tisdag 31 augusti 2010

Samariterna

Med risk för att bli kallad "antisemit", så tror jag att judarna inte har ensamrätt till det hypotetiska förenade kungariket Israel (kanske 1030 f.kr. till c:a 1000 f.kr.) som skall ha funnits på den inte så hypotetiske Davids tid – han verkar ha varit en Israelisk ledare som grundade ett kungahus någonstans i nejden. De andra "ägarna" enligt Gamla Testamentet, som är högst tveksamt som ägandedokument, skulle kunna vara samariterna, var de nu befinner sig.

Ett stort problem med Nya Testamentet är att det är så uppenbart antijudiskt, och de flesta moderna kristna har inte alls lust att se judar som så ondskefulla och hatiska som Nya Testamentet beskriver dem. De kristna som respekterar den historiskt-kritiska metoden, anser i allmänhet att det antijudiska sentimentet i Nya Testamentet beror på omredigering av ursprungstexterna i en vilja att fjärma sig från judarna efter Bar-Kochba-upproret år 132 e.kr., varefter judarna av den romerska kejsarmakten förbjöds tillträde till Jerusalem. Låt oss ha det sagt: många moderna kristna är mindre antisemitiska än Nya Testamentet självt.

Emellertid: det fanatiska attackerandet av alla som invänder mot landet Israels beteenden, det fanatiska hävdandet att Gamla Testamentet ger "judar" (eller snarare "sionister") fullkomlig rätt till landet Israel, saknar förmodligen saklig historisk grund. Davids kungarike Israel, om det fanns, delades enligt Gamla Testamentet upp i sydriket Juda och i nordriket Israel, med Samaria som huvudstad, och sannolikt också som helig stad för israelerna/samariterna. Detta nordrike Israel krossades av assyrierna, vilka deporterade en del av samariterna, en annan större del fick bo kvar och beblandade sig med främmande folk som assyrierna lät bebo denna provins. Ytterligare en del av nordrikets invånare flydde till sydriket Juda, vars befolkning utökades med de nytillkomna, och vars kung Hiskia redigerade Gamla Testamentet för att det skulle passa in på det nya ägarskapet.

Samariterna å sin sida, har ett annat "Gamla Testament", de har en Torah (Moseböckerna) som något mer påminner om det kristna Gamla Testament, än om judarnas Gamla Testament. Deras Josuas bok slutar inte som judarnas och de kristnas Josua bok, i stället fortsätter den allt längre och längre och blir en slags samariternas krönika. David var enligt samariterna aldrig kung över Israel (Samaria), i stället anser samariterna att schismen mellan judar och israeler (samariternas egna namn på sig själva) inträffade redan vid inmarschen i Israel, efter flyttningen av nationalhelgedomen vid Silo till Jerusalem. Israelerna (samariterna) anser att judarna tillhör avfällingar som inte accepterade att helgedomen skulle flyttas till Samaria, som det högsta prästerskapet bestämt... nåväl.

Det finns flera historiska schismer mellan judar och samariter (israeler), och så finns det palestinier som hävdar att de härstammar från filistéerna, vilket är högst troligt, till en viss del, om man räknar med fortplantningens exponentiella karaktär: ett barn har två föräldrar med vardera fyra förföräldrar, åtta, sexton, och så vidare. På tretusen år får vi c:a 120 generationer 2120 = 1329227995784915872903807060280344576 ...

De flesta samariter tvangs under muslimska erövringar att övergå från samaritisk judendom till islam. De troligaste ägarna till landet Israel är enligt Bibeln palestinierna. De har dessutom företrädesrätt eftersom de deporterats mycket senare i tiden från Samaria och Juda. Man kan tillfoga att de samariter som finns kvar, med hänvisning till Gamla Testamentet, även det judiska, har en extra rätt till hela norra halvan av dagens Israel, 712 pers som de är.

Så var det med det.

Falsk dikotomi

Falska dikotomier är det tankefel man stöter på oftast. Man kan nästan tro att mänskligheten på något sätt är fundamentalt kluven, och inte förmår balansera för och emot korrekt. Kyrkohistorien är full av strider där falska dikotomier blåst upp sig till jättestrider med uppkomst av "heresier" och en ortodoxi som baserar sig på omöjliga ekvationer fulla av "inte, inte, inte, inte...".

Ayn Rands Objektivism

En väldigt kort kritik av den politiska filosofin "Objektivism" som uppfanns av Ayn Rand i stark kontrast mot Marx politiska filosofibygge (som jag tänker hacka i småbitar på annat ställe).

Rand skrev själv en mycket kort sammanfattning av filosofin i fyra punkter:
kodordAyn Randkommentar
Verklighet Verkligheten självt existerar som ett objektivt absolut faktum oberoende av människors önskningar och själsförmögenheter absolut medhåll
Förnuft/förstånd Endast genom förnuftet (det som sätter samman sinnesintrycken) kan vi erfara verkligheten. kontrafaktisk (osann) beskrivning av människans hjärnfunktioner: sinnesintryck sätts samman genom perception till en omvärldsbild, vi värderar saker genom omdöme, vi klämmer med milt våld in våra omvärldsbilder i vår personliga världsbildstotalitet, etc. etc.. Förnuft, i mening av logiskt resonerande, är en upptränad resonemangsfunktion som vi använder för att grunna ut gissningar och förutsägelser i en redan befintlig världsbildstotalitet.
Egennytta Varje människa handlar i egenintresse, och ingen har rätt att utnyttja andra individer för sitt eget intresses skull, varken genom att offra sig själv eller att offra den andre. Strängt taget inte filosofi alls: det är bara en åsikt och till på köpet baserad på en helt undermålig analys över relationen i handlingen: man kan (oavsett moralen i detta) uppoffra sig för sig själv, för andra och för en sak; vidare finns det ingen generell motsats i att uppoffra sig för sig själv eller att uppoffra sig för andra, "etiken" hänger på en falsk dikotomi,
Laissez-Faire-Kapitalism Det ideala politiskt-ekonomiska system är Laissez-Faire-Kapitalism (anarko-kapitalism). ... kommenteras inte närmare, se "Egennytta"...
Ett kort omdöme: en filosofi som smyger in en massa åsikter är bara ägnat att grumla människors omdöme, och ger alltså i sig upphov till dysfunkta beteenden (jag har erfarit människor som betett sig "Randiskt" – de förefaller obehagliga, egennyttiga, oempatiska och hånfulla, och denna reflektion torde inte vara unik för mig). En filosofis värde kan endast bedömas genom tillämplighet, och dysfunkta beteenden är praktexemplet på icke-tillämplighet. Ayn Rands "Objektivism" förtjänar varken namnet 'objektivism', eftersom den är så djävla subjektiv, eller 'filosofi', eftersom den är fundamentalt dysfunkt.

Här en länk till Ayn Rands tänkande: Objectivism Reference Center. Bra att ha som träning i en grundkurs i hobbyfilosofi.

tisdag 24 augusti 2010

Utopisk socialism

Utopisk socialism baserade sig på idén att välutbildade arbetare i ett företag med social trygghet kunde bli mer effektiva och lönsamma än exploaterande företag med fattiga arbetare som endast arbetade långa dagar för överlevnaden. Idén och tankegången är en hybrid mellan
  1. kapitalism
  2. anabaptistiska sekter med egendomsgemenskap
  3. upplysningsidealet plus humanismen
De socialistiska kommuniteterna dog ut, historien säger att de splittrades på grund av oenigheter och bankrutt. De flesta kristna kommuniteter dog också ut, bl.a. shakers, eftersom de fick för sig att de inte skulle fortplanta sig själva utan adoptera. Det är oklart varför Hutteriterna nästan dog ut, men de har gått igenom en flaskhals och tre "familjer" överlevde, Schmiedeleut, Dariusleut och Lehrerleut, namnen baserade på forna ledare. Grupperna fortplantade inom sig till stora populationer från 400 till 42'000 själar.

Den egentliga orsaken till mitt intresse för detta är att den västerländska civilisationen över stora delar av Jorden kommer att kollapsa. De kritiska farorna som mänskligheten står inför är energibrist, födobrist och klimatpåverkan. Jorden producerar för närvarande, med hjälp av fossil energi, extra föda, som inte kommer att finnas tillgänglig när energibristen tilltar. Många människor vet att det finns individuella tekniska vägar ut ur var och en av problemen individuellt, men det finns inga ekonomiska, politiska eller sociala drivkrafter som kan lägga tillräckligt med energi på att klara ut att finna vägen ut det kärva bekläm som består i de framtida krigen om maten. En utopisk kommunitet av extraordinärt lojala, organiserande och samarbetskapabla individer är den sorts framtida ekonomiska modell som (kompletterat med små- och mellanföretag av nuvarande modell) med lågt ekologiskt tryck kan utgöra grunden för ett hållbart samhälle som kan överleva genom 2000-talskaoset.

Det skall förstås också påpekas att kristendomen ända sedan kanske 100-talet har haft ett klosterväsende där medlemmarna lever i en slags "fattigdom", som i vissa fall åtminstone var i sus och dus. Funktionellt är kristenhetens munkväsende ingen kommunism: beslutssystemet har varit helt diktatoriskt, i de flesta fall har munkväsendet varit vinstdrivande för kyrkan, det är inte kommuniteten själv som äger klostret, och alla i systemet lever i celibat (vilket i mitt tycke är lika onaturligt som om de hade haft sexorgier varje söndag) så att systemet inte är ett komplett självbärande samhälle.

måndag 23 augusti 2010

Pehr Götrek

Pehr Götrek (även en engelsk Wikipediaartikel) försökte kombinera Marx, kristendom och utopisk socialism – som praktiskt sett betyder att man bygger arbetarbosättningar, inte gör revolution.

I själva verket, när man granskar källorna, så framgår det att Götrek inte explicit var kristen, utan snarare en religiös man som ansåg att de utopiska socialisterna (som egentligen var religiösa eller ateistiska Comte-positivister) uppenbarade den ursprungliga religion som uppenbarats i den tidiga kristendomen. Man kan alltså se 1800-talets socialism (inkl. anarkism) som en "andra anabaptistisk våg" i vid mening: ett slags religiokulturellt soppkok som försökte förena det yttersta och predestination hämtat från kristendomen och upplysningsfilosofierna rationalism och empirism på samma gång.

Idag är relationerna helt annorlunda: genom Marx blev socialismen en antireligiös världsåskådning som successivt byggde sin egen överbyråkratiska stat och sin ideologiska undergång, kristendomen håller på att morfa om sig till att förkasta predestination, och det starkaste positivistiska fästet är avgjort neoliberalt med ett tydligt sektistiskt pseudovetenskapligt drag.

lördag 21 augusti 2010

Sektens uppkomst

Ett memplex (dawkiniska för "mindset" vilket i sig trol har äldre termmotsvarigheter) är inte viralt annat än om man bortser från kulturen. Sekterfarenheter anger att sekters mindsets är instabila och i fel kultur faller bort. Mindseten funkar endast i en kultur, så individen är rel kulturoberoende. Kulturerna kan vara avskilda av "kliner" olika sofokliner på så sätt att värderingssystemen är olika, och anpassade för en given pragmatisk miljö, kulturerna behöver inte i sig vara "sekter", det som karakteriserar sekter är i stället en dysfunktionalitet givet grannkulturer, och denna dysfunktionalitet resulterar i avskildhet. En kultur under press kan utvecklas till en "sekt", men för att dysfunktionalitet skall uppstå, måste det finnas artificiella instabila och expansionsförbjudande mindsets som endast upprätthålles genom kulturen självt, personkontroll och kanske men inte nödvändigtvis ett karismatiskt ledarskap.

torsdag 19 augusti 2010

Mytens roll

Myt, i exempelvis religion (bl.a. positivism) och i genretraditioner (exvis det flitiga användandet av Alice i Underlandet inom matematik, logik och programmering) spelar rollen av "pseudominnen", generaliserade till alla medlemmar. Deras funktion är troligen är att skapa ett minnesramverk för att insortera tillvägagångssätt tillhörig en viss kunskapsmassa, och dess gemensamhet gör att individer kan påminna och uppmana andra bärare av traditionen på ett rationaliserat sätt: medlemmar av en viss kultur "kommer varandra närmare", i den meningen att de lättare förstår varandra. När vi har en semantisk struktur organiserad som ett minne, så har vi i denna
  • ett "före",
  • ett "nu" och
  • ett "efter".
Vi har samband såsom i ett minne: orsak och konsekvens, vi har utlösande faktorer ("triggers") och effekter, och vi har mål och mening.[Kombineras ihop med Aristoteliska och Platoniska människomodeller (reaktiv vs. proaktiv)?]

söndag 15 augusti 2010

Bekännelse (astrologi)

Astrologi är det dj*ste som finns. Mitt intellektuellt förklarar högmodigt att det inte kan vara sant och att det inte är sant. Min erfarenhet anger att jag, rätt så ineffektivt men med någorlunda precision, kan gissa vilket teckenelement (eld, jord, luft eller vatten), alternativt vilken kardinalitet (kardinal, fast, labil) en viss person har. Att gissa på exakt stjärntecken är dock mycket svårare, och blir nästan aldrig rätt. Det är mycket svårt att ta på vad det är för ansiktsdrag eller attityd som utmärker stjärntecken, bara något i stil med:
eldhelvaken väntan alt. stark energi, no-nonsense
jordfilbunken, cool guy, självironi, lustigkurren, retstickan
luftavvaktande eller den intensiva kontaktskaparen, den flexible, alt den kyligt betraktande (istoppad vulkan ¹)
vattenden försiktiga/blyga kontaktskaparen, emottagaren, lyssnaren, den självanpassande alt. den egensinnige eller mäktige (främst fiskar)
Foton duger dåligt men kan ibland ge en vägledning, antagligen har det ganska litet med det fysiska utseendet att göra, utan fastmer en attityd och ett rörelsemönster i individen.

Allt detta grundar sig på egen erfarenhet, inte på att jag läst några böcker. Naturligtvis är det inte sant för fem öre, samtidigt som det är fullkomligt sant.

¹) "istoppad vulkan" tillskrivs felaktigt Skorpionen som – som regel – är en varm och känslig människa som dock har en förmåga att trycka rakt på den känsliga punkten, ibland elakt fnittrande.

Mässa 15 aug 2010AD

Mycket högt drag i kyrkan idag: 90 pers mot det normala 40-50 deltagare. Ledsamt nog avtackar Skäggetorps församling tre högt skattade medarbetare, men denna avtackning innebar att det fanns alla åldersgrupper representerade i kyrkan för en gångs skull. En minnesvärd gudstjänst, Amen!

söndag 8 augusti 2010

Datorer och hjärnor

När jag nu ändå var inne på funderingen, människohjärnor och datorer är närmast oändligt olika, eller uttryckt matematiskt: "i ett lattice ligger de på diametralt motsatta sidor, hjärnorna närmast latticets universum, datorerna närmast latticets atom":
hjärnadator
parallellismextremt högnoll eller obetydligt mer
hastighetlångsamblixtssnabb
neuralism ¹per definitionsaknas – måste till hög kostnad simuleras
instruktionerhärmning eller språklig hintningexakt och totaldetaljerat
¹ neuralism: suddig logik för bedömningar, intuitiv exekutionsmod för insikt utan djupsökningar, s.k. "omedelbar insikt".

Ickeinitierade människor, alltså sådana som inte läst datateknik, brukar göra en massa jämförelser som för en datavetenskapare är helt horribla och närmast blasfemiska, såsom biologen som beskriver insekten som en dator, eller psykologen som försöker göra analogier mellan människor och datorer: hjärnor och neuroner har ingenting gemensamt med datorer förutom en slags pseudolikhet: de följer bägge en logik, d.v.s. när vi betraktar individer så kan vi resonera angående beteendet och göra vissa förutsägelser, på samma sätt som vi kan resonera angående beteendet hos datorer. Sedan upphör likheterna: datorer är inneboende/essentiellt förutsägbara eftersom de designats för att vara förutsägbara, medan hjärnor snarare är designade (av Gud/Naturen) för att exekvera kaotiskt och relativt oförutsägbart för att kunna utnyttja tillfälligheter till priset av vissa risker. Att jämföra datorer och människohjärnor baserat på logik är närmast en reifikation: logik är vårt sätt att tänka, det finns en "sann och verklig logik" i det verkliga universum, men den ligger bortom vad vanliga människor begriper och involverar så mycket av vad man skulle kunna kalla "sann och verklig matematik" att vi bör räkna med att all logik vi människor förmår prestera är en grov parodi på verkligheten. Datorer och hjärnor förhåller sig till varandra som spindelns spinnkörtel till all världens kläder – det involverar trådar, sedan upphör varje likhet...

Negativ och positiv teologi

Negativa gudsbegrepp förekommer främst bland mysticistiska teologier: Gud är inte X, Gud är inte Y, Gud är inte Z. Formuleringssättet är språkligt inkonstruktivt, och passar inte in i modernt vetenskapsinfluerat tänkande. Det kan hålla människor, speciellt intellektuella borta, och det är inte ägnat för förståelse genom sin grundläggande logiska design. En språklig antagon vore ett positivt gudsresonerande, baserat på "vi kan inte veta": Gud är X och Gud är Y. Exempel: "Gud är kärleken", "Gud är visheten", "Gud är skönheten" – eller om man skall vara helt korrekt: "Gud är lik(som) X", våra ord räcker aldrig till, Gud är alltid så mycket mer. Tankesättet är extremt vanlig och vida spridd, men jag är osäker på att det har ett namn.

Vetenskapen, speciellt logiken, å andra sidan, avvisar i princip negation utan omfattande bevisning, utom i ett avseende: "vi vet inte" brukar accepteras. Logiskt sett måste icke-existens bevisas genom en total avsökning: låt oss säga att vi påstår att det finns en art av gröna svanar, för att bevisa något sådant måste vi genomsöka hela planeten Jorden. Ett alternativ är att göra stickprov som är tillräckligt grovt för att vi skall klara av det på ändlig tid, och att vi förutsätter (modellerar) att en svanpopulation måste bestå av minst 100 individer för att inte dö ut, samt att vi på teoretisk grund förutsätter att dessa svanar måste befinna sig på en plats som människan har undersökt och där måste vara observerbara. Då kan vi göra det troligt för en viss publik att det sannolikt är så att det inte finns en art av gröna svanar, men vi kan egentligen aldrig veta, med mindre att vi söker igenom hela planeten. Denna obestämbarhetspremiss är ett av vetenskapens grundläggande axiom, och det får nog sägas vara ett pragmatiskt synsätt som aldrig utesluter någon sanning – allt avvisande av till synes orimliga, osannolika och osanna påståenden är egentligen underförstått etiketterade med den öppnande utsagan "så vitt vi vet". Det är på så sätt som vetenskapen garanteras (så vitt vi vet) att alltid expandera in i nya områden där vetenskap är tillämpbar.

Så borde det ju vara i teologin också, varje negativa påstående "Gud är inte X" eller, "vi lär inte känna Gud genom X" borde omedelbart följas av motangreppet: "Upp till bevis!", "Hur vet du det?! Har du verkligen testat alla former av X?!". Mystik och mysticism fungerar mycket väl utan den schismatiserande negativa teologin, i stället tagande hjälp av den evigt sanna observationen att alla språkliga beskrivningar alltid är approximationer (är alltid "ungefär sanna"). Våra ord beskriver inte verkligheten i minsta detalj, den drar bara upp en grovskiss på verkligheten, om vi exakt skulle beskriva verkligheten skulle vi behöva gå in på detaljer som ingen lyssnare vill höra, var exakt den och den atomen ligger och hur de vibrerar gentemot varandra och relaterar till dåtid och framtid, en oändlig berättelse som är helt irrelevant för beskrivningens och språkets ändamål, nämligen att ge hintar om de för tillfället aktuella problemen och lösningarna. Vår beskrivning av Gud (de av oss som direkterfarit honom) är genom vår litenhet och våra begränsade sinnesorgan med nödvändighet imperfekt.

Epilog: jag har fått det här delvis om bakfoten därför att det är så oerhört vanligt att "negativ teologi" felanvänds och felformuleras. Ovanstående text anger i princip bara en felanvänd förvriden negativ teologi. I en intuitionistisk logik är not not P skilt ifrån P. Det motiveras, i en pragmatisk metodologi, av att P och not P har två olika språkspel/detektionsprocedured, varför det teoretiskt kan finnas fall som inte ger positiv indikation på vare sig P eller not P. I en sådan metodologi existerar inte klassisk predikatslogisk negation, i stället upprättas nya detektionsprocedurer för varje negationsoperation. En korrekt designad "negativ teologi" påvisar svagheten i de mänskliga försöken att omfatta det oändliga, en felaktigt designad "negativ teologi" utesluter bara oliktänkande, skapar schismer och provocerar stridigheter.

torsdag 5 augusti 2010

Evolution och teologi

Om någon skulle tycka det är underligt att en religiös person skriver så öppet och jämförelsevis okritiskt om evolutionsbiologi: jag är både kristen och tror på evolutionen, det är till och med mycket vanligt med kristna som tror på evolutionen. Religion berör mänsklig "myt", dock skall "myter" betraktas som verkligt existerande mentala entiteter, inte som något som endast finns i våra hjärnor. "Myten" är ett "program" för att orientera sig etiskt, att relatera sig etiskt i sitt personliga liv: det innehåller personfilosofiska drag, men denna filosofi berör inte annat än indirekt filosofins logik, den berör de arketyper som vi bollar med, och dessa arketyper har ofta en emotionell innebörd, och ligger således något vid sidan av logik, och alldeles definitivt utanför den naturvetenskapliga sfären som har universum, kemi, fysik och lägre varelsers biologi som sina egna domäner. Religiösa skapelseberättelser har endast viss indirekt relevans för biologin via antropologin, sociologin, semiotiken och lingvistiken, och i övrigt inget alls.

Mytologin berör också våra inbyggda värderingar och symboliseringsmönster, som troligen uppkommer evolutionärt, men då evolutionen verkar inom ett logiskt ramverk för vad som är möjligt och som också utesluter en massa omöjliga lösningsförslag, så finns det en yttre logisk realitet (om man är matematisk realist), som konstituerar dels formen på universum, dels möjliga lösningar på det evolutionstryck arter utsätts för. En art, oavsett på vilken planet i universum, som utvecklar en högre grad av intelligens likt människan, kommer genom detta logiska ramverk att dela en hel del värderingar med oss människor, exempelvis en obenägenhet till dödande av artfränder, en obenägenhet till kannibalism och en tendens att skapa äganderevir, och de kommer att "koka ihop" myter för att motivera dessa tendensers etiska universalitet – de kommer att göra det helt oberoende av kontakt med mänskligheten, och således – enligt realistiskt tänkesätt – existerar myterna i generell mening oavsett betraktarens uppfattning. Logik, viss sannolikhetsteori, evolutionsbiologi och religion hör alltså ihop.

Varför människan blev människa

Läste "Varför människan blev människa" av Robert Foley (Humans before humanity: an evolutionary perspective, Oxford: Blackwells Publishers, 1995). Boken beskriver etologiska och sociobiologiska mekanismer som drivit fram människans nuvarande egenskaper, vilken är värdefull för att förstå vår biologiska utformning, och till vissa delar relationen mellan man och kvinna.

Enligt Foleys teori drevs Australopithecinerna (apmänniskor) till tvåbenhet eftersom detta ger 30% energibesparing i långvandringar gentemot schimpansens energiåtgång per sträcka. Detta skedde eftersom Östafrika, där apmänniskorna uppstod, höll på att omvandlas till savann, och att det blev större avstånd mellan födokällorna. Andra arter, som babianer, utvecklade i stället en fullständig fyrbenthet, men de anatomiska förutsättningarna förelåg inte bland människorna. Beräkningar på hjärna-till-kropp-storlek anger ungefär samma kvot som schimpanser 2.4, vilket skulle antyda en motsvarande intelligens.

Boken hävdar också att schimpansers sociala grupper är mycket sköra och lätt bryts sönder. Enligt etologiska förhållanden blir honorna individualister när födan är utspridd i små områden med hög födokvalitet som endast förmår förse en individ med föda. Hannarna styrs mer av tillgången på honor, men de är enligt boken relativt oorganiserade. Bland människorna är de sociala relationerna likartade, men hannarnas nätverk har stärkts.

Hur intelligens uppstått i mänskligheten förklaras inte på ett bra sätt. Foley anser att det finns en eskalerande social kapprustning i att förutse andra individers beteenden, men detta förklarar inte pedagogikens och sociologins kunskapsrön (själv hade jag tänkt mig något i stil med språk, hantverk och sekvensiering som människans stora specialisering). Här börjar Foley, likt andra evolutionsantropologer glida ut i pseudovetenskap genom att hänvisa till en förmodad mentalesiska som enligt honom, men inte övriga källor, uppfanns av Steven Pinker. Boken noterar att människohjärnans storlek accelererade från och med för 300'000 år sedan, och går in på indikationer, men försöker inte förklara inte vad som hände, vilket kanske är vettigt då modern antropologi och historievetenskap i hög grad blandar in sociala och ekonomiska nätverk i sina analyser, och det ligger liksom utanför sociobiologins huvudområde.

En dumhet som Foley gör är att upprepa den ironiska etiketten "SSSM - Standard Social Science Model" och kasta den på alla socialvetenskaper som enligt Foley förkastar evolutionen. Mycket likt Dawkins hysteroida angrepp på religionen, men här i stället inriktat mot etablerad sociologi. Jag skulle kunna tänka mig att det i verkligheten inte handlar om total förkastelse av evolutionära krafter i kulturen, utan om en nedtoning beroende på en sofoklin som överskrides när sociala relationers komplexitet överskrider en viss gräns. I kulturer råder evolution, men det kan lika gärna handla om ideologiers och världsbilders "evolution" (i en modifierad mening), såväl som den sociala status individen förvärvar genom att ansluta sig till den. Vetenskapsgenrer hamnar lätt i en position av bunkermentalitet beroende på tidigare angrepp och dåligt rykte p.g.a. Nazi-regimens pseudoevolutionistiska illdåd, följd av en motreation i politisk och religiös förkastelsedom mot evolutionsbiologin. Det är emellertid inte alla religiösa eller politiska krafter som fullständigt tar avstånd från ett vetenskapligt betraktelsesätt, bara för att den historiskt sett missbrukats.