tisdag 26 oktober 2010

Subjektiv reflektion över religion

Vad religion inte är:
  • bokstavstro: bokstavstro blir genast absurd när man bokstavligt tolkar Jesu liknelser — Bibeln har aldrig skrivits med bokstavliga tolkningar som avsikt, vad som skall tolkas bokstavligt eller bildligt är antingen föremål för individuell auktoritet, den lokala predikanten, eller regler av vett och sans, såsom Augustinus' utsaga att Bibeln inte får tolkas bokstavligt när den står i strid med mänskligt vetande.
  • pseudovetenskap: religion går utanför vetenskapen och hävdar inget som står i strid med vetenskap — exempel på brott mot denna regel är kreationism och platt-jord-teorier — dessa är irreligiösa och ovärdiga.
  • en monistisk1) allomfattande moral: efter vilken all annan mänsklig verksamhet skall rätta sig: religion är förvisso en etiksfär, men det finns inte ett entydigt moralsystem som alla anhängare tror är den enda rätta - en “religion” som falskeligen hävdar ett entydigt moralsystem förfaller till en dubbelmoral, och tar till diktatoriska åtgärder för att tvinga in individer i ett system som de inte innerst inne tror på.
  • en monistisk entydig filosofi: entydiga filosofier är tankesystem med begränsad tillämpning och kan således endast omfatta begränsade livssfärer, än värre är motsägelsefria tankesystem missvisande och falska när man använder dem utanför sina tillämpningssfärer.
  • en avgränsad nation bestående endast av de frälsta: gentemot de utanförstående som är fördömda.
  • lydnad till en styrande "andlig elit" som bestämmer alla medlemmars beteenden i detalj (ingen nämnd, men minst fyra s.k. religioner är underförstådda).
Vad religion är (i detta kontext):
  • en bastankegång (en kärna) som har både emotionella och logiska förtecken, och på denna finns ett antal konventionella föreställningar (mytologi) av både emotionell och logisk natur. Denna bastankegång motiverar anhängaren i vissa av livets beteenden.
  • en symbolvärld där symboler översättes till objekt i bastankegången och till den omgivande mytologin, ofta symboler på symboler så att man får längre symbolkedjor att följa. I den praktiska religionen utmynnar dessa symbolkedjor till objekt och händelsekedjor i den verkliga världen, och dessa ges en ny mer esoterisk och utförlig innebörd för den troende, som i bästa fall förbättrar den troendes handlingsmönster och beredskap i att lösa och följa med harmoniskt i dessa verkliga skeden. Praktisk religion är av praktiska begränsningar oftast avgränsad till enskilda mer kritiska livsskeden: dop (invigning), konfirmation (andra invigning), giftemål och dödsfall, sådana skeden som påverkar individen emotionellt starkare än vardagens oengagerande formalia.
1) monistisk, monism: en lära som tror sig måsta erövra världen och ersätta allt annat tänkande inom relaterade kontext.

söndag 24 oktober 2010

Egoism och altruism

Tusan bövlar vad förbaskad jag blir över att jag inte kan hitta en neutral utläggning om egoism och altruism och allt däremellan. Alltid är det någon djävla politiker som skall definiera begreppen på ett onaturligt sätt för att hindra folk från att antingen vara egoistiska eller altruistiska. Jag försöker i stället själv.

Egocentricitet (fundamental egennytta) är urtillståndet för en individ av en organism, alla de processer, förflyttningar och reaktioner som sker hos individen är sådana att individens behov tillgodoses. För att uttrycka saken platt, så finns det ingen poäng med att två klor på en kräfta för maten till någon annan position än munnen, det finns ingen poäng med att en fisk hoppar till en position utanför vattnet, eller att en hare springer på ett träd i stället för att springa mellan träd. Evolutionärt finns det en fördel med att organismen har en rumsuppfattning med sig självt i centrum, och att den optimerar födointag och rörelsemönster på detta sätt. Det behöver dock inte alls innebära att denna individ har någon ideologi som försvarar detta beteende, eller att den alls tänker.

Emotionella band uppstår evolutionärt då det finns en nytta med att flera individer stödjer och hjälper varandra — vanligen rör det sig om individer av samma art, och oftast är individerna släkt med varandra. Vad de emotionella banden exakt är är odefinierat — hos människor brukar det beskrivas som en viss glädje eller en trygghet att vara i varandras närhet. Man gör ingen vågad gissning om man chansar på att den primära användningen handlar om vård av avkomman, och att andra sorters icke-sexuella inbördes-hjälp-relationer är “spandrels”, nya användningar av denna primära funktion.

Inbördes hjälp är sociala eller sociobiologiska “överenskommelser” (de kan vara helt omedvetna) om att redistribuera resurser eller försvara varandra så att summan av deltagarna får ett bättre evolutionärt läge än om “överenskommelsen” inte funnes. Exempel kan vara riskminskning, vampyrfladdermöss som matar den gruppmedlem som inte hittat mat så att denne slipper svälta, det kan vara gruppförsvar, exempelvis myskoxarna som ställer sig i ring med hornen utåt mot björnar eller vargar, det kan vara att pelikaner turas om med att vara barnvakt åt pelikanungarna så att resten kan ägna sig åt födosök. I den inbördes hjälpen finns transaktionsnormer och beteendenormer för att upprätthålla de emotionella banden och en viss sorts jämvikt som stödjer gruppen och dess medlemmar optimalt enligt ett evolutionärt hållbart mönster.

Egoism beskriver en avvikelse från det jämviktssystem som optimerar gruppens överlevnad: en enstaka individ förmår inte upprätthålla den självuppoffrande delen av det sociala kontrakt vari han är förmånstagare och vartill han skall bidra i enlighet med systemets normer. Egoism är en gruppavvikelse vilket leder till bestraffning eller utstötning ur gruppen. Evolutionen rensar i allmänhet snabbt bort egoistiska individer. Det som normalt beskrivs som “egoism” i dagens samhälle behöver inte vara det i denna snäva bemärkelse – mer ofta handlar det om svårmotiverade beslutsmonopol på resursfördelning.

Altruism (oegennytta) beskriver i stället hur individen genom att göra en uppoffring, kan skjuta upp belöningen i tiden till en ospecificerad framtida fördel, eller enligt socialt tänkesätt, erhålla en belöning i form av en statusökning inom det sociala systemet, så att individens popularitet ökar. Det ingår i det sociala spelet att individens insats “efterskänkes” till gruppen, men att denna individ kan förväntas behandlas mer allmänt fördelaktigt efteråt. Självuppoffring för släktingar kan mycket väl falla inom ramen för altruism, under förutsättning att uppoffringen “efterskänkes” i någon mening. Altruismen är biologiskt-positivistiskt besynnerlig på så sätt att en forskarindivid av arten Homo sapiens inte med lätthet instrumentellt kan mäta statusökningar som altruistiska individer av andra arter erhåller. Forskar-sapiensar har ofta kliat sig på sin (ofta hårlösa) skalle för att de inte kunnat mäta altruism med linjal och stoppur. Den egentliga orsaken till altruism är ju ganska uppenbart att transaktionssystem som kräver omedelbar materiell återbetalning inte kan klara av lika många gruppuppoffrande handlingar som altruistiska system med gruppuppoffring på kredit. En sekundär trolig anledning är att gruppuppoffring på kredit ger jämnare insats- och resursfördelning inom gruppen genom att återbetalningen sker mer slumpartat, och att mekanismen således stabiliseras.

Enligt den här teorin är inte altruism eller egoism varandras motsatser, det första är en transaktion i ett socialt spel, det andra är ett misslyckande i ett socialt spel. Spelen är varandra relaterade men inte på samma plan, altruism gäller en meta-resurs, nämligen status, egoism gäller misslyckandet i sin del av en vedertagen resurs-fördelning, så det är inte speciellt vettigt att ställa altruism och egoism emot varandra, annat än så att om altruismen är lyckad, så föreligger inte egoism, men det finns system där egoism är teoretiskt möjlig men altruismen är irrelevant som koncept, nämligen i sådana sociala system där en självuppoffring inte kan översättas till ökad gruppstatus.

Ayn Rand definierar altruism sålunda:
“Den grundläggande principen i altruism är att människan inte har någon rätt att existera för sin egen skull, att dennes tjänster till andra är det enda skälet för hans existens, och att självuppoffring är den största moraliska plikten, dygden och värdet.”
Det är uppenbart att Ayn Rand försöker göra något politiskt av det hela. Hon och hennes galna horder av objektivistfånar är de enda som har en så löjeväckande definition av “altruism”. Jag har för mig att Ayn Rand inte lyckades något vidare i sina personliga relationer och att hon mest blev utnyttjad. Det kan ha att göra med det folk som hon lyckades samla ihop.

Friedrich Nietzsche är mycket lättare att ha att göra med, han säger rakt ut:
“att behandla andra som mer viktiga än en själv är förnedrande och självförnekande för en.”
Svaret är: det beror ju förstås på om det här statussystemet för altruism funkar eller ej. Funkar det inte så finns det ju inga logiska skäl att vara altruistisk, eller så kan man försöka hitta ett system där det funkar.

fredag 22 oktober 2010

Ordbildning

Svenskarna är ytterligt priviligierade med sitt språk, och dess möjligheter att litet hur som helst skapa nya ord. Ett exempel: jag var till första'ns centrum och gjorde litet kopieringar, utskrifter och lade ut litet Kyrkans Tidning. På tillbakavägen såg jag en yngre kvinna med halv-hennat hår (alltså smakfullt) och med en ovanlig frisyr jag bara sett några gånger: framhalvan rakt nedfallande framåt i en ganska lång lugg, och bakhalvan struket åt huvudet och slätkammat snyggt sammanhållet med ett hårband till en tofs därbak. Poängen är att det blev en bena över huvudet från vänster till höger öra (eller andra hållet, hur man nu vill se det), och förstrött bollade jag i huvudet med litet namn:
  1. "sidbena, nä inte sidbena det går från ena sidan av pannan och bak, hmm..."
  2. "tvärsbena! Den går tvärs över skallen!"
Ordbildning är i åtskilliga språk ett kombinerande med ord, i det här fallet bollade jag med "sid(a)", "tvärs", uttryckande lägen och riktningar i förhållande till ett objekt - här huvudet - och "bena" vilket i det här fallet betyder "särskiljning, åtskiljning" som i uttrycket "bena ut". Svenskan tillåter att man lägger ihop orden så att 'sida'+'bena' = 'sidbena', 'tvärs'+'bena' = 'tvärsbena', men för att mynta ett nytt ord krävs att man jämför med redan befintliga ord, 'sidbena' och 'mittbena' för att se att de inte passar. Också: om man försöker karakterisera vad man ser, så försöker man först med befintliga ord och ser om de passar. Det finns alltså en stark semantisk komponent i ordbildningen som består av en medveten prövning av närliggande ord och termer. Själva ordbildningens syfte antas vara att rationalisera språket för att behålla en snabb och effektiv kommunikationsförmåga, men processen är antagligen, enligt vad min erfarenhet antyder, en naturlig lek som av utövarna uppfattas som rolig och komisk.

För icke-akademiker är detta inlägg troligen övertrivialt och självklart, men dessa icke-akademiker har aldrig fantiserat om hur de skall programmera en maskin till att tänka som en människa.

tisdag 19 oktober 2010

Scientismens bane

Moralfilosofen Mary Midgley gör en lång utläggning om Hobbes och hans Leviathan där han försöker härleda alla mänskliga sociala egenskaper från egoism (och eljest förespråkar kunglig diktatur, samtidigt som han paradoxalt talar för individens rättigheter). Mary Midgley, är en fruktad grå liten tant på 91 år, med en tunga som ett svärd. Hon demonterar snabbt och obarmhärtigt Hobbes' bygge, samt ger Richard Dawkins ett dräpande hugg här:



Hon fick sig just en ny beundrare. Fler artiklar här.

tisdag 12 oktober 2010

Israelitisk folkreligion

Efter att ha läst igenom Bibeln, med kännedom om samaritism i bakhuvudet och andra religioner från Levanten och Mesopotamien, speciellt gammal babylonisk religion, beslöt jag mig för att Gamla Testamentet kunde tänkas förespråka två separata religioner; de historiska böckerna, plus psaltaren, skiljer sig för mycket från de profetiska böckerna för att egentligen förespråka samma sak:
  • GT1, från 1Mos till och med 2Kung, plus Ps och Ords, förmedlar ett magiskt budskap, med en kraftfull och svartsjuk men inte speciellt god יהוה (JHVH/Jahveh/Gud) som dödar folk som av misstag råkar röra arken, slår motståndare med bölder och dödar deras barn, kräver massiva djuroffer så blodet sprutar, hjälper den lydige att bli rik och erkänd, svävar omkring som ett svart dimmigt moln i templet och dylikt, som det gäller att passa sig noga för att inte stöta sig med, och som man måste prisa i oändlighet för att inte råka illa ut,
  • GT2, 1-2Krön och profeterna, säger något helt annat: יהוה hatar slaktoffer och är spydig mot ansamlandet av rikedomar, irriterar sig över oförrätter begångna mellan jude och jude, irriterar sig över oförrätter begångna från jude till främling och utlovar beskydd mot ondsinta rövande främlingar, varnar gång på gång mot att detta beskydd upphör om judarna inte beter sig etiskt, och att erövrande kungar av främmande religion mycket väl kan fungera som יהוה:s verktyg – denna יהוה är i huvudsak god i modern mening, även om han ofta är fyrkantig och håller på med kollektivbestraffningar
Jag ansåg då att "judendom" sådan vi normalt uppfattar den är två eller flera olika religioner, och den första, den som fanns före den babyloniska fångenskapen döpte jag till israelitisk folkreligion. Det visade sig vara en tanke som andra haft, exempelvis på livius.org: Samaritans som hävdar att samaritismen och judendomen är systerreligioner som uppstod från något som de kallar the cult of YHWH (= יהוה, engelska transkriptionen av JHVH/Jahveh), alltså det jag kallar israelitisk folkreligion. De avvisar påståendena om att
  1. Samariterna skulle vara de ursprungliga israeliterna och judarna avfällingar (som samariterna själva påstår)
  2. Samariterna skulle vara judiska avfällingar som började tillbe främmande gudar,
  3. Samariterna skulle vara ett av assyrierna till Nordriket Israel indeporterat folk som antog delar av judisk religion.
Sajten anser i stället att judendom och samaritism konsoliderades från olika varianter av יהוה-kulten.

Det finns åtskilliga antika arkeologiska belägg för att det existerade polyteistiska synagogor där יהוה samsades sida vid sida med exempelvis Aštarte eller Zeus beroende på tidsperiod. Det finns också sådana antydningar i både GT och NT. Det kan ha varit så att det vid sidan av samaritism och judendom fanns kvar ursprungs יהוהiter långt in i antik tid. NT talar både här och där om "Satans synagoga" vilket skulle kunna syfta på polyteistisk israelitisk folkreligion.

fredag 1 oktober 2010

Datanördar – ett porträtt

  1. Datanördar
  2. Högt IQ

Datanördar

[till toppen]
Datanördar, Meyers-Briggs-typologi c:a ENTJ/INTJ/INTP, vanligen med hög-IQ-egenskaper:
  1. Datanördens personlighet grundar sig i en förtjusning och fascination av att rationalisera arbetsprocesser. Repetitiva uppgifter skall antingen rationaliseras bort eller datoriseras. Att grunna på och formulera hur repetitionen ser ut, och översätta denna till en språkformulering, är att föredra framför att själv utföra detta repetitiva arbete. Att sedan genomföra denna formulering genom programmering och styrning är sedan höjden av fascination.
  2. Alla datanördar är objektiviserande uträttande, och riktar om alla "jag är så'n och så'n" till "det här har jag gjort", datanördar är vad de har gjort, de är intresserade av sådana saker som de har gjort, de fascineras av data, datorer, språk och lösningar - detta är deras personlighet i så hög grad att emotionella identitetssökande personer har svårt att finna en “personlighet” i dem - men detta är bara en fördom som baseras på den felaktiga föreställningen att analytisk problemlösare “inte kan vara en personlighet”. Det händer ibland att datanördar anlägger en stil, vilket av andra personlighetstyper kan uppfattas som en personlighet. Det är det inte, sett från datanördarnas ståndpunkt.
  3. Datanördar är vanligen informella, egalitära och mycket toleranta mot vad som i den övriga kulturen skulle betraktas som avvikande — anledningen är självfallet att de objektiviserar och observerar mycket mer än de har en massa åsikter och attityder — och detta är ju skälet till att det är just de som är datanördar: en objektiviserande teknikaliserande sanningsattityd är en förutsättning för att kunna konstruera komplexa datasystem.
  4. Datanördar är alltid faktapedanter, och korrigerar sig hellre än att hålla fast vid fel av prestigeskäl. Prestige finns absolut, men den är alltid identisk med vad som uträttats, alltså erfarenhet och kompetens. Ytliga prestigeliknande attribut som klädsel, stil, inkomst och ställning är irrelevanta om det inte grundas på kompetens. Om det emellertid motsvaras av kompetens, så accepteras ytattributen som “kultur”, d.v.s. en design, vilken som helst.
  5. Datanördar är universellt avancerade språkligt, och talar som de tänker: vilket vanligen är svårbegripligt för utanförstående, de talar oftast i fler led än andra människor, men å andra sidan uttrycker de sig som regel bokstavligt, inte bildligt, vilket gör att ett lämpligt lyssnande inte försöker lägga in en stor mängd undermeningar och intentioner: om datanörden har en intention, så säger han/hon denna som regel rakt ut. Det lämpligaste lyssnandet är att försöka förstå och få en dynamisk helhetsvision över de fakta nörden serverar. Datanördarnas avancerade sätt att uttrycka sig gör att andra människor får svårt att fatta vad de talar om — lösningen är inte att byta ut datanördarna tills man får någon som är begriplig — sådant ger bara upphov till undermålig programmering och dåliga datasystem — lösningen är i stället att utse sådana chefer som kan förstå datanördarna (intellektuella hög-IQ-chefer), och att inse att chefernas ansvar är kommunicerandet medan datanördarnas ansvar är att programmera och rapportera såsom de tänker. En datanörd som ställs inför en lyssnare vars blick börjar flacka när nörden börjar närma sig huvudpoängen klassas omedelbart som ‘okvalificerat dumhuvud som inte har här att göra’, alt. ‘person med ADHD’, eller i de mest välartade fallen som ‘trevlig/välvillig dumskalle’. En alternativ lösning som fungerar är smarta entreprenörer som hoppar in och drar upp skisser på vad som skall göras, och sedan låter nördarna sköta sig själva.
  6. De avancerade datanördarna talar ett filosofiskt språk och gör distinktioner som för den utanförstående kan tyckas extremt pedantiska, såsom att skilja mellan “innebörder” och “betydelser” (utpekningar). Framför allt är detta en effekt av de tekniska lösningar som finns inbyggda i programmeringsvärlden, där programmeraren är tvungen att tänka rätt för att inte upprepat göra om samma misstag igen och igen och igen, och därigenom reta gallfeber på sig själv. Datanördar föredrar att designa och rationalisera snarare än att upprepa en och samma uppgift igen, igen och igen. Repetitioner tarvar sin programmeringslösning.

Högt IQ

[till toppen]
Högt IQ är bara en sammanvägd mätparameter som mer eller mindre bra korrellerar till vad som brukar kallas “intelligens”, den korrellerar också till en belastningskomponent som är delvis osynlig för omgivningen och definitivt en blind fläck för hög-IQ-personen: ett specifikt hög-IQ-syndrom som skapar vissa socialiseringssvårigheter för personen, bland annat i att underkasta sig de pedagogiska regimer som jämförelsevis låg-IQ-individer (IQ 80-120) lydigt följer i undervisningssammanhang, och ett utanförskap som beror på att hög-IQ-personen förkastar andras lekar på grund av uttråkning, alternativt förstör lekarna genom att direkt ge lösningen, att alltid vinna eller dylikt. Då hög IQ tillräckligt ofta följer hög EQ, kompenserar dessa varandra och skapar en karakteristisk EQ/IQ-person med en lätt apart men socialt integrerad personlighet. Denna EQ/IQ-person har lärt sig att “lägga sig” och hålla igen för att de andra skall hänga med, och ser sig själv som språkrör vägledare och hjälpare för andra människor.

Jag såg ett TV-program som beskrev hög-IQ-personers sociala problematik och kände genast igen flera väsentliga drag i symptombilden men blev:
  1. urarg på omgivningens oförstående (konflikträdda Danmark!) och självpåtagna skuld när deras dumhet påvisades — hur illa de än gjorde hög-IQ-barnet, så har den senare ändå alltid kapaciteten att komma igen, samt förlåta och försonas, vilket innebär att gjord skada kommer att läkas förr eller senare — dessutom kan de hänvisa till att de var dumma och så skall de bli förlåtna,
  2. urarg på hög-IQ-personernas klart undermåliga sociala kompetens och högfärdiga samt asociala attityd, ett beteende som jag inte känner igen från min egen ungdom, medan däremot uttråkningen, långsamheten och törst för äkta avancerad kunskap är mig mycket välbekant.