt för sig själv.

Teistisk evolution: vad säger vetenskapen?

Jag läste nyligen "Evolutionens Gud" av Francis S. Collins, (ISBN: 978-91-7195-972-0), översatt och utgiven 2009 av Libris (på engelska heter boken "The Language of God"). Collins är en av de riktiga höjdarforskarna inom genetiken och ledare inom Human Genome Project. En mycket bra bok, och mycket användbar för dem som vill förstå hur välutbildade lågmälda kristna och andra religiösa tänker om religion och dess förhållande till vetenskap och forskning. Läs den, köp eller låna på Biblioteket! ¹)

Teistisk evolution är ett religiöst förhållningssätt till vetenskapen som går ut på att religion och vetenskap måste harmoniera. Den vanligaste modellen är att religion är en mytapparat, som primärt inte har bokstavlig innebörd. Man utvecklar sig religiöst genom att tränga igenom och tolka myten, inte genom att förklara alla oliktänkande krig, speciellt inte vetenskapen. Vetenskapens ändamål är i stället att värdeneutralt (så långt möjligt) beskriva vad som är, för att därigenom framställa en "karta" över verkligheten/universum.

Enligt denna logik är skapelseberättelsen i Första Mosebok en mytisk allegori som har en etisk och "psykologiskt" andlig innebörd. För teistiska evolutionister säger vetenskapen idag ungefär:

Vetenskapens omytologiska skapelseberättelse [Vos]

Universum skapas

¹Universum skapades för 13.7 miljarder år sedan i Big Bang, ett oerhört tätt tillstånd av strålning och ljus. ²Under ett mycket kort ögonblick expanderade universum till en radie av flera miljarder ljusår. ³I några sekunder efteråt bildades enorma mängder energi genom nukleär fusion av väte till helium.

Stjärnorna skapas

⁴Några hundra miljoner år efter Big Bang bildades den första populationen stjärnor – sannolikt allihop superjättar och hyperjättar – bland astronomer ologiskt kallade population III. ⁵Dessa första stjärnor producerade kol och tyngre grundämnen som spreds i universum vilket ansamlades till gas- och stoftmoln som underlättade senare stjärnbildning och bildningen av klotformiga sjärnhopar och galaxer. ⁶Galaxen Vintergatan bildades för cirka 10 miljarder år sedan.

Solen, solsystemet, Jorden och Månen skapas

⁷I vår galax Vintergatan skapades solsystemet för 4.57-4.54 miljarder år genom att Solen kondenserade från ett mörkt gas- och stoftmoln. ⁸Kort därefter bildades ett solsystem som efter en längre episod av kataklysmiska kollisioner, planetförflyttningar och brutala asteroidregn lugnade ner sig successivt. ⁹Under denna tid kolliderade Jorden med en planet som man brukar kalla Theia – stor som dagens planeten Mars – och vid denna kollision revs jordskorpa upp och kastades ut i bana i rymden runt Jorden. Denna utkastade jordskorpa ansamlades på några år till Månen.

Dag och natt

¹⁰Vår runda Jord hade redan från början en rotation som vred den runt så att den sida som vetter mot Solen är dagsida och den sida som vetter bort från Solen är nattsida. ¹¹I begynnelsen var rotationen snabb och dag och natt korta. Tidvatten, uppdrivet av Månens och Solens dragningskrafter, har alltid skapat friktion och motstånd som fått dagens dygn att förlängas till 24 timmar.

Solsystemet stabiliseras

¹²Så småningom (c:a 3.8 miljarder år sedan) blev det relativt stabila solsystem vi känner idag, med fyra inre planeter – Jorden den tredje från Solen – och fyra yttre planeter på deras respektive positioner.

Det stora regnet

¹³Jorden var i en begynnelse så het att allt vatten fanns som vattenånga i atmosfären, men jorden svalnade. Det regnade och havet bildades och täckte jorden. Det här skede vid en tidpunkt runt 4.4 miljarder år sedan.

Livet på Jorden

¹⁴Livet på jorden skapades vid en okänd tidpunkt före 3.8 miljarder år sedan. Det skedde genom en häftig kemisk evolution då grundläggande kemiska reaktioner spreds genetiskt och evolutionärt mellan för-mikrober så att en grundpopulation av tidiga mikrober av typen prokaryoter uppstod. ¹⁵Dessa grundläggande kemiska reaktioner skapade en ämnesomsättning vilket kunde driva dessa prokaryoter att ta till sig näringsämnen, förbränna dessa, med energin omsätta vissa proteiner till andra proteiner, varav de senare kunde fungera som byggmaterial och energilagring för organismerna, så att dessa kunde föröka sig genom delning.

Hav och land

¹⁶Jorden tros under något skede efter dess skapelse ha varit en enda allomfattande vattenocean, ett vanligt förslag är under tiden 4-3 miljarder år sedan. ¹⁷Det kan ha funnits enstaka vulkaniska öbågar som stack upp ur vattnet under denna tid, men den första kända minikontinenten, som brukar kallas Ur, uppstod för cirka 3 miljarder år sedan. ¹⁸Den bildades troligen genom att flera vulkaniska öbågar kolliderade så att mellanliggande oceanbotten höjdes upp över havet. ¹⁹Man har också föreslagit att stora asteroidnedslag har tvingat upp magma och mantelmaterial upp ur oceanen i en sådan fart att de bildat kontinentkärnor.

Cyanobakterierna och syrsättningen

²⁰Efter flera miljarder år lyckades cyanobakterier (blågrönalger, vilka kan lagra solljus som energi) i vattnet syrsätta hela planeten, så att syrekänsliga mikroorganismer trängdes ner i underjorden, och en ny typ av mikroorganismer med häftig ämnesomsättning kunde uppstå. ²¹En klass av syrekänsliga organismer från gruppen archeota, lyckades i två steg fånga in och bilda symbios med intensivt syreförbrännande bakterier, och därefter med cyanobakterier. Dessa bildade de eukaryota växterna, vilka kunde växa sig mycket större än bakterier. ²²Innan infångandet av cyanobakterierna avvek en grupp av dessa nya organismer från linjen, vilka var tvungna att fånga in och äta mikroorganismer för att få energi. Dessa blev så småningom djur och svampar.

Stora varelser med skal

²³När syrehalten omkring 540 miljoner år sedan nådde upp till 10%, blev det möjligt för djur (och växter) i havet att bilda skelett och skal av kalk, något som ledde till att de från dessa fossillager i berget finns uppträder något som ser ut som en "explosion" av fossiler – den så kallade kambriska explosionen.

Växterna klättrar upp på land

²⁴Under silur- och devontiden för 440 till 360 miljoner år sedan erövrade de gröna växterna land och bildade till slut stora skogar. ²⁵Under devon till karbon för 415 till 300 miljoner år sedan följde djur efter under växternas skugga: det var fiskar som omvandlades till amfibier och senare till reptiler som kunde leva helt på land.

Däggdjur och fåglar

²⁶Under en lång utvecklingsserie från 220 till 125 miljoner år utvecklades "reptiler" av klasserna Synapsider och Therapider till vad som senare skulle komma att bli däggdjuren. ²⁷Under vissa tidevarv var de de dominerande stora djur-dynastierna, under andra tidevarv – dinosauriernas tidsåldrar – var de små råttlikadjur som levde under andra djurs skugga. ²⁸För 65 miljoner år sedan tog däggdjuren över efter de stora dinosaurierna som dog ut efter en kosmisk katastrof med ett stort asteroidnedslag på nuvarande Yucatan-halvön i Mexico, kallat Chicxulub. ²⁹Däggdjuren diversifierades då de tog över efter de stora dinosaurierna – de små lever kvar i form av fåglar – och de som tog över efter betande ornithopoder blev hovdjuren och andra arter, vilka kan kallas "vildboskap" eftersom somliga av dem är tämjbara och kan bli "tamboskap".

Människans uppträdande

³⁰Från urdäggdjuren skapades råttors och spetsekorrars förfäder, från vilka skapades apors förfäder, från vilka skapades människoapors förfäder, från vilka skapades människoarternas förfäder. ³¹Människoarten är starkt förvrängda människoapor, besläktade med Schimpans, Bonobo, Gorilla, Orangutan och Larer och Gibboner. ³²Gud skapade apmänniskorna australopitekerna i Afrika, dessa behövde vandra långa sträckor i öppet land för att hitta mat. Då började de gå upprätt. ³³Gud gjorde dem kloka så att de kunde tillverka verktyg och använda eld för att laga mat. De var då människor. ³⁴Gud gav människorna språk och symboliseringsförmåga, så att de kunde tänka på framtiden och gissa konsekvenserna av sitt eget handlande. ³⁵Då fick människorna se att moralen har en större mytologisk innebörd som relaterade till kosmos.

---

¹) det finns emellertid några få attitydskillnader mellan Collins och mig:

1. han respekterar kreationister och bokstavstroende, jag avskyr dem och tycker att de är falska "kristna" som ljuger i Guds namn – han gör ingen skillnad på folk som tror av okunnighet och folk som tror på grund av önsketänkande och mytomanisk läggning – om man verkligen tror, så tar man också på allvar detta med att inte vittna falskt mot (vilseföra, ljuga, baktala) sin nästa och det innebär att man överger önsketänkande och mytomani,
2. han tror att "sedelagen" (Tio Guds Bud? Den Gyllene Regeln?) är oförklarlig utifrån evolutionärt perspektiv och pålagt oss av Gud, jag tror att Gud lagt in en "matematisk struktur" i universum så att de Tio Guds Bud och Den Gyllene Regeln är en evolutionär nödvändighet som emergent visar sig vid en tillräcklig hög intelligensnivå hos en social art.

Musik

Utan motivering (eller a priori, eller VFSH): människans känslor är undertryckta by default (normalläge) men aktiveras genom musik och sång med ändamål att "synka" attityder och beteenden. Medan antropologer verkar vara ute efter språk som grunden för Homo sapiens extrema uppgång, är det lika möjligt att en Homo-grupp, med okänd bas, började få en så stark undertryckelse av känslor att de endast kunde accessas genom musik. Inget bestämt sagt om detta.

Subjektiv reflektion över religion

Vad religion inte är:

• bokstavstro: bokstavstro blir genast absurd när man bokstavligt tolkar Jesu liknelser — Bibeln har aldrig skrivits med bokstavliga tolkningar som avsikt, vad som skall tolkas bokstavligt eller bildligt är antingen föremål för individuell auktoritet, den lokala predikanten, eller regler av vett och sans, såsom Augustinus' utsaga att Bibeln inte får tolkas bokstavligt när den står i strid med mänskligt vetande.
• pseudovetenskap: religion går utanför vetenskapen och hävdar inget som står i strid med vetenskap — exempel på brott mot denna regel är kreationism och platt-jord-teorier — dessa är irreligiösa och ovärdiga.
• en monistisk¹) allomfattande moral: efter vilken all annan mänsklig verksamhet skall rätta sig: religion är förvisso en etiksfär, men det finns inte ett entydigt moralsystem som alla anhängare tror är den enda rätta - en “religion” som falskeligen hävdar ett entydigt moralsystem förfaller till en dubbelmoral, och tar till diktatoriska åtgärder för att tvinga in individer i ett system som de inte innerst inne tror på.
• en monistisk entydig filosofi: entydiga filosofier är tankesystem med begränsad tillämpning och kan således endast omfatta begränsade livssfärer, än värre är motsägelsefria tankesystem missvisande och falska när man använder dem utanför sina tillämpningssfärer.
• en avgränsad nation bestående endast av de frälsta: gentemot de utanförstående som är fördömda.
• lydnad till en styrande "andlig elit" som bestämmer alla medlemmars beteenden i detalj (ingen nämnd, men minst fyra s.k. religioner är underförstådda).

Vad religion är (i detta kontext):

• en bastankegång (en kärna) som har både emotionella och logiska förtecken, och på denna finns ett antal konventionella föreställningar (mytologi) av både emotionell och logisk natur. Denna bastankegång motiverar anhängaren i vissa av livets beteenden.
• en symbolvärld där symboler översättes till objekt i bastankegången och till den omgivande mytologin, ofta symboler på symboler så att man får längre symbolkedjor att följa. I den praktiska religionen utmynnar dessa symbolkedjor till objekt och händelsekedjor i den verkliga världen, och dessa ges en ny mer esoterisk och utförlig innebörd för den troende, som i bästa fall förbättrar den troendes handlingsmönster och beredskap i att lösa och följa med harmoniskt i dessa verkliga skeden. Praktisk religion är av praktiska begränsningar oftast avgränsad till enskilda mer kritiska livsskeden: dop (invigning), konfirmation (andra invigning), giftemål och dödsfall, sådana skeden som påverkar individen emotionellt starkare än vardagens oengagerande formalia.

¹) monistisk, monism: en lära som tror sig måsta erövra världen och ersätta allt annat tänkande inom relaterade kontext.

Egoism och altruism

Tusan bövlar vad förbaskad jag blir över att jag inte kan hitta en neutral utläggning om egoism och altruism och allt däremellan. Alltid är det någon djävla politiker som skall definiera begreppen på ett onaturligt sätt för att hindra folk från att antingen vara egoistiska eller altruistiska. Jag försöker i stället själv.

Egocentricitet (fundamental egennytta) är urtillståndet för en individ av en organism, alla de processer, förflyttningar och reaktioner som sker hos individen är sådana att individens behov tillgodoses. För att uttrycka saken platt, så finns det ingen poäng med att två klor på en kräfta för maten till någon annan position än munnen, det finns ingen poäng med att en fisk hoppar till en position utanför vattnet, eller att en hare springer på ett träd i stället för att springa mellan träd. Evolutionärt finns det en fördel med att organismen har en rumsuppfattning med sig självt i centrum, och att den optimerar födointag och rörelsemönster på detta sätt. Det behöver dock inte alls innebära att denna individ har någon ideologi som försvarar detta beteende, eller att den alls tänker.

Emotionella band uppstår evolutionärt då det finns en nytta med att flera individer stödjer och hjälper varandra — vanligen rör det sig om individer av samma art, och oftast är individerna släkt med varandra. Vad de emotionella banden exakt är är odefinierat — hos människor brukar det beskrivas som en viss glädje eller en trygghet att vara i varandras närhet. Man gör ingen vågad gissning om man chansar på att den primära användningen handlar om vård av avkomman, och att andra sorters icke-sexuella inbördes-hjälp-relationer är “spandrels”, nya användningar av denna primära funktion.

Inbördes hjälp är sociala eller sociobiologiska “överenskommelser” (de kan vara helt omedvetna) om att redistribuera resurser eller försvara varandra så att summan av deltagarna får ett bättre evolutionärt läge än om “överenskommelsen” inte funnes. Exempel kan vara riskminskning, vampyrfladdermöss som matar den gruppmedlem som inte hittat mat så att denne slipper svälta, det kan vara gruppförsvar, exempelvis myskoxarna som ställer sig i ring med hornen utåt mot björnar eller vargar, det kan vara att pelikaner turas om med att vara barnvakt åt pelikanungarna så att resten kan ägna sig åt födosök. I den inbördes hjälpen finns transaktionsnormer och beteendenormer för att upprätthålla de emotionella banden och en viss sorts jämvikt som stödjer gruppen och dess medlemmar optimalt enligt ett evolutionärt hållbart mönster.

Egoism beskriver en avvikelse från det jämviktssystem som optimerar gruppens överlevnad: en enstaka individ förmår inte upprätthålla den självuppoffrande delen av det sociala kontrakt vari han är förmånstagare och vartill han skall bidra i enlighet med systemets normer. Egoism är en gruppavvikelse vilket leder till bestraffning eller utstötning ur gruppen. Evolutionen rensar i allmänhet snabbt bort egoistiska individer. Det som normalt beskrivs som “egoism” i dagens samhälle behöver inte vara det i denna snäva bemärkelse – mer ofta handlar det om svårmotiverade beslutsmonopol på resursfördelning.

Altruism (oegennytta) beskriver i stället hur individen genom att göra en uppoffring, kan skjuta upp belöningen i tiden till en ospecificerad framtida fördel, eller enligt socialt tänkesätt, erhålla en belöning i form av en statusökning inom det sociala systemet, så att individens popularitet ökar. Det ingår i det sociala spelet att individens insats “efterskänkes” till gruppen, men att denna individ kan förväntas behandlas mer allmänt fördelaktigt efteråt. Självuppoffring för släktingar kan mycket väl falla inom ramen för altruism, under förutsättning att uppoffringen “efterskänkes” i någon mening. Altruismen är biologiskt-positivistiskt besynnerlig på så sätt att en forskarindivid av arten Homo sapiens inte med lätthet instrumentellt kan mäta statusökningar som altruistiska individer av andra arter erhåller. Forskar-sapiensar har ofta kliat sig på sin (ofta hårlösa) skalle för att de inte kunnat mäta altruism med linjal och stoppur. Den egentliga orsaken till altruism är ju ganska uppenbart att transaktionssystem som kräver omedelbar materiell återbetalning inte kan klara av lika många gruppuppoffrande handlingar som altruistiska system med gruppuppoffring på kredit. En sekundär trolig anledning är att gruppuppoffring på kredit ger jämnare insats- och resursfördelning inom gruppen genom att återbetalningen sker mer slumpartat, och att mekanismen således stabiliseras.

Enligt den här teorin är inte altruism eller egoism varandras motsatser, det första är en transaktion i ett socialt spel, det andra är ett misslyckande i ett socialt spel. Spelen är varandra relaterade men inte på samma plan, altruism gäller en meta-resurs, nämligen status, egoism gäller misslyckandet i sin del av en vedertagen resurs-fördelning, så det är inte speciellt vettigt att ställa altruism och egoism emot varandra, annat än så att om altruismen är lyckad, så föreligger inte egoism, men det finns system där egoism är teoretiskt möjlig men altruismen är irrelevant som koncept, nämligen i sådana sociala system där en självuppoffring inte kan översättas till ökad gruppstatus.

Ayn Rand definierar altruism sålunda:

“Den grundläggande principen i altruism är att människan inte har någon rätt att existera för sin egen skull, att dennes tjänster till andra är det enda skälet för hans existens, och att självuppoffring är den största moraliska plikten, dygden och värdet.”

Det är uppenbart att Ayn Rand försöker göra något politiskt av det hela. Hon och hennes galna horder av objektivistfånar är de enda som har en så löjeväckande definition av “altruism”. Jag har för mig att Ayn Rand inte lyckades något vidare i sina personliga relationer och att hon mest blev utnyttjad. Det kan ha att göra med det folk som hon lyckades samla ihop.

Friedrich Nietzsche är mycket lättare att ha att göra med, han säger rakt ut:

“att behandla andra som mer viktiga än en själv är förnedrande och självförnekande för en.”

Svaret är: det beror ju förstås på om det här statussystemet för altruism funkar eller ej. Funkar det inte så finns det ju inga logiska skäl att vara altruistisk, eller så kan man försöka hitta ett system där det funkar.

Ordbildning

Svenskarna är ytterligt priviligierade med sitt språk, och dess möjligheter att litet hur som helst skapa nya ord. Ett exempel: jag var till första'ns centrum och gjorde litet kopieringar, utskrifter och lade ut litet Kyrkans Tidning. På tillbakavägen såg jag en yngre kvinna med halv-hennat hår (alltså smakfullt) och med en ovanlig frisyr jag bara sett några gånger: framhalvan rakt nedfallande framåt i en ganska lång lugg, och bakhalvan struket åt huvudet och slätkammat snyggt sammanhållet med ett hårband till en tofs därbak. Poängen är att det blev en bena över huvudet från vänster till höger öra (eller andra hållet, hur man nu vill se det), och förstrött bollade jag i huvudet med litet namn:

1. "sidbena, nä inte sidbena det går från ena sidan av pannan och bak, hmm..."
2. "tvärsbena! Den går tvärs över skallen!"

Ordbildning är i åtskilliga språk ett kombinerande med ord, i det här fallet bollade jag med "sid(a)", "tvärs", uttryckande lägen och riktningar i förhållande till ett objekt - här huvudet - och "bena" vilket i det här fallet betyder "särskiljning, åtskiljning" som i uttrycket "bena ut". Svenskan tillåter att man lägger ihop orden så att 'sida'+'bena' = 'sidbena', 'tvärs'+'bena' = 'tvärsbena', men för att mynta ett nytt ord krävs att man jämför med redan befintliga ord, 'sidbena' och 'mittbena' för att se att de inte passar. Också: om man försöker karakterisera vad man ser, så försöker man först med befintliga ord och ser om de passar. Det finns alltså en stark semantisk komponent i ordbildningen som består av en medveten prövning av närliggande ord och termer. Själva ordbildningens syfte antas vara att rationalisera språket för att behålla en snabb och effektiv kommunikationsförmåga, men processen är antagligen, enligt vad min erfarenhet antyder, en naturlig lek som av utövarna uppfattas som rolig och komisk.

För icke-akademiker är detta inlägg troligen övertrivialt och självklart, men dessa icke-akademiker har aldrig fantiserat om hur de skall programmera en maskin till att tänka som en människa.

Scientismens bane

Moralfilosofen Mary Midgley gör en lång utläggning om Hobbes och hans Leviathan där han försöker härleda alla mänskliga sociala egenskaper från egoism (och eljest förespråkar kunglig diktatur, samtidigt som han paradoxalt talar för individens rättigheter). Mary Midgley, är en fruktad grå liten tant på 91 år, med en tunga som ett svärd. Hon demonterar snabbt och obarmhärtigt Hobbes' bygge, samt ger Richard Dawkins ett dräpande hugg här:

Hobbes's Leviathan, Part 3: What is selfishness?
How Richard Dawkins went further than Hobbes and ended up ludicrously wrong

Hon fick sig just en ny beundrare. Fler artiklar här.

Israelitisk folkreligion

Efter att ha läst igenom Bibeln, med kännedom om samaritism i bakhuvudet och andra religioner från Levanten och Mesopotamien, speciellt gammal babylonisk religion, beslöt jag mig för att Gamla Testamentet kunde tänkas förespråka två separata religioner; de historiska böckerna, plus psaltaren, skiljer sig för mycket från de profetiska böckerna för att egentligen förespråka samma sak:

• GT1, från 1Mos till och med 2Kung, plus Ps och Ords, förmedlar ett magiskt budskap, med en kraftfull och svartsjuk men inte speciellt god יהוה (JHVH/Jahveh/Gud) som dödar folk som av misstag råkar röra arken, slår motståndare med bölder och dödar deras barn, kräver massiva djuroffer så blodet sprutar, hjälper den lydige att bli rik och erkänd, svävar omkring som ett svart dimmigt moln i templet och dylikt, som det gäller att passa sig noga för att inte stöta sig med, och som man måste prisa i oändlighet för att inte råka illa ut,
• GT2, 1-2Krön och profeterna, säger något helt annat: יהוה hatar slaktoffer och är spydig mot ansamlandet av rikedomar, irriterar sig över oförrätter begångna mellan jude och jude, irriterar sig över oförrätter begångna från jude till främling och utlovar beskydd mot ondsinta rövande främlingar, varnar gång på gång mot att detta beskydd upphör om judarna inte beter sig etiskt, och att erövrande kungar av främmande religion mycket väl kan fungera som יהוה:s verktyg – denna יהוה är i huvudsak god i modern mening, även om han ofta är fyrkantig och håller på med kollektivbestraffningar

Jag ansåg då att "judendom" sådan vi normalt uppfattar den är två eller flera olika religioner, och den första, den som fanns före den babyloniska fångenskapen döpte jag till israelitisk folkreligion. Det visade sig vara en tanke som andra haft, exempelvis på livius.org: Samaritans som hävdar att samaritismen och judendomen är systerreligioner som uppstod från något som de kallar the cult of YHWH (= יהוה, engelska transkriptionen av JHVH/Jahveh), alltså det jag kallar israelitisk folkreligion. De avvisar påståendena om att

1. Samariterna skulle vara de ursprungliga israeliterna och judarna avfällingar (som samariterna själva påstår)
2. Samariterna skulle vara judiska avfällingar som började tillbe främmande gudar,
3. Samariterna skulle vara ett av assyrierna till Nordriket Israel indeporterat folk som antog delar av judisk religion.

Sajten anser i stället att judendom och samaritism konsoliderades från olika varianter av יהוה-kulten.

Det finns åtskilliga antika arkeologiska belägg för att det existerade polyteistiska synagogor där יהוה samsades sida vid sida med exempelvis Aštarte eller Zeus beroende på tidsperiod. Det finns också sådana antydningar i både GT och NT. Det kan ha varit så att det vid sidan av samaritism och judendom fanns kvar ursprungs יהוהiter långt in i antik tid. NT talar både här och där om "Satans synagoga" vilket skulle kunna syfta på polyteistisk israelitisk folkreligion.

Datanördar – ett porträtt

1. Datanördar
2. Högt IQ

Datanördar

[till toppen]
Datanördar, Meyers-Briggs-typologi c:a ENTJ/INTJ/INTP, vanligen med hög-IQ-egenskaper:

1. Datanördens personlighet grundar sig i en förtjusning och fascination av att rationalisera arbetsprocesser. Repetitiva uppgifter skall antingen rationaliseras bort eller datoriseras. Att grunna på och formulera hur repetitionen ser ut, och översätta denna till en språkformulering, är att föredra framför att själv utföra detta repetitiva arbete. Att sedan genomföra denna formulering genom programmering och styrning är sedan höjden av fascination.
2. Alla datanördar är objektiviserande uträttande, och riktar om alla "jag är så'n och så'n" till "det här har jag gjort", datanördar är vad de har gjort, de är intresserade av sådana saker som de har gjort, de fascineras av data, datorer, språk och lösningar - detta är deras personlighet i så hög grad att emotionella identitetssökande personer har svårt att finna en “personlighet” i dem - men detta är bara en fördom som baseras på den felaktiga föreställningen att analytisk problemlösare “inte kan vara en personlighet”. Det händer ibland att datanördar anlägger en stil, vilket av andra personlighetstyper kan uppfattas som en personlighet. Det är det inte, sett från datanördarnas ståndpunkt.
3. Datanördar är vanligen informella, egalitära och mycket toleranta mot vad som i den övriga kulturen skulle betraktas som avvikande — anledningen är självfallet att de objektiviserar och observerar mycket mer än de har en massa åsikter och attityder — och detta är ju skälet till att det är just de som är datanördar: en objektiviserande teknikaliserande sanningsattityd är en förutsättning för att kunna konstruera komplexa datasystem.
4. Datanördar är alltid faktapedanter, och korrigerar sig hellre än att hålla fast vid fel av prestigeskäl. Prestige finns absolut, men den är alltid identisk med vad som uträttats, alltså erfarenhet och kompetens. Ytliga prestigeliknande attribut som klädsel, stil, inkomst och ställning är irrelevanta om det inte grundas på kompetens. Om det emellertid motsvaras av kompetens, så accepteras ytattributen som “kultur”, d.v.s. en design, vilken som helst.
5. Datanördar är universellt avancerade språkligt, och talar som de tänker: vilket vanligen är svårbegripligt för utanförstående, de talar oftast i fler led än andra människor, men å andra sidan uttrycker de sig som regel bokstavligt, inte bildligt, vilket gör att ett lämpligt lyssnande inte försöker lägga in en stor mängd undermeningar och intentioner: om datanörden har en intention, så säger han/hon denna som regel rakt ut. Det lämpligaste lyssnandet är att försöka förstå och få en dynamisk helhetsvision över de fakta nörden serverar. Datanördarnas avancerade sätt att uttrycka sig gör att andra människor får svårt att fatta vad de talar om — lösningen är inte att byta ut datanördarna tills man får någon som är begriplig — sådant ger bara upphov till undermålig programmering och dåliga datasystem — lösningen är i stället att utse sådana chefer som kan förstå datanördarna (intellektuella hög-IQ-chefer), och att inse att chefernas ansvar är kommunicerandet medan datanördarnas ansvar är att programmera och rapportera såsom de tänker. En datanörd som ställs inför en lyssnare vars blick börjar flacka när nörden börjar närma sig huvudpoängen klassas omedelbart som ‘okvalificerat dumhuvud som inte har här att göra’, alt. ‘person med ADHD’, eller i de mest välartade fallen som ‘trevlig/välvillig dumskalle’. En alternativ lösning som fungerar är smarta entreprenörer som hoppar in och drar upp skisser på vad som skall göras, och sedan låter nördarna sköta sig själva.
6. De avancerade datanördarna talar ett filosofiskt språk och gör distinktioner som för den utanförstående kan tyckas extremt pedantiska, såsom att skilja mellan “innebörder” och “betydelser” (utpekningar). Framför allt är detta en effekt av de tekniska lösningar som finns inbyggda i programmeringsvärlden, där programmeraren är tvungen att tänka rätt för att inte upprepat göra om samma misstag igen och igen och igen, och därigenom reta gallfeber på sig själv. Datanördar föredrar att designa och rationalisera snarare än att upprepa en och samma uppgift igen, igen och igen. Repetitioner tarvar sin programmeringslösning.

Högt IQ

[till toppen]
Högt IQ är bara en sammanvägd mätparameter som mer eller mindre bra korrellerar till vad som brukar kallas “intelligens”, den korrellerar också till en belastningskomponent som är delvis osynlig för omgivningen och definitivt en blind fläck för hög-IQ-personen: ett specifikt hög-IQ-syndrom som skapar vissa socialiseringssvårigheter för personen, bland annat i att underkasta sig de pedagogiska regimer som jämförelsevis låg-IQ-individer (IQ 80-120) lydigt följer i undervisningssammanhang, och ett utanförskap som beror på att hög-IQ-personen förkastar andras lekar på grund av uttråkning, alternativt förstör lekarna genom att direkt ge lösningen, att alltid vinna eller dylikt. Då hög IQ tillräckligt ofta följer hög EQ, kompenserar dessa varandra och skapar en karakteristisk EQ/IQ-person med en lätt apart men socialt integrerad personlighet. Denna EQ/IQ-person har lärt sig att “lägga sig” och hålla igen för att de andra skall hänga med, och ser sig själv som språkrör vägledare och hjälpare för andra människor.

Jag såg ett TV-program som beskrev hög-IQ-personers sociala problematik och kände genast igen flera väsentliga drag i symptombilden men blev:

1. urarg på omgivningens oförstående (konflikträdda Danmark!) och självpåtagna skuld när deras dumhet påvisades — hur illa de än gjorde hög-IQ-barnet, så har den senare ändå alltid kapaciteten att komma igen, samt förlåta och försonas, vilket innebär att gjord skada kommer att läkas förr eller senare — dessutom kan de hänvisa till att de var dumma och så skall de bli förlåtna,
2. urarg på hög-IQ-personernas klart undermåliga sociala kompetens och högfärdiga samt asociala attityd, ett beteende som jag inte känner igen från min egen ungdom, medan däremot uttråkningen, långsamheten och törst för äkta avancerad kunskap är mig mycket välbekant.

New Age och utbrändhet

Känslorna och intellektet

New Age-illusionen: man väljer sina känslor och utformar sitt liv helt enligt sitt eget tycke och smak.

Den biologiska verkligheten: man är ett större antal känslor och på detta finns ett intellekt påbyggt. Intellektet kan inte ändra någon känsla ett dryft, inte heller kan det skapa känslor från tomma intet, den kan bara välja vilka känslor som är relevanta i nuet, och när den valt relevant känsla måste de andra känslorna undertryckas: detta undertryckande sker till en kostnad.

Viljan

New Age: du kan bara du vill, om du inte lyckas, så beror det bara på att du inte egentligen ville, och har dig endast själv att skylla.

Religiös och kulturell realitet: ovanstående resonemang är ett sätt för budskapets framförare att frånskriva sig allt ansvar för att budskapet, när det tillämpas, inte funkar. Det är ett indicium på pseudovetenskap och charlataneri. Använt i ett kulturellt sammanhang är tänkesättet destruktivt: det skapar en mental isolation individer emellan, det skapar spänningar och inbördes misstroende. Denna självansvars-friskrivning används inom destruktiva sekter för att bryta sönder individernas självförtroende och för att öka det inbördes misstroendet på så sätt att endast propaganda och personkontroll reglerar individernas beteende, inte kultur eller individernas egna önskningar.

Återhämtning

Enligt new-age kan man hur som helst i vilken hastighet som helst utan besvär byta känslor, skapa egna inre minnen och ändra attityd som man vill. Utmattningssyndrom är inbillning.

Enligt evolutionsbiologi och sunt förnuft är new-ages känsloskapande teori något som kännetecknar sinnessjuka och det ger inget överlevnadsvärde, snarare en individ som hallucinerar. Utmattningssyndrom bör enligt ingenjörsmässigt tänkande vara överanvändning av en resurs. Exempel på sådana resurser kan vara förmågan att undertrycka sådana känslor som är irrelevanta för situationen. En hypotetisk användning av sömn är att sådana undertryckningar upplöses genom drömmar. Somliga psykologer har föreslagit att drömmandet skulle handla om "simuleringar" där individen gick igenom olika "lösningar" på problem och dess emotionella konsekvenser. Det skulle enligt undertryckandemodellen då handla om att släppa igenom de alternativ som undertrycktes.

Emellertid, om man enligt new-age-filosofi, eller sektfilosofi, undertrycker och lär sig manipulera sig själv i sådan hög grad att sömnen inte räcker till enligt biologistisk modell, då kraschar individen. Fokuset försvinner, individen börjar känna alla problem på en gång och har inte längre förmåga att välja det problem som ligger närmast för hand. Överarbetning och utmattningssyndrom inträffar, med bland annat depression och ångest. Sektsjukan, känd från bl.a. Livets Ord under 1980-talet, har samma symptombild, och beror på att individen inte klarar av att bearbeta de andliga kraven.

Ordlista

Nya ordförklaringar i ordlistan (se Informationssidor > Ordlista): kristendom, protestantism. Förbättrat: klin.

Ordlista

Nya ordförklaringar i ordlistan (se Informationssidor > Ordlista): gnosticism, pragmatism.

Att immanentisera eskaton

Den konservativa katolske politiske filosofen Eric Voegelin gjorde en stor utläggning där han jämställde världslig frälsningsiver, alltså en sådan politisk ideologi som försöker bygga ett “paradis”, en utopi, i denna värld med det gamla klassiska “kristna kätteriet” gnosticism. Detta har ett otal brister och sakfel inbyggt:

1. Kristendom, alltså även katolicism, är en världsförbättrarlära där man bidrar i att bygga ett mer “etiskt” samhälle, enligt någon etisk norm,
2. Gnosticism emotsatte sig kristendomens extroverta världsförbättrariver,
3. Politisk filosofi är nästan alltid manipulativa försök att bygga in tankefel i normalt funtade människors eljest sunda hjärnor, politisk filosofi är den i särklass mest föraktliga formen av filosofi, som i stället skall gå ut på att människor blir klara och motsägelsefria i sitt tänkande, så gott det går – filosofi skall hjälpa, inte stjälpa!

Något som enligt Eric Voegelin kännetecknar gnosticism, nazism, kommunism och allt som inte är politiskt konservativt och kvietistiskt (håll-käften-och-lyd-istiskt). Att “immanentisera eskaton” betyder att försöka skapa en bättre värld. Eric Voegelin tyckte att detta var ondska och gnosticism, men detta är raka motsatsen till sann gnosticism som fördömde världsförbättrarnit (“immanentisering av eskaton”) — enligt gnostisk position är i stället “gnosis”, sökande inåt, den enda vägen. I stället hävdar Eric Voegelin en position som ligger mycket nära den gnostiska utan att vara äkta gnostiskt. Hela Nya Testamentet kännetecknas av kollektivbyggen och frälsningsverksamhet som starkt sprudlar av “immanentisering av eskaton”, ett grundläggande element i kristendomen är “en moraliskt förpliktigande immanentisering av eskaton”. Alla som hävdar Eric Voegelins ståndpunkt riskerar att hamna i en position där de mer och mer dualiserar sin syn på kosmos, delar in verkligheten, det materiella och mänskligheten i gott och ont. Eric Voegelins position är destruktiv och proto-gnostisk, på så sätt att den hänvisar hela paradiset till den andra sidan, och därmed skapar ett underlag för total förkastelse av “denna världen”.

Namnfilosofi

(Källa: SEP: "Names", av Sam Cumming)

Millianism: J. S. Mill ansåg att namn pekade ut ett individuellt objekt. Exempelvis pekar ordet ‘Aristoteles’ ut Aristoteles själv. Frege hittade på det berömda motexemplet:

1.	Homeros trodde att Morgonstjärnan var Morgonstjärnan.	Sant.
2.	Homeros trodde att Morgonstjärnan var Aftonstjärnan.	Falskt.

Tabellen ovan anges av Frege, men är ogiltig eftersom man intuitivt i stället skulle svara:

1.	Homeros trodde att Morgonstjärnan var Morgonstjärnan.	Sant.
2.	Homeros trodde att Morgonstjärnan var Aftonstjärnan.	Nja, både sant och falskt.

I realiteten är Venus morgonstjärna när den syns före soluppgången, och den är aftonstjärna när den syns efter solnedgången. Man kan då säga att Venus “byter namn” varje övre och nedre konjunktion.

Plato.stanford.edu kastar då fram Freges innebördsteori, nämligen att man utpekar ett objekt i någon slags innebörd: förutom att Morgonstjärnan och Aftonstjärnan är namn har de en slags innebörd som gör att namnen relaterar enligt tabellen

1.	Morgonstjärnan är Morgonstjärnan	Sant.	Sant.
2.	Morgonstjärnan är Aftonstjärnan	Falskt.	Nja, både sant och falskt.

med mina luddiga sanningsvärden tillagda på slutet av tabellen. Vi återkommer till den här teorin senare.

Beskrivningsteorin, däremot, säger att varje namn, förutom sitt utpekande, har en “beskrivning”. Exempelvis skulle ‘Aristoteles’ beskriva ‘Alexander den Stores lärare’ och dylika saker. Argument mot detta är att det inte alls behöver vara så att Aristoteles blev lärare till Alexander den Store, men att han ändå hade pekats ut med namnet ‘Aristoteles’. Ett annat argument som har anförts är att man kan säga: “det finns inte många Smiths på detta universitet”, och dylikt. Problemet är förstås vad ‘Smith’ pekar ut nämligen “en person som heter ‘Smith’”, och vi halkar in på det extremt skräckinjagande självreferensproblemet som fått logiker att byta jobb (Whitehead), och Gödel att förklara att varje generiska logiksystem är inneboende ofullständigt, och så måste vara.

Vi avviker därefter totalt från plato.stanford.edu eftersom de följer en logicistisk filosofisk skola som sätter logiken högst, och jag är pragmatiker. Enligt Wittgenstein-inspirerad pragmatism utgår koncept alltid från praktiska fall, det som Wittgenstein kallar språkspel. Det praktiska fallet, eller exemplet, är pragmatikens högsta instans. Namn är bara giltiga att peka ut, då utsägare och lyssnare får samma uppfattning om vem/vad som avses med namnet. Om A säger “Kalle” och menar “Kalle Olsson” men B tror att det är “Kalle Nilsson” som avses, då är spelet misslyckat, och vi skall inte fördjupa oss i huruvida namnet har någon innebörd fastän missförstånd inträffade. Vi noterar också att i en saga där ‘Tor’ och ‘Oden’ nämns, så refererar namn till saker som endast existerar i fantasin. Man kan mycket väl peka ut icke-existerande saker, då antar man bara att i sagospråkspelets sammanhang, så är konventionen att talare och lyssnare skall låtsas som om Tor och Oden existerar. Namn pekar alltså ut existerande eller icke-existerande saker, precis som ord, ‘elefant’ och ‘enhörning’, pekar ut existerande respektive icke-existerande djurarter.

Men när det gäller icke-namn som ‘enhörning’, så har dessa en associationskedja av tankar om enhörningen, exempelvis att den ser ut som en häst eller hjort, har ett horn i pannan och endast kan fångas in genom att en orörd jungfru sjunger för den så att den lägger sitt huvud i knäet på jungfrun, varefter den kan infångas. Historien är löjlig men konventionell: det är så det har hetat och skall heta, och gör man dess fötter stora som trädstammar, att den ser ut som en jättehäst, kan slå omkull en elefant, och fnyser som en ångmaskin, ja då är det en noshörning, inte en enhörning - konventionen är bindande, men det finns inga enhörningar. Att människan gladeligen talar om det icke-existerande är nog bara en bieffekt av att människan är kapabel och benägen att planera inför framtiden, lyckligtvis...

Afton- och morgonstjärnan har uppkommit ur detta att man sett en ljus “stjärna”, som man trodde det, på morgonen och på kvällen — ursprungligen var de fullödiga språkliga beskrivningar som avsåg att med ordkombinerande unikt identifiera objekt man såg. När man har en språklig beskrivning som unikt (i ett kontext förstås!) identifierar ett objekt, så kan denna språkbeskrivning användas som ett namn, men dess beskrivning har fortfarande kvar en innebörd utöver detta att den pekar ut ett objekt, nämligen att den pekar ut ett objekt som ses på aftonen och ett annat som ses på morgonen. Namnen ‘Aftonstjärnan’ och ‘Morgonstjärnan’ är inte enbart namn utan även språkliga beskrivningar, varför en sats som

• “Aftonstjärnan är Morgonstjärnan”

kan tolkas som

• ‘Aftonstjärnan’ betecknar samma sak som ‘Morgonstjärnan’ (dvs. planeten Venus)

vilket är sant, medan den andra tolkningen

• aftonstjärnan är morgonstjärnan

är missvisande och förvirrande eftersom om det är afton vid en given tidpunkt så är det inte morgon, alltså ringar inte de bägge språkliga beskrivningar in objektet från samma kontext. Att emellertid påstå att

• aftonstjärnan är morgonstjärnan

är ett falskt påstående saknar grund — det är snarare ett felaktigt formulerat påstående (man skulle nästan kunna misstänka att baksluga politiker varit framme).

Vi har då alltså sett två språkliga nominalfrastyper:

• namn: direkt utpekande funktion
• beskrivningar: beskrivande funktion, vars avsikt är att peka ut indirekt genom att ge en så snäv karakteristik att endast ett objekt pekas ut — om man inte lyckas med unik utpekning, så lägger man till ytterligare attribut till nominalfrasen tills utpekningen är unik, “den röda bilen” (till skillnad från den gröna i ett visst kontext), “den röda bilen med en bucklig stötfångare som ägdes av den gamla tanten vid berget som jämt åt vitlök”, etc..

Vi kan också därvid påminna oss om andra nominalfrastyper:

• demonstrativ: “den där hästen” (pekning underförstådd), “min mamma”, har både en utpekande och en beskrivande komponent,
• pronominal: “den”, “det”, “vi”, korta ord vars innebörd framgår av föregående kontext plus språkkonventioner,

där unik utpekning sker med en blandning av direkta utpekningar, språkkonventioner och beskrivande betydelser.

(Därefter måste vi, som en sidonot, plikttroget invända att språkbeskrivningen aftonstjärnan inte är en unik: man kan i vissa situationer ta Merkurius för att vara aftonstjärna på samma sätt som Venus).

Det troliga är att namn vanligen börjar sin historia som språkbeskrivningar, eller vad säges om ‘Hipparchos’, Hästhärskaren, ‘Torsten’, Tors sten, ‘Björn’, Björn, ‘Sven’ (urspr. från svin på den tid då svin beundrades), ‘Petrus’, Klippa, ‘Thomas’, Kluven/Tvilling etc. etc.. Det är svårt att inte ibland associera till sidoinnebörden av ett namn, om det kulturella minnet av namnet alls finns kvar.

Mitt svar är således att namn är (troligen) allihop ursprungligen fullödiga språkbeskrivningar som historiskt har tappat — eller kommer att tappa — sin språkliga “innebörd” (vilket jag tolkar som det som beskrivningen ringar in) och till sist står som nakna och helt godtyckliga utpekare av individer. Ofta kan emellertid förvirring inträffa där man blandar ihop den utpekande funktionen med den språkliga innebörden, och det är då man får skenbara logiska paradoxer — om man följer en logicistisk skola som försöker bortse från kontext och all annan vetenskap, såsom exempelvis lingvistik. Min ståndpunkt är att vår praktiska språkanvändning ger stöd för både utpekningsteorin och beskrivningsteorin om man inte på ett logicistiskt sätt försöker bortse från kontext.

De Gyllene Reglerna

Man brukar prata om den gyllene regeln som "du skall göra mot din nästa som du vill denne skall göra mot dig". I grund och botten en den totala jämlikhetens etik. Den har samma status i några andra religioner också men inte i alla. (Västerlandets kristna är dessutom experter på att ignorera den eller bortförklara den, men det är ju så som det brukar vara med människor).

Jag räknar inte så, jag räknar med fyra regler på ett och samma tema, de brukar nämnas, mestadels i Nya Testamentet, i närheten av varandra, men också utspridda litet här och där på olika ställen. Dessa har jag hittat:

1. Du skall älska Gud över allt annat, över ditt eget förstånd,
2. du skall älska din nästa (medmänniska) såsom dig själv (möjligen två regler i en),
3. du skall handla mot din nästa (medmänniska) såsom du själv vill bli behandlad (det som normalt kallas "Den Gyllene Regeln"),
4. du skall älska din fiende och be för honom.

Jag såg en rabbinsk källa på nätet som tyckte regel nummer 4 var något onaturligt. Så må det vara, men en Guds regel kommer från Gud.

Meditation för smärtlindring

Den hinduiske guden Hayma

Använde för andra gången en friform meditation där jag blundar och mantralöst koncentrerar mig på samma sätt som under en trancendental meditation (som alltid emellertid använder namnet på någon gammal dammig skräckinjagande hinduisk gud som mantra – min var visst Hayma eller något – oops! det fick jag visst inte säga – men skit samma TM kan inte patentera namnen på hinduiska gudar). Nåväl, alldeles gudlöst lyckades jag meditera bort det mesta av en tandvärk (som beror på ömt tandkött) under 20 minuter. Jag är fortfarande litet förvånad, men jag gissar att den initiala smärtan får muskler att dra ihop sig där det gör ont varför värken stegrar till en ganska hög och svåruthärdlig nivå. Min specialvariant av meditation är inriktad på avslappning och att sysselsätta hjärnan med annat än att oja sig – tydligen så effektivt att de här extra muskelsammandragningarna försvinner och att smärtan kan gå ner av sig själv. Men litet övernaturliga krafter är ju förstås alltid inblandade, en snubbe vid namn Jahve eller så...

Enhetens vänner inga vänner

Kort analys av Bjärka-Säby-kommuniteten Enhetens Vänner.

Kommuniteten startades av Per Åkerlund, Svenska Kyrkan och dr. Per Beskow, aktiv i Romersk Katolska Kyrkan ¹). Andra inblandade personer är Gunnar Weman, ärkebiskop emeritus i Svenska Kyrkan, Anders Arborelius, biskop i Stockholms Romersk Katolska Stift m.fl.. Arborelius har tagit avstånd från Katolsk Vision som arbetar för reformer i Romersk Katolska Kyrkan. Gunnar Weman verkar ha tagit den högkyrkliga vägen, som vill återföra Svenska Kyrkan till romarna, vi har bland annat indikationer i Brev till Enhetens vänner jan 2010 som talar emot samkönade äktenskap, och prisar att avhoppare från Svenska Kyrkan ansluter sig till påven. Eftersom romarna förklarar kvinnliga präster för kätteri, så utgår jag från att de betraktar Svenska Kyrkan, d.v.s. mina präster och mig som kättare. Jag tackar och bugar, men jag tar inte Rom-katolikerna på allvar efter något sådant.

På denna Enhetens Vänners hemsida, som för övrigt är direkt trasig och felimplementerad så att åtskilliga sidor inte går att slå upp, så hävdas en hel del o-Lutheranska saker:

• "Det monastiska livets återkomst,"
• "I sin bön och gudstjänst har den monastiska rörelsen från början varit såväl kontemplativ som karismatisk och sakramental"

("karismatisk" har en stark ton av kontroll meddelst känsloargument, och karismatiska rörelser har en tendens till destruktiv kultism, j.fr. Livets Ord och Opus Dei)

Monastism är en dålig idé, bl.a. därför att det på längre sikt plockar bort intellektuella gener från genpoolen. Det är även en dålig idé på grund av de lydnadslöften som avges: tro kommer inte av lydnad, lika litet som goda handlingar i sig ger tro. Att endast tillåta manliga präster är en dålig idé (och dessutom osvensk) kvinnan har samma principiella kapacitet att leda oavsett gamla oanatomiska myter från gamla testamentet om hur kvinnan skapades. Att inte acceptera samkönade äktenskap i ett samhälle där detta accepteras på grund av en dogmatiskt ensidig tolkning av något bibelord är en dålig idé. Ett argument som framförs emot att erkänna samkönade äktenskap är att många kyrkor tar avstånd och bryter kontakten med Svenska Kyrkan. Tyvärr är det sådana kyrkor som tar avstånd ifrån oss i alla fall på grund av att vi har kvinnliga präster – så argumentet är snömos och tomt prat. Jag uppfattar Enhetens Vänner som högkyrkliga, och då jag är bredkyrklig Lutheran ser jag det som att de företräder en ståndpunkt i strid mot min.

¹)

"Romersk Katolska Kyrkan" = De katoliker som är underlydande under påven i Rom – att jag tjatar "romersk" i strid mot Rom-katolikernas vilja beror på att det bland annat finns Frikatoliker baserade i Utrecht Nederländerna och Anglokatoliker även kallade Anglikaner. Jag tänker inte be om ursäkt för detta, Rom-katolikerna borde i stället, i enlighet med [2Mos 20:16], justera sin kontrafaktiska inställning om att vara "de enda" katolikerna.

Definition av Europa

Följande beskrivning är skriven av en motståndare mot Europeiska Unionen: det ursprungliga ändamålet med denna monstruösa union säges ha varit att skapa fred i Europa genom att låta forna ärkefiender handla: Kol-och-Stål-unionen. Denna och följande handelsunioner fick en slags ideologisk uppblåsningseffekt så att Europa som en ekonomisk enhetsnation och stormakt växte fram. USA gillade också denna tanke. Den Europeiska Unionen bygger emellertid på en historieskrivning som endast tar hänsyn till första och andra världskrigen, och som är totalt okunnig om lokala kulturella variationer, ekonomier och historiska villkor.

Här beskriver jag Europa som enhet endast för att påvisa att det visst går att definiera Europa i strid mot somliga ståndpunkter. Jag lägger ingen värdering i min berättelse. EU-motståndare och EU-förespråkare kan använda den. Jag, textförfattaren är en objektivtalare — ändamålet med texten är främst att informera, inte att propagera: propaganda, om det är sådant man vill, bör bygga på objektiva fakta om de skall få reell styrka. Dagens svenska fuskpolitiker bygger all sin argumentation på en subjektiv partikultur, och därför är de närmast patetiskt ineffektiva rent retoriskt. Att läsa denna, är en möjlighet för dem att komma ur detta personliga bekläm som de oftast inte erkänner för sig själva.

Geografisk entitet

Europa är geologiskt den Baltiska plattan och randområden som klistrats på Europa. Geologiskt är det också västra Eurasien avgränsat av ungefär Uralbergen.

Kulturell entitet

Kulturpolitiskt är Europa ett fragmenterat konglomerat av nationer som sprunget ur en kultur som kombinerat influenser från grekiska filosofer, det romerska riket och kristendomen, och kanaliserat via kristendomen, vetenskap från den islamska sfären. Den europeiska kulturen fick en extra egenart i och med renässansen, reformationen, upplysningen och den vetenskapliga revolutionen.

Europa ställes ofta i kontrast mot Ryssland: ett enhetligt slättland som är otillgängligt på grund av sina stora avstånd, och som ofta erövrats och behärskats av många icke indoeuropeiska folkslag, oftast turkar och mongoler. Den ryska slätten bör betraktas som en del av Europa, som i hög grad har definierat Europas karaktär: den ryska slätten har haft starkt fluktuerande militära maktägare, och ett ganska konstant enhetligt substrat av östslaviska folk (“ryssar”) som tillhört den relativt marginaliserade men stora grek-ortodoxa kristendomsgrenen. Ryssland som “kulturbuffert” och som “uppmarschområde” har i hög grad påverkat resten av Europa och vice versa. Det finns visst en “rysk egenart”, men den är en variation på den europeiska kulturen, inte något fundamentalt annorlunda.

Språklig entitet och sprachbünde

De tre för Europa karakteristiska språken är grekiska, latin och kyrkslaviska, varav latinet var internationellt kommunikationsspråk från 44 BC till 1700 AD. Moderna språk i Europa är nästan enbart nominativ-ackusativa, med i övrigt relativt komplexa verbformer och en tendens till att avleda verben genom prefix från prepositions- och från adverbklasserna, men i övrigt av tre slag:

• de västliga, med analytiska substantiv tenderande till isolerade,
• de östliga, med flekterade substantiv,
• de germanska – närmare de västliga än de östliga – med analytiska substantiv, och vidare starkt reducerad verbböjning utan personformer och utan futurum och konjunktiv,

De finno-ugriska språken i Europa faller i huvudsak i den östliga kategorin. I övrigt är de indoeuropeiska språken dominerande med små enklaver där det talas turkiska och baskiska.

Europa har tappat sina ursprungliga kommunikationsspråk, vilka var latin och franska. Det finns numera inget specifikt europeiskt kommunikationsspråk, emellertid används ofta imperiespråket engelska – rent kulturhistoriskt troligen en felaktig lösning, eftersom det röner motstånd i den latinska sfären.

Historia

upphov

Europas kultur anses oftast ha upphov i den grekiska kultursfären, där grekiska stadsstater emotstod och senare erövrade ett östligt Persiskt imperium under akemenidisk kungaätt. Det grekiska bidraget består av språk, filosofi, och senare som en kultur kristendomen konsoliderades. Exempel på grekiskt inflytande finns främst inom vetenskapen, deras namn ‘biologi’, ‘astronomi’, annat såsom ‘akademi’, ‘teori’, ‘kategori’, ‘bibliotek’ m.m.. Det finns grekiska nyskapelser som ‘helikopter’, ‘telefon’ och ‘fotografi’. En jätteexpansion och stark spridning av dessa grekiska kulturelement föranleddes av den makedonske kung Alexander den Stores erövring av Perserriket. Senare erövrad av det materialistiska, administrativt sinnade, konservativa, byråkratiska och legalistiska romarriket, hade den grekiska kulturen en extraordinärt gynnad roll, då antik teknologi och protovetenskap överfördes på grekiska även till romerska administratörer, vilka på grund av kulturell status ofta lärde sig grekiska. Romarrikets bidrag är lag, administration och ett extremt omfattande språkligt inflytande på de europeiska språken, ‘lektor’, ‘doktor’, ‘universitet’, ‘intelligens’, ‘balans’, ‘totalt’, ‘fönster’, ‘form’, ‘källare’, ‘skriva’ och så vidare. De europeiska språk är verkligt få där inte mer än vart trettionde ord är latin.

religionsspridning

Efter romarrikenas fall har kristendomens alla former haft administrativ, kulturenande och teknologispridande roll, ofta sådan som de lånade ifrån den muslimska kultursfären, och att de i huvudsak arbetat över nationsgränser med mission. Under tider av nationskollapser, krigstillstånd och folkvandringar har kristendomen agerat för diplomati och för att moraldisciplinera, och samtidigt “sälja sina tjänster” av diplomati och administration. Som motvikt mot kyrkan utbildades en världslig makt som baserades på militärmakt och på kungamakter med gemensamt ingifte och släktskap. Det konsoliderade medeltida Europa fortsatte att utsättas för östliga invasioner, i synnerhet mongolerna, och därvid fungerade kristendomen som en nationalism, gentemot de ‘onda barbarerna’. En liknande roll intog kyrkan gentemot turkarnas expansion på 1500- och 1600-talen.

vetenskapen

Ett unikt drag för Europas historia är dess vetenskapsexplosion från 1700-talet och framåt, vilken hade sin basis indirekt från renässanserna, från reformationen och från upplysningen. Den socioekonomiska basen torde under 1600- och 1700-talen ha varit furstesponsring av vetenskapsarbete, initialt grundat i behovet av krigsteknologi, sedan i behov av navigation. Dessförinnan var teknologi och eventuell vetenskap ett verktyg och en uthyrd produkt i kyrkans ägo. De konflikter mellan vetenskap och kyrka som uppträdde nära skiftet till 1600-tal, Galileo Galilei och Giordano Bruno, var främst strider för att förgäves undvika katolska kyrkans förlust av vetenskapsmonopol och filosofimonopol - och vetenskapens sakinnehåll var inget egentligt konfliktämne, bara ett svepskäl.

imperierna

Efter renässansen utforskades världen av europeiska nationer, varefter världsimperier uppstod och vittrade:

• Portugal med portugisiska
• Spanien med spanska
• Nederländerna med nederländska
• England med engelska
• Frankrike med franska

Till följd av världsimperierna blev respektive språk spridda över hela världen såsom internationella handelsspråk och i åtskilliga fall nationella språk i forna kolonier.

Dessa kolonier fångade och sålde slavar världen runt och blandade upp dessa med ursprungsbefolkningar så att många nya nationaliteter uppstod.

Vid sidan av detta spreds kristendomen, som till följd av imperialismens barbarier började få ett delvis oförtjänt dåligt rykte, då kyrkans representanter allt som oftast fick arbeta tillsammans med och under hårt tryck från sociopatiska erövrare och äventyrare. Emellertid bidrog vissa kyrkor med ideologier som rättfärdigade imperialismens barbarier.

vetenskap

Efter imperialismens sammanbrott har åtskilliga icke-europeiska civilisationer använt västerländsk (Europa + USA) vetenskap och teknologi för att inom den internationella tillverkningen handeln utmana västerlandet. Världsspridda västerländska fenomen är SI-enheterna (meter, kilogram, ampere, candela etc.), tidmätning med 24-timmarsdygn, gregoriansk kalender, samt vetenskapen med en uppsjö termer. Internationellt handelsspråk verkar för närvarande vara engelska, men det kan ändras om exempelvis kinesiska tar över.

Här slutar jag min utläggning med att konstatera att världen står inför klassiska civilisationshotande problem: födobrist och energibrist. Rent historiskt är det dessa problem som leder till en civilisations undergång – det behöver inte bli så denna gång eftersom modern vetenskap saknades de andra gångerna – men eventuella politiska system som är kapabla att konfronteras med dessa extrema hot liknar sannolikt inte dagens västerländskdominerade system speciellt mycket.

Samariterna

Med risk för att bli kallad "antisemit", så tror jag att judarna inte har ensamrätt till det hypotetiska förenade kungariket Israel (kanske 1030 f.kr. till c:a 1000 f.kr.) som skall ha funnits på den inte så hypotetiske Davids tid – han verkar ha varit en Israelisk ledare som grundade ett kungahus någonstans i nejden. De andra "ägarna" enligt Gamla Testamentet, som är högst tveksamt som ägandedokument, skulle kunna vara samariterna, var de nu befinner sig.

Ett stort problem med Nya Testamentet är att det är så uppenbart antijudiskt, och de flesta moderna kristna har inte alls lust att se judar som så ondskefulla och hatiska som Nya Testamentet beskriver dem. De kristna som respekterar den historiskt-kritiska metoden, anser i allmänhet att det antijudiska sentimentet i Nya Testamentet beror på omredigering av ursprungstexterna i en vilja att fjärma sig från judarna efter Bar-Kochba-upproret år 132 e.kr., varefter judarna av den romerska kejsarmakten förbjöds tillträde till Jerusalem. Låt oss ha det sagt: många moderna kristna är mindre antisemitiska än Nya Testamentet självt.

Emellertid: det fanatiska attackerandet av alla som invänder mot landet Israels beteenden, det fanatiska hävdandet att Gamla Testamentet ger "judar" (eller snarare "sionister") fullkomlig rätt till landet Israel, saknar förmodligen saklig historisk grund. Davids kungarike Israel, om det fanns, delades enligt Gamla Testamentet upp i sydriket Juda och i nordriket Israel, med Samaria som huvudstad, och sannolikt också som helig stad för israelerna/samariterna. Detta nordrike Israel krossades av assyrierna, vilka deporterade en del av samariterna, en annan större del fick bo kvar och beblandade sig med främmande folk som assyrierna lät bebo denna provins. Ytterligare en del av nordrikets invånare flydde till sydriket Juda, vars befolkning utökades med de nytillkomna, och vars kung Hiskia redigerade Gamla Testamentet för att det skulle passa in på det nya ägarskapet.

Samariterna å sin sida, har ett annat "Gamla Testament", de har en Torah (Moseböckerna) som något mer påminner om det kristna Gamla Testament, än om judarnas Gamla Testament. Deras Josuas bok slutar inte som judarnas och de kristnas Josua bok, i stället fortsätter den allt längre och längre och blir en slags samariternas krönika. David var enligt samariterna aldrig kung över Israel (Samaria), i stället anser samariterna att schismen mellan judar och israeler (samariternas egna namn på sig själva) inträffade redan vid inmarschen i Israel, efter flyttningen av nationalhelgedomen vid Silo till Jerusalem. Israelerna (samariterna) anser att judarna tillhör avfällingar som inte accepterade att helgedomen skulle flyttas till Samaria, som det högsta prästerskapet bestämt... nåväl.

Det finns flera historiska schismer mellan judar och samariter (israeler), och så finns det palestinier som hävdar att de härstammar från filistéerna, vilket är högst troligt, till en viss del, om man räknar med fortplantningens exponentiella karaktär: ett barn har två föräldrar med vardera fyra förföräldrar, åtta, sexton, och så vidare. På tretusen år får vi c:a 120 generationer 2¹²⁰ = 1329227995784915872903807060280344576 ...

De flesta samariter tvangs under muslimska erövringar att övergå från samaritisk judendom till islam. De troligaste ägarna till landet Israel är enligt Bibeln palestinierna. De har dessutom företrädesrätt eftersom de deporterats mycket senare i tiden från Samaria och Juda. Man kan tillfoga att de samariter som finns kvar, med hänvisning till Gamla Testamentet, även det judiska, har en extra rätt till hela norra halvan av dagens Israel, 712 pers som de är.

Så var det med det.

Falsk dikotomi

Falska dikotomier är det tankefel man stöter på oftast. Man kan nästan tro att mänskligheten på något sätt är fundamentalt kluven, och inte förmår balansera för och emot korrekt. Kyrkohistorien är full av strider där falska dikotomier blåst upp sig till jättestrider med uppkomst av "heresier" och en ortodoxi som baserar sig på omöjliga ekvationer fulla av "inte, inte, inte, inte...".

Ayn Rands Objektivism

En väldigt kort kritik av den politiska filosofin "Objektivism" som uppfanns av Ayn Rand i stark kontrast mot Marx politiska filosofibygge (som jag tänker hacka i småbitar på annat ställe).

Rand skrev själv en mycket kort sammanfattning av filosofin i fyra punkter:

kodord	Ayn Rand	kommentar
Verklighet	Verkligheten självt existerar som ett objektivt absolut faktum oberoende av människors önskningar och själsförmögenheter	absolut medhåll
Förnuft/förstånd	Endast genom förnuftet (det som sätter samman sinnesintrycken) kan vi erfara verkligheten.	kontrafaktisk (osann) beskrivning av människans hjärnfunktioner: sinnesintryck sätts samman genom perception till en omvärldsbild, vi värderar saker genom omdöme, vi klämmer med milt våld in våra omvärldsbilder i vår personliga världsbildstotalitet, etc. etc.. Förnuft, i mening av logiskt resonerande, är en upptränad resonemangsfunktion som vi använder för att grunna ut gissningar och förutsägelser i en redan befintlig världsbildstotalitet.
Egennytta	Varje människa handlar i egenintresse, och ingen har rätt att utnyttja andra individer för sitt eget intresses skull, varken genom att offra sig själv eller att offra den andre.	Strängt taget inte filosofi alls: det är bara en åsikt och till på köpet baserad på en helt undermålig analys över relationen i handlingen: man kan (oavsett moralen i detta) uppoffra sig för sig själv, för andra och för en sak; vidare finns det ingen generell motsats i att uppoffra sig för sig själv eller att uppoffra sig för andra, "etiken" hänger på en falsk dikotomi,
Laissez-Faire-Kapitalism	Det ideala politiskt-ekonomiska system är Laissez-Faire-Kapitalism (anarko-kapitalism).	... kommenteras inte närmare, se "Egennytta"...

Ett kort omdöme: en filosofi som smyger in en massa åsikter är bara ägnat att grumla människors omdöme, och ger alltså i sig upphov till dysfunkta beteenden (jag har erfarit människor som betett sig "Randiskt" – de förefaller obehagliga, egennyttiga, oempatiska och hånfulla, och denna reflektion torde inte vara unik för mig). En filosofis värde kan endast bedömas genom tillämplighet, och dysfunkta beteenden är praktexemplet på icke-tillämplighet. Ayn Rands "Objektivism" förtjänar varken namnet 'objektivism', eftersom den är så djävla subjektiv, eller 'filosofi', eftersom den är fundamentalt dysfunkt.

Här en länk till Ayn Rands tänkande: Objectivism Reference Center. Bra att ha som träning i en grundkurs i hobbyfilosofi.

Utopisk socialism

Utopisk socialism baserade sig på idén att välutbildade arbetare i ett företag med social trygghet kunde bli mer effektiva och lönsamma än exploaterande företag med fattiga arbetare som endast arbetade långa dagar för överlevnaden. Idén och tankegången är en hybrid mellan

1. kapitalism
2. anabaptistiska sekter med egendomsgemenskap
3. upplysningsidealet plus humanismen

De socialistiska kommuniteterna dog ut, historien säger att de splittrades på grund av oenigheter och bankrutt. De flesta kristna kommuniteter dog också ut, bl.a. shakers, eftersom de fick för sig att de inte skulle fortplanta sig själva utan adoptera. Det är oklart varför Hutteriterna nästan dog ut, men de har gått igenom en flaskhals och tre "familjer" överlevde, Schmiedeleut, Dariusleut och Lehrerleut, namnen baserade på forna ledare. Grupperna fortplantade inom sig till stora populationer från 400 till 42'000 själar.

Den egentliga orsaken till mitt intresse för detta är att den västerländska civilisationen över stora delar av Jorden kommer att kollapsa. De kritiska farorna som mänskligheten står inför är energibrist, födobrist och klimatpåverkan. Jorden producerar för närvarande, med hjälp av fossil energi, extra föda, som inte kommer att finnas tillgänglig när energibristen tilltar. Många människor vet att det finns individuella tekniska vägar ut ur var och en av problemen individuellt, men det finns inga ekonomiska, politiska eller sociala drivkrafter som kan lägga tillräckligt med energi på att klara ut att finna vägen ut det kärva bekläm som består i de framtida krigen om maten. En utopisk kommunitet av extraordinärt lojala, organiserande och samarbetskapabla individer är den sorts framtida ekonomiska modell som (kompletterat med små- och mellanföretag av nuvarande modell) med lågt ekologiskt tryck kan utgöra grunden för ett hållbart samhälle som kan överleva genom 2000-talskaoset.

Det skall förstås också påpekas att kristendomen ända sedan kanske 100-talet har haft ett klosterväsende där medlemmarna lever i en slags "fattigdom", som i vissa fall åtminstone var i sus och dus. Funktionellt är kristenhetens munkväsende ingen kommunism: beslutssystemet har varit helt diktatoriskt, i de flesta fall har munkväsendet varit vinstdrivande för kyrkan, det är inte kommuniteten själv som äger klostret, och alla i systemet lever i celibat (vilket i mitt tycke är lika onaturligt som om de hade haft sexorgier varje söndag) så att systemet inte är ett komplett självbärande samhälle.