New Age och utbrändhet

Känslorna och intellektet

New Age-illusionen: man väljer sina känslor och utformar sitt liv helt enligt sitt eget tycke och smak.

Den biologiska verkligheten: man är ett större antal känslor och på detta finns ett intellekt påbyggt. Intellektet kan inte ändra någon känsla ett dryft, inte heller kan det skapa känslor från tomma intet, den kan bara välja vilka känslor som är relevanta i nuet, och när den valt relevant känsla måste de andra känslorna undertryckas: detta undertryckande sker till en kostnad.

Viljan

New Age: du kan bara du vill, om du inte lyckas, så beror det bara på att du inte egentligen ville, och har dig endast själv att skylla.

Religiös och kulturell realitet: ovanstående resonemang är ett sätt för budskapets framförare att frånskriva sig allt ansvar för att budskapet, när det tillämpas, inte funkar. Det är ett indicium på pseudovetenskap och charlataneri. Använt i ett kulturellt sammanhang är tänkesättet destruktivt: det skapar en mental isolation individer emellan, det skapar spänningar och inbördes misstroende. Denna självansvars-friskrivning används inom destruktiva sekter för att bryta sönder individernas självförtroende och för att öka det inbördes misstroendet på så sätt att endast propaganda och personkontroll reglerar individernas beteende, inte kultur eller individernas egna önskningar.

Återhämtning

Enligt new-age kan man hur som helst i vilken hastighet som helst utan besvär byta känslor, skapa egna inre minnen och ändra attityd som man vill. Utmattningssyndrom är inbillning.

Enligt evolutionsbiologi och sunt förnuft är new-ages känsloskapande teori något som kännetecknar sinnessjuka och det ger inget överlevnadsvärde, snarare en individ som hallucinerar. Utmattningssyndrom bör enligt ingenjörsmässigt tänkande vara överanvändning av en resurs. Exempel på sådana resurser kan vara förmågan att undertrycka sådana känslor som är irrelevanta för situationen. En hypotetisk användning av sömn är att sådana undertryckningar upplöses genom drömmar. Somliga psykologer har föreslagit att drömmandet skulle handla om "simuleringar" där individen gick igenom olika "lösningar" på problem och dess emotionella konsekvenser. Det skulle enligt undertryckandemodellen då handla om att släppa igenom de alternativ som undertrycktes.

Emellertid, om man enligt new-age-filosofi, eller sektfilosofi, undertrycker och lär sig manipulera sig själv i sådan hög grad att sömnen inte räcker till enligt biologistisk modell, då kraschar individen. Fokuset försvinner, individen börjar känna alla problem på en gång och har inte längre förmåga att välja det problem som ligger närmast för hand. Överarbetning och utmattningssyndrom inträffar, med bland annat depression och ångest. Sektsjukan, känd från bl.a. Livets Ord under 1980-talet, har samma symptombild, och beror på att individen inte klarar av att bearbeta de andliga kraven.

Ordlista

Nya ordförklaringar i ordlistan (se Informationssidor > Ordlista): kristendom, protestantism. Förbättrat: klin.

Ordlista

Nya ordförklaringar i ordlistan (se Informationssidor > Ordlista): gnosticism, pragmatism.

Att immanentisera eskaton

Den konservativa katolske politiske filosofen Eric Voegelin gjorde en stor utläggning där han jämställde världslig frälsningsiver, alltså en sådan politisk ideologi som försöker bygga ett “paradis”, en utopi, i denna värld med det gamla klassiska “kristna kätteriet” gnosticism. Detta har ett otal brister och sakfel inbyggt:

1. Kristendom, alltså även katolicism, är en världsförbättrarlära där man bidrar i att bygga ett mer “etiskt” samhälle, enligt någon etisk norm,
2. Gnosticism emotsatte sig kristendomens extroverta världsförbättrariver,
3. Politisk filosofi är nästan alltid manipulativa försök att bygga in tankefel i normalt funtade människors eljest sunda hjärnor, politisk filosofi är den i särklass mest föraktliga formen av filosofi, som i stället skall gå ut på att människor blir klara och motsägelsefria i sitt tänkande, så gott det går – filosofi skall hjälpa, inte stjälpa!

Något som enligt Eric Voegelin kännetecknar gnosticism, nazism, kommunism och allt som inte är politiskt konservativt och kvietistiskt (håll-käften-och-lyd-istiskt). Att “immanentisera eskaton” betyder att försöka skapa en bättre värld. Eric Voegelin tyckte att detta var ondska och gnosticism, men detta är raka motsatsen till sann gnosticism som fördömde världsförbättrarnit (“immanentisering av eskaton”) — enligt gnostisk position är i stället “gnosis”, sökande inåt, den enda vägen. I stället hävdar Eric Voegelin en position som ligger mycket nära den gnostiska utan att vara äkta gnostiskt. Hela Nya Testamentet kännetecknas av kollektivbyggen och frälsningsverksamhet som starkt sprudlar av “immanentisering av eskaton”, ett grundläggande element i kristendomen är “en moraliskt förpliktigande immanentisering av eskaton”. Alla som hävdar Eric Voegelins ståndpunkt riskerar att hamna i en position där de mer och mer dualiserar sin syn på kosmos, delar in verkligheten, det materiella och mänskligheten i gott och ont. Eric Voegelins position är destruktiv och proto-gnostisk, på så sätt att den hänvisar hela paradiset till den andra sidan, och därmed skapar ett underlag för total förkastelse av “denna världen”.

Namnfilosofi

(Källa: SEP: "Names", av Sam Cumming)

Millianism: J. S. Mill ansåg att namn pekade ut ett individuellt objekt. Exempelvis pekar ordet ‘Aristoteles’ ut Aristoteles själv. Frege hittade på det berömda motexemplet:

1.	Homeros trodde att Morgonstjärnan var Morgonstjärnan.	Sant.
2.	Homeros trodde att Morgonstjärnan var Aftonstjärnan.	Falskt.

Tabellen ovan anges av Frege, men är ogiltig eftersom man intuitivt i stället skulle svara:

1.	Homeros trodde att Morgonstjärnan var Morgonstjärnan.	Sant.
2.	Homeros trodde att Morgonstjärnan var Aftonstjärnan.	Nja, både sant och falskt.

I realiteten är Venus morgonstjärna när den syns före soluppgången, och den är aftonstjärna när den syns efter solnedgången. Man kan då säga att Venus “byter namn” varje övre och nedre konjunktion.

Plato.stanford.edu kastar då fram Freges innebördsteori, nämligen att man utpekar ett objekt i någon slags innebörd: förutom att Morgonstjärnan och Aftonstjärnan är namn har de en slags innebörd som gör att namnen relaterar enligt tabellen

1.	Morgonstjärnan är Morgonstjärnan	Sant.	Sant.
2.	Morgonstjärnan är Aftonstjärnan	Falskt.	Nja, både sant och falskt.

med mina luddiga sanningsvärden tillagda på slutet av tabellen. Vi återkommer till den här teorin senare.

Beskrivningsteorin, däremot, säger att varje namn, förutom sitt utpekande, har en “beskrivning”. Exempelvis skulle ‘Aristoteles’ beskriva ‘Alexander den Stores lärare’ och dylika saker. Argument mot detta är att det inte alls behöver vara så att Aristoteles blev lärare till Alexander den Store, men att han ändå hade pekats ut med namnet ‘Aristoteles’. Ett annat argument som har anförts är att man kan säga: “det finns inte många Smiths på detta universitet”, och dylikt. Problemet är förstås vad ‘Smith’ pekar ut nämligen “en person som heter ‘Smith’”, och vi halkar in på det extremt skräckinjagande självreferensproblemet som fått logiker att byta jobb (Whitehead), och Gödel att förklara att varje generiska logiksystem är inneboende ofullständigt, och så måste vara.

Vi avviker därefter totalt från plato.stanford.edu eftersom de följer en logicistisk filosofisk skola som sätter logiken högst, och jag är pragmatiker. Enligt Wittgenstein-inspirerad pragmatism utgår koncept alltid från praktiska fall, det som Wittgenstein kallar språkspel. Det praktiska fallet, eller exemplet, är pragmatikens högsta instans. Namn är bara giltiga att peka ut, då utsägare och lyssnare får samma uppfattning om vem/vad som avses med namnet. Om A säger “Kalle” och menar “Kalle Olsson” men B tror att det är “Kalle Nilsson” som avses, då är spelet misslyckat, och vi skall inte fördjupa oss i huruvida namnet har någon innebörd fastän missförstånd inträffade. Vi noterar också att i en saga där ‘Tor’ och ‘Oden’ nämns, så refererar namn till saker som endast existerar i fantasin. Man kan mycket väl peka ut icke-existerande saker, då antar man bara att i sagospråkspelets sammanhang, så är konventionen att talare och lyssnare skall låtsas som om Tor och Oden existerar. Namn pekar alltså ut existerande eller icke-existerande saker, precis som ord, ‘elefant’ och ‘enhörning’, pekar ut existerande respektive icke-existerande djurarter.

Men när det gäller icke-namn som ‘enhörning’, så har dessa en associationskedja av tankar om enhörningen, exempelvis att den ser ut som en häst eller hjort, har ett horn i pannan och endast kan fångas in genom att en orörd jungfru sjunger för den så att den lägger sitt huvud i knäet på jungfrun, varefter den kan infångas. Historien är löjlig men konventionell: det är så det har hetat och skall heta, och gör man dess fötter stora som trädstammar, att den ser ut som en jättehäst, kan slå omkull en elefant, och fnyser som en ångmaskin, ja då är det en noshörning, inte en enhörning - konventionen är bindande, men det finns inga enhörningar. Att människan gladeligen talar om det icke-existerande är nog bara en bieffekt av att människan är kapabel och benägen att planera inför framtiden, lyckligtvis...

Afton- och morgonstjärnan har uppkommit ur detta att man sett en ljus “stjärna”, som man trodde det, på morgonen och på kvällen — ursprungligen var de fullödiga språkliga beskrivningar som avsåg att med ordkombinerande unikt identifiera objekt man såg. När man har en språklig beskrivning som unikt (i ett kontext förstås!) identifierar ett objekt, så kan denna språkbeskrivning användas som ett namn, men dess beskrivning har fortfarande kvar en innebörd utöver detta att den pekar ut ett objekt, nämligen att den pekar ut ett objekt som ses på aftonen och ett annat som ses på morgonen. Namnen ‘Aftonstjärnan’ och ‘Morgonstjärnan’ är inte enbart namn utan även språkliga beskrivningar, varför en sats som

• “Aftonstjärnan är Morgonstjärnan”

kan tolkas som

• ‘Aftonstjärnan’ betecknar samma sak som ‘Morgonstjärnan’ (dvs. planeten Venus)

vilket är sant, medan den andra tolkningen

• aftonstjärnan är morgonstjärnan

är missvisande och förvirrande eftersom om det är afton vid en given tidpunkt så är det inte morgon, alltså ringar inte de bägge språkliga beskrivningar in objektet från samma kontext. Att emellertid påstå att

• aftonstjärnan är morgonstjärnan

är ett falskt påstående saknar grund — det är snarare ett felaktigt formulerat påstående (man skulle nästan kunna misstänka att baksluga politiker varit framme).

Vi har då alltså sett två språkliga nominalfrastyper:

• namn: direkt utpekande funktion
• beskrivningar: beskrivande funktion, vars avsikt är att peka ut indirekt genom att ge en så snäv karakteristik att endast ett objekt pekas ut — om man inte lyckas med unik utpekning, så lägger man till ytterligare attribut till nominalfrasen tills utpekningen är unik, “den röda bilen” (till skillnad från den gröna i ett visst kontext), “den röda bilen med en bucklig stötfångare som ägdes av den gamla tanten vid berget som jämt åt vitlök”, etc..

Vi kan också därvid påminna oss om andra nominalfrastyper:

• demonstrativ: “den där hästen” (pekning underförstådd), “min mamma”, har både en utpekande och en beskrivande komponent,
• pronominal: “den”, “det”, “vi”, korta ord vars innebörd framgår av föregående kontext plus språkkonventioner,

där unik utpekning sker med en blandning av direkta utpekningar, språkkonventioner och beskrivande betydelser.

(Därefter måste vi, som en sidonot, plikttroget invända att språkbeskrivningen aftonstjärnan inte är en unik: man kan i vissa situationer ta Merkurius för att vara aftonstjärna på samma sätt som Venus).

Det troliga är att namn vanligen börjar sin historia som språkbeskrivningar, eller vad säges om ‘Hipparchos’, Hästhärskaren, ‘Torsten’, Tors sten, ‘Björn’, Björn, ‘Sven’ (urspr. från svin på den tid då svin beundrades), ‘Petrus’, Klippa, ‘Thomas’, Kluven/Tvilling etc. etc.. Det är svårt att inte ibland associera till sidoinnebörden av ett namn, om det kulturella minnet av namnet alls finns kvar.

Mitt svar är således att namn är (troligen) allihop ursprungligen fullödiga språkbeskrivningar som historiskt har tappat — eller kommer att tappa — sin språkliga “innebörd” (vilket jag tolkar som det som beskrivningen ringar in) och till sist står som nakna och helt godtyckliga utpekare av individer. Ofta kan emellertid förvirring inträffa där man blandar ihop den utpekande funktionen med den språkliga innebörden, och det är då man får skenbara logiska paradoxer — om man följer en logicistisk skola som försöker bortse från kontext och all annan vetenskap, såsom exempelvis lingvistik. Min ståndpunkt är att vår praktiska språkanvändning ger stöd för både utpekningsteorin och beskrivningsteorin om man inte på ett logicistiskt sätt försöker bortse från kontext.

De Gyllene Reglerna

Man brukar prata om den gyllene regeln som "du skall göra mot din nästa som du vill denne skall göra mot dig". I grund och botten en den totala jämlikhetens etik. Den har samma status i några andra religioner också men inte i alla. (Västerlandets kristna är dessutom experter på att ignorera den eller bortförklara den, men det är ju så som det brukar vara med människor).

Jag räknar inte så, jag räknar med fyra regler på ett och samma tema, de brukar nämnas, mestadels i Nya Testamentet, i närheten av varandra, men också utspridda litet här och där på olika ställen. Dessa har jag hittat:

1. Du skall älska Gud över allt annat, över ditt eget förstånd,
2. du skall älska din nästa (medmänniska) såsom dig själv (möjligen två regler i en),
3. du skall handla mot din nästa (medmänniska) såsom du själv vill bli behandlad (det som normalt kallas "Den Gyllene Regeln"),
4. du skall älska din fiende och be för honom.

Jag såg en rabbinsk källa på nätet som tyckte regel nummer 4 var något onaturligt. Så må det vara, men en Guds regel kommer från Gud.

Meditation för smärtlindring

Den hinduiske guden Hayma

Använde för andra gången en friform meditation där jag blundar och mantralöst koncentrerar mig på samma sätt som under en trancendental meditation (som alltid emellertid använder namnet på någon gammal dammig skräckinjagande hinduisk gud som mantra – min var visst Hayma eller något – oops! det fick jag visst inte säga – men skit samma TM kan inte patentera namnen på hinduiska gudar). Nåväl, alldeles gudlöst lyckades jag meditera bort det mesta av en tandvärk (som beror på ömt tandkött) under 20 minuter. Jag är fortfarande litet förvånad, men jag gissar att den initiala smärtan får muskler att dra ihop sig där det gör ont varför värken stegrar till en ganska hög och svåruthärdlig nivå. Min specialvariant av meditation är inriktad på avslappning och att sysselsätta hjärnan med annat än att oja sig – tydligen så effektivt att de här extra muskelsammandragningarna försvinner och att smärtan kan gå ner av sig själv. Men litet övernaturliga krafter är ju förstås alltid inblandade, en snubbe vid namn Jahve eller så...

Enhetens vänner inga vänner

Kort analys av Bjärka-Säby-kommuniteten Enhetens Vänner.

Kommuniteten startades av Per Åkerlund, Svenska Kyrkan och dr. Per Beskow, aktiv i Romersk Katolska Kyrkan ¹). Andra inblandade personer är Gunnar Weman, ärkebiskop emeritus i Svenska Kyrkan, Anders Arborelius, biskop i Stockholms Romersk Katolska Stift m.fl.. Arborelius har tagit avstånd från Katolsk Vision som arbetar för reformer i Romersk Katolska Kyrkan. Gunnar Weman verkar ha tagit den högkyrkliga vägen, som vill återföra Svenska Kyrkan till romarna, vi har bland annat indikationer i Brev till Enhetens vänner jan 2010 som talar emot samkönade äktenskap, och prisar att avhoppare från Svenska Kyrkan ansluter sig till påven. Eftersom romarna förklarar kvinnliga präster för kätteri, så utgår jag från att de betraktar Svenska Kyrkan, d.v.s. mina präster och mig som kättare. Jag tackar och bugar, men jag tar inte Rom-katolikerna på allvar efter något sådant.

På denna Enhetens Vänners hemsida, som för övrigt är direkt trasig och felimplementerad så att åtskilliga sidor inte går att slå upp, så hävdas en hel del o-Lutheranska saker:

• "Det monastiska livets återkomst,"
• "I sin bön och gudstjänst har den monastiska rörelsen från början varit såväl kontemplativ som karismatisk och sakramental"

("karismatisk" har en stark ton av kontroll meddelst känsloargument, och karismatiska rörelser har en tendens till destruktiv kultism, j.fr. Livets Ord och Opus Dei)

Monastism är en dålig idé, bl.a. därför att det på längre sikt plockar bort intellektuella gener från genpoolen. Det är även en dålig idé på grund av de lydnadslöften som avges: tro kommer inte av lydnad, lika litet som goda handlingar i sig ger tro. Att endast tillåta manliga präster är en dålig idé (och dessutom osvensk) kvinnan har samma principiella kapacitet att leda oavsett gamla oanatomiska myter från gamla testamentet om hur kvinnan skapades. Att inte acceptera samkönade äktenskap i ett samhälle där detta accepteras på grund av en dogmatiskt ensidig tolkning av något bibelord är en dålig idé. Ett argument som framförs emot att erkänna samkönade äktenskap är att många kyrkor tar avstånd och bryter kontakten med Svenska Kyrkan. Tyvärr är det sådana kyrkor som tar avstånd ifrån oss i alla fall på grund av att vi har kvinnliga präster – så argumentet är snömos och tomt prat. Jag uppfattar Enhetens Vänner som högkyrkliga, och då jag är bredkyrklig Lutheran ser jag det som att de företräder en ståndpunkt i strid mot min.

¹)

"Romersk Katolska Kyrkan" = De katoliker som är underlydande under påven i Rom – att jag tjatar "romersk" i strid mot Rom-katolikernas vilja beror på att det bland annat finns Frikatoliker baserade i Utrecht Nederländerna och Anglokatoliker även kallade Anglikaner. Jag tänker inte be om ursäkt för detta, Rom-katolikerna borde i stället, i enlighet med [2Mos 20:16], justera sin kontrafaktiska inställning om att vara "de enda" katolikerna.

Definition av Europa

Följande beskrivning är skriven av en motståndare mot Europeiska Unionen: det ursprungliga ändamålet med denna monstruösa union säges ha varit att skapa fred i Europa genom att låta forna ärkefiender handla: Kol-och-Stål-unionen. Denna och följande handelsunioner fick en slags ideologisk uppblåsningseffekt så att Europa som en ekonomisk enhetsnation och stormakt växte fram. USA gillade också denna tanke. Den Europeiska Unionen bygger emellertid på en historieskrivning som endast tar hänsyn till första och andra världskrigen, och som är totalt okunnig om lokala kulturella variationer, ekonomier och historiska villkor.

Här beskriver jag Europa som enhet endast för att påvisa att det visst går att definiera Europa i strid mot somliga ståndpunkter. Jag lägger ingen värdering i min berättelse. EU-motståndare och EU-förespråkare kan använda den. Jag, textförfattaren är en objektivtalare — ändamålet med texten är främst att informera, inte att propagera: propaganda, om det är sådant man vill, bör bygga på objektiva fakta om de skall få reell styrka. Dagens svenska fuskpolitiker bygger all sin argumentation på en subjektiv partikultur, och därför är de närmast patetiskt ineffektiva rent retoriskt. Att läsa denna, är en möjlighet för dem att komma ur detta personliga bekläm som de oftast inte erkänner för sig själva.

Geografisk entitet

Europa är geologiskt den Baltiska plattan och randområden som klistrats på Europa. Geologiskt är det också västra Eurasien avgränsat av ungefär Uralbergen.

Kulturell entitet

Kulturpolitiskt är Europa ett fragmenterat konglomerat av nationer som sprunget ur en kultur som kombinerat influenser från grekiska filosofer, det romerska riket och kristendomen, och kanaliserat via kristendomen, vetenskap från den islamska sfären. Den europeiska kulturen fick en extra egenart i och med renässansen, reformationen, upplysningen och den vetenskapliga revolutionen.

Europa ställes ofta i kontrast mot Ryssland: ett enhetligt slättland som är otillgängligt på grund av sina stora avstånd, och som ofta erövrats och behärskats av många icke indoeuropeiska folkslag, oftast turkar och mongoler. Den ryska slätten bör betraktas som en del av Europa, som i hög grad har definierat Europas karaktär: den ryska slätten har haft starkt fluktuerande militära maktägare, och ett ganska konstant enhetligt substrat av östslaviska folk (“ryssar”) som tillhört den relativt marginaliserade men stora grek-ortodoxa kristendomsgrenen. Ryssland som “kulturbuffert” och som “uppmarschområde” har i hög grad påverkat resten av Europa och vice versa. Det finns visst en “rysk egenart”, men den är en variation på den europeiska kulturen, inte något fundamentalt annorlunda.

Språklig entitet och sprachbünde

De tre för Europa karakteristiska språken är grekiska, latin och kyrkslaviska, varav latinet var internationellt kommunikationsspråk från 44 BC till 1700 AD. Moderna språk i Europa är nästan enbart nominativ-ackusativa, med i övrigt relativt komplexa verbformer och en tendens till att avleda verben genom prefix från prepositions- och från adverbklasserna, men i övrigt av tre slag:

• de västliga, med analytiska substantiv tenderande till isolerade,
• de östliga, med flekterade substantiv,
• de germanska – närmare de västliga än de östliga – med analytiska substantiv, och vidare starkt reducerad verbböjning utan personformer och utan futurum och konjunktiv,

De finno-ugriska språken i Europa faller i huvudsak i den östliga kategorin. I övrigt är de indoeuropeiska språken dominerande med små enklaver där det talas turkiska och baskiska.

Europa har tappat sina ursprungliga kommunikationsspråk, vilka var latin och franska. Det finns numera inget specifikt europeiskt kommunikationsspråk, emellertid används ofta imperiespråket engelska – rent kulturhistoriskt troligen en felaktig lösning, eftersom det röner motstånd i den latinska sfären.

Historia

upphov

Europas kultur anses oftast ha upphov i den grekiska kultursfären, där grekiska stadsstater emotstod och senare erövrade ett östligt Persiskt imperium under akemenidisk kungaätt. Det grekiska bidraget består av språk, filosofi, och senare som en kultur kristendomen konsoliderades. Exempel på grekiskt inflytande finns främst inom vetenskapen, deras namn ‘biologi’, ‘astronomi’, annat såsom ‘akademi’, ‘teori’, ‘kategori’, ‘bibliotek’ m.m.. Det finns grekiska nyskapelser som ‘helikopter’, ‘telefon’ och ‘fotografi’. En jätteexpansion och stark spridning av dessa grekiska kulturelement föranleddes av den makedonske kung Alexander den Stores erövring av Perserriket. Senare erövrad av det materialistiska, administrativt sinnade, konservativa, byråkratiska och legalistiska romarriket, hade den grekiska kulturen en extraordinärt gynnad roll, då antik teknologi och protovetenskap överfördes på grekiska även till romerska administratörer, vilka på grund av kulturell status ofta lärde sig grekiska. Romarrikets bidrag är lag, administration och ett extremt omfattande språkligt inflytande på de europeiska språken, ‘lektor’, ‘doktor’, ‘universitet’, ‘intelligens’, ‘balans’, ‘totalt’, ‘fönster’, ‘form’, ‘källare’, ‘skriva’ och så vidare. De europeiska språk är verkligt få där inte mer än vart trettionde ord är latin.

religionsspridning

Efter romarrikenas fall har kristendomens alla former haft administrativ, kulturenande och teknologispridande roll, ofta sådan som de lånade ifrån den muslimska kultursfären, och att de i huvudsak arbetat över nationsgränser med mission. Under tider av nationskollapser, krigstillstånd och folkvandringar har kristendomen agerat för diplomati och för att moraldisciplinera, och samtidigt “sälja sina tjänster” av diplomati och administration. Som motvikt mot kyrkan utbildades en världslig makt som baserades på militärmakt och på kungamakter med gemensamt ingifte och släktskap. Det konsoliderade medeltida Europa fortsatte att utsättas för östliga invasioner, i synnerhet mongolerna, och därvid fungerade kristendomen som en nationalism, gentemot de ‘onda barbarerna’. En liknande roll intog kyrkan gentemot turkarnas expansion på 1500- och 1600-talen.

vetenskapen

Ett unikt drag för Europas historia är dess vetenskapsexplosion från 1700-talet och framåt, vilken hade sin basis indirekt från renässanserna, från reformationen och från upplysningen. Den socioekonomiska basen torde under 1600- och 1700-talen ha varit furstesponsring av vetenskapsarbete, initialt grundat i behovet av krigsteknologi, sedan i behov av navigation. Dessförinnan var teknologi och eventuell vetenskap ett verktyg och en uthyrd produkt i kyrkans ägo. De konflikter mellan vetenskap och kyrka som uppträdde nära skiftet till 1600-tal, Galileo Galilei och Giordano Bruno, var främst strider för att förgäves undvika katolska kyrkans förlust av vetenskapsmonopol och filosofimonopol - och vetenskapens sakinnehåll var inget egentligt konfliktämne, bara ett svepskäl.

imperierna

Efter renässansen utforskades världen av europeiska nationer, varefter världsimperier uppstod och vittrade:

• Portugal med portugisiska
• Spanien med spanska
• Nederländerna med nederländska
• England med engelska
• Frankrike med franska

Till följd av världsimperierna blev respektive språk spridda över hela världen såsom internationella handelsspråk och i åtskilliga fall nationella språk i forna kolonier.

Dessa kolonier fångade och sålde slavar världen runt och blandade upp dessa med ursprungsbefolkningar så att många nya nationaliteter uppstod.

Vid sidan av detta spreds kristendomen, som till följd av imperialismens barbarier började få ett delvis oförtjänt dåligt rykte, då kyrkans representanter allt som oftast fick arbeta tillsammans med och under hårt tryck från sociopatiska erövrare och äventyrare. Emellertid bidrog vissa kyrkor med ideologier som rättfärdigade imperialismens barbarier.

vetenskap

Efter imperialismens sammanbrott har åtskilliga icke-europeiska civilisationer använt västerländsk (Europa + USA) vetenskap och teknologi för att inom den internationella tillverkningen handeln utmana västerlandet. Världsspridda västerländska fenomen är SI-enheterna (meter, kilogram, ampere, candela etc.), tidmätning med 24-timmarsdygn, gregoriansk kalender, samt vetenskapen med en uppsjö termer. Internationellt handelsspråk verkar för närvarande vara engelska, men det kan ändras om exempelvis kinesiska tar över.

Här slutar jag min utläggning med att konstatera att världen står inför klassiska civilisationshotande problem: födobrist och energibrist. Rent historiskt är det dessa problem som leder till en civilisations undergång – det behöver inte bli så denna gång eftersom modern vetenskap saknades de andra gångerna – men eventuella politiska system som är kapabla att konfronteras med dessa extrema hot liknar sannolikt inte dagens västerländskdominerade system speciellt mycket.