Kristendomens sanna rot (igen)

Nä, jag har totalt ändrat mig: Kristendomens sanna rot går faktiskt att identifiera, men svaret är anti-överraskande och nästan litet trivialt, förutom att jag hittat ganska få analyserande sekundära källor som grävt i det här:

• medan talmudisk modern judendom uppstått ur judisk antik fariséism (en fredlig form som inte framträder i Nya Testamentet) baserat på araméisk-talande hebreiska judar, så
  
• har kristendomen sitt upphov i huvudsak bland
  
  • grekisk-talande helleniserade judar,
  • dessas "lyssnare",
  • helleniska hedningar i allmänhet och kanske
  • vissa platoniker i synnerhet, samt
  • en samling samariter,

Skälen för att grekisk-talande helleniserade judar bidragit med mycket av den grundkristna teologin är Joh 1:1-5 speciellt allt [världsalltet] blev till genom det [Ordet/Jesus], samt likadana utsagor i Kol 1:15-17 och Hebr 1:2-3. Översatt till platonsk terminologi betyder detta (till alla gnostikers fasa): "Jesus är Guds Det Enas Demiurg, hans ansikte, och hans skapande hantverkare". Enligt platonsk logik är den sanna Guden, det Ena, okontaktbar och okunnig om den materiella världen, men han går genom en Demiurg, en instansiering som dels skapar den materiella världen, dels är ett Guds Ansikte vartill man kan relatera. De helleniserade judiska teologerna förklarar alltså Jesus som en personalisering, ett ansikte till Gud, och det är rimligt att tro att de hade detta som huvudargument gentemot strikt monoteistiska invändningar om "ingen gud utom Gud" och "den förste, den siste och den ende", från Gamla Testamentet.

Resonemangssättet är något störande för den västkristna trinitariska formeln "tre personer, en gudom", vilket naturligtvis är en ahistorisk vantolkning av "tre naturer/aspekter, en gudom". Jag hänvisar till de ortodoxas kritik av den västkristna trinitariska formeln.

Man måste omedelbart kasta in två brasklappar: den första att vi inte faktiskt kan veta hur spridd och accepterad denna platoniskliknande teologi var – citaten rör trots allt bara fyra brev, medan de andra budskapen, Kristi offerdöd etc, återkommer mycket oftare – det andra är att de helleniska judarna troligen inte alls var okunniga om traditionell judisk teologi, de använder sig av ett platoniskt resonemangssätt, snarare än att predika platonism.

Det finns ytterligare argument: de kristnas förkastande av omskärelsen är inte bara ett förkastande av en obekvämlighet – under de helleniska stormakternas tid var allt stympande av kroppen förbjudet och djupt omoraliskt. Det finns skäl för att tro att vissa judar helleniserades nära tiden för Makabéerupprorer, bland annat skildras det så i Första Makabéerboken, och redan under Antiochos IV Epiphanes förekom det hellenofiler bland judar, såsom översteprästen Jason och speciellt dennes allierade tobiaderna.

Baal och jag

Käftade igår på Facebook med några snubbar som hävdade att Svenska Kyrkan infört en inkvisition. Jag klarade mig ganska dåligt faktiskt, men jag försvarade i alla fall Svenska Kyrkan och dess biskopar. Vad det egentligen handlade om var att en ansvarskommitté i Svenska Kyrkan säger till på skarpen mot Missionsprovinsen, ett gäng notoriska bråkmakare

• som har satt system i att mobba kvinliga präster,
• som talar emot vigning av homosexuella och
• som talar emot modern "liberalteologi" (alltså modernistisk tolkningsmetodik inkluderande historiskt-kritisk tolkning).

Nå!! (Norrländskt uttal). Ett karakteristiskt exempel på vad vi Svenska-Kyrkaniter är enligt Missionsprovinsen:

Många kristna i dagens Sverige är andligen hemlösa.

Kanske det kanske, men...

Elia upplevde att han var ensam om att tjäna Gud i Israel, men Gud kunde korrigera med att det faktiskt fanns 7 000 som inte hade böjt knä för Baal (1 Kung 19:18).

Hupp! ... Baal och jag, alltså ... Det här sättet att argumentera är karakteristiskt för Missionsprovinsen — antagligen har de ingen Aaaning om att de trampar på andra människor och hånar dem på värsta sätt. Det liknar litet grand SD:s resonerande att de själva har all rätt att förespråka omänsklig diskriminering baserat på ("kulturell") härkomst, men andra har inte rätt att reagera på deras omänskliga resonerande. Jag anar ett slags socialt handikapp...

Hittade något liknande här:

• "kommunistiska Folkrepubliken Kina" och "Arianerna"

Det verkar som om de har tänkt sig komma tillbaka till Svenska Kyrkan och underkuva sådana "heretiker" som jag, som är delvis "liberalteolog".

Svenska språkets numerus

Enligt läroboken har svenska språket två numerus, medan det kan förhålla sig så att det finns tre:

	mygga	spik	människa
singular	en mygga	en spik	en människa
plural	flera myggor	flera spikar	flera människor
kollektiv	mycket mygg	mycket spik	mycket folk

Man kan ifrågasätta mycket folk, då det går att säga ett folk och flera folk, alltså att folk är ett separat substantiv, men däremot är ett mygg och flera mygg obefintligt.

Det finns andra saker där läroboken lär ut fel, exempelvis struntpratet att det skulle finnas ett futurum-tempus för verb. Andra saker såsom att det skulle finnas maskulinum och femininum är lyckligtvis bortrensade.

Modifierad teknisk existensialism

Som förut nämnts finns brister i försöket att definiera existensen med hjälp av den förmenta biofeedbackloopen

p₁ = p₀ + f(p₀)

Problemen är:

1. ingenting har sagts om f, inget hindrar den från att divergera, en biofeedbackmekanism ser till att värdemängden håller sig inom ett intervall: om man blir kall så fryser man och börjar darra för att upprätthålla temperaturen, on man blir varm så svettas man och så vidare
2. om livets mening är p₁ = p₀ + f(p₀) så kan man aldrig misslyckas, eftersom p₀ + f(p₀) ofelbart kommer att summera till p₁

Jag gör därför ett nytt försök: man identifierar var man är p₀ och tänker/känner fram ett måltillstånd p'₁, som man sedan matar in i den generaliserade funktionen F sålunda:

p₁ = p₀ + F(p'₁, p₀)

Skillnaden ∆p = |p'₁ – p₁| kallar vi nu för planeringsavvikelse, och denna avvikelse brukar vara upphov till personlig frustration. Notera emellertid två saker:

1. inget har ännu sagts om biofeedback
2. jag tror inte p₁ = p₀ + F(p'₁, p₀) är en bra modellering av lägre djur: de planerar inte tillvaron, de bara agerar

Jag återkommer igen senare.

Kristendomens "sanna rot"

Har under några veckor grävt efter den "sanna Jesus-läran" – modern "heresiologi" brukar rynka på pannan åt gammal antik heresiologi för sin intolerans och sina klantiga apologier emot irrläror – men mitt främsta ändamål är att visa att kristendomen är en intellektuell-evolutionär produkt som växte fram på 300-talet, och att denna framväxt skedde därför att man läste bibeln och jämförde med sina läror. Udden är främst riktad gentemot Milleritism, adventism och jehovasitism: om det verkligen skedde ett "stort avfall" på det sätt som de beskriver det, vad är det då de borde ha "återställt" kristendomen till? En gnostisk lära? Samaritism? Ren judendom? Adventister kan naturligtvis få fortsätta vara adventister, men de borde vara mer respektfulla mot andra kristna och tona ner "det stora avfallet" som en 'avvikelse' som kan rättas till, och de borde erkänna att Ellen G. White är adventismens stora profet, som gör tilläggsläror och ändringar. Jehovasitism är en magisk kult.

När jag nu gräver i den ursprungliga Jesus-läran så finner jag att ett otal kommentatorer försökt koka soppa på en spik, och att det förekommer så mycket motsägelsefull information att varje försök att ge ett svar i bästa fall blir en vild spekulation. Följande källor är möjliga: hellenisk judendom, essenism, gnosticism och samaritism. Jag finner inga hållbara belägg för att det skulle funnits någon nazarenism före Jesus son till Maria. Bättre än så kan inte en ultra-skeptisk kristen.

Skiss på "teknisk existensialism"

Kierkegaard och Nietzsche beskrev var sina etiska system som i höggradigt emotionella och moraliserande termer försökte beskriva andligt växande. Nietzsche beskrev också en "übermench" som var kraftigt expanderande andligt, och en "untermench" som fastnat i sin tillväxt. (Nazisternas "übermench" och "untermench" bör ha varit motsatsen till Nietzsches d:o – ett av alla skäl till att han förkastade nazismen). Sartre gjorde något fult som man bör avstå ifrån, men det är ett stickspår. Jag försöker mig i stället på en icke-emotionell "teknisk" och icke-moraliserande existensialism, baserat på sådan artificiell intelligens som jag läst: plansystem och aktionssystem.

Efter långt personligt sökande efter livets mening kom jag fram till att livet själv inryms eller definieras av ett biofeedbacksystem, och att det mänskliga medvetandets "livets mening" inryms i frågorna:

1. var är vi?
2. vart vill vi?
3. hur kommer vi dit?

I ingenjörstermer definierar vi tillvaron som parametrar p_i, t.ex. energi, värme, avslappning, lugn, etc., och låter generaliteten betecknas av vektorn p = ⟨p_i⟩, varvid livets biofeedbackloop kan beskrivas av

p₁ = p₀ + f(p₀)

(Med ingenjörsresonemang kan man nu utforska diverse tillstånd, kaos och katastrofiska situationer). Igen:

1. var är vi? p₀, identifiera nuläget korrekt
2. vart vill vi? p₁, tänk ut ett måltillstånd,
3. hur kommer vi dit? f, planera en väg till måltillståndet.

Notera en brist i resonemanget: om p₁ är det önskade målet i sammanhanget så kan ingen människa någonsin misslyckas, eftersom p₀ + f(p₀) ofelbart kommer att summera till p₁. Jag återkommer till detta.

Kulturrelativistisk dialektik: kulturfunktionalism

Under hela den kända mänskliga historien har "nationalistiska" kulturlikformiga tendenser kämpat emot kulturrelativism. De kulturlikformiga tendenserna har "strävat efter" att skapa ett mönster för mellanmänskligt beteende (jfr Durkheims "mekaniska solidaritet") och därigenom minimera konflikter och skapa konventionella signalsystem för att signalera känslolägen, attityder, inbördes kulturell status etc.. De kulturrelativa tendenserna består i en fragmentering genom kulturens storlek och en påföljande organisk utveckling, samt en tendens att acceptera olikheter för att därigenom förhindra konflikter mellan olikformiga subgrupper i kulturen. Bägge har som avsikt att minimera improduktiva konflikter. (Om jag hade varit politiker så hade jag tagit ställning för den ena på bekostnad av den andra, men då låser jag också in mig i en position, nu säger jag bara: "bägge är bra – rätt använda – fila aldrig naglarna med motorsåg!")

En tredje ståndpunkt är liberalinspirerad (idag är jag välvillig mot liberalerna): om man följer en viss kultur så får man vad man förtjänar. Vi kan kalla den kulturfunktionalistisk: en kultur som dödar flickebarn därför att de är "mindre värda" får mer kriminalitet, eftersom ett större antal män blir utan en stabiliserande kvinnlig maka, samma gäller polygama samhällen, där män kan gifta sig med fler än en kvinna – såsom "fundamentalistiska mormoner" i Utah – dessa samhällen är också sämre för barn att växa upp i eftersom det är större slitningar inom de fundamentalist-mormonska familjerna, folk är fattigare och barnen blir oftast outbildade, fattiga och fastnar lättare i drogmissbruk. Det är som det är: vissa kulturella mönster är mer framgångsrika än andra, exempelvis monogami hos människor, oligarkisk polygyni hos lejon, och gynarki med infertila honor som "slavarbetare" i myrstackar. Detta är den kulturfunktionalistiska hållningen, och den är i viss mån moraliserande utefter konsekvensetik, men den avhåller sig från att utnämna en individuell kultur från att vara universellt giltig.

Cosmology and Religion

Rekommenderbar sajt här. I kort:

• 1. "Det råder en falsk dikotomi mellan Vetenskap och Kreationism"
• min respons: "kreationism" betyder i folkmun alla stolleteorier som försöker göra Bibeln till en giltig förklaringsmodell till vetenskap utanför mytologins, religionens och historievetenskapens egna kunskapsområden, mellan sådan "kreationism" och vetenskap råder det i sanning en äkta dikotomi, att tro att Gud skapade universum genom Big Bang är inte egentlig kreationism,
• 2. "Bibeln är ingen vetenskapsbok"
• min respons: "Bibeln är en kaskad av myter och faktualiteter (historiska) omtolkade mytiskt", kärnpoängen är mytsystemet, inte eventuella faktualiteter, religion är en slags "vetenskap" om myterna och dessas hantering och tillämpning – de som tar avstånd från religion gör sig också av med alla sina etiska möjligheter att ta in och hantera myter (och därmed inspiration) på ett vettigt och balanserat sätt – "humanister" alltså humanetiker, uppvisar klart fanatiska drag blandat med pseudovetenskapliga tendenser, (man får vad man förtjänar, se kulturfunktionalism)
• 3. "Vetenskap baseras på erfarenhet"
• min respons: ja, samt på teorier som man för det mesta grundar på vetenskap eller rimliga gissningar
• 4. "Big Bang är inte bara en teori"
• min respons: en felaktig och typisk respons mot (ung-jords-)kreationister, Big Bang är "bara" en teori, men den är högrankad, kreationister rör sig också med "bara" teorier om vad som hände i det förflutna, med den skillnad att de är extremt lågrankade och bara hävdas av antingen dumma eller sinnessjuka individer; om vi ser en gatlykta utanför är vår föreställning om en gatlykta en god och pålitlig teori, om vi emellertid på grundval av ostsvinn hävdar att skafferiet är fullt av små tomtar som käkar upp all osten och sedan sjunger "helan går" i allsång, så är det en mycket oprecis och missvisande teori,
• 5. "Vetenskap spelar roll för vår framtid"
• min respons: ja, allt vårt vetande använder vi för att orientera oss i och uträtta saker i universum, men inom vissa områden räcker dagens vetenskap inte till – då får vi göra rimliga gissningar utan vetenskaplig stringens – speciellt gäller detta kultur och andra människors handlingar, där ändamålsförklaringar mer eller mindre omöjliggör stringent vetenskap.

Sajten beskriver även intelligent design på ett mycket bra sätt som kan användas av var och en som vill ha en intelligent uppdelning mellan religionsmetodologi och annan vetenskaps metodologi. Enligt sajten använder intelligent design argument av "oreducerbar komplexitet" på naturalistiskt förklarade fenomen enligt mönstret:

1. Jag är inte intelligent nog att förstå hur evolution kunde ha skapat detta system.
2. Därför är ingen intelligent nog att förstå hur evolution kunde ha skapat detta system.
3. Därför kan inte detta system ha utvecklats naturligt.

Varpå sajten hävdar att 2. inte följer på 1. (non sequitur), och att vad intelligent designers i praktiken lyckas bevisa. är att de inte är intelligenta nog. Mönstret är värt att memorera för att lättare indentifiera och upplösa destruktiv antiintellektualiserande argumentation.

Gnosticismens sanna rot

Glöm föregående inlägg, den vilar för mycket på ett fragmentariskt lappverk från Wikipedia. Antiqillum.org tillhandahåller i stället visionen att det handlar om senbabylonisk mystik uppblandad med judiska begrepp. Den hävdar att Johannes Döparen var upplärd i den "sumeriska" traditionen. Jag avstår från slutsatser.

Gnosticismens rot

Villkor

Letade en del på Wikipedia om olika gnostiska sekter – och åtskilliga av dem handlar om mycket udda sekter som antingen är sjukligt asketiska, eller totalt morallösa och raktigenom sliskiga äckel – om man får tro kyrkofäderna, vilket man inte så där utan vidare får. Min tekniska definition av gnosticism är:

A. kosmo-moralisk dualism:
	ont	gott
	materien	anden
	lust, drift	platonisk kärlek
	kunskap	visdom, gnosis
	denna dualism kan inte fungera om man inte har något metodologiskt regelsystem för att balansera “ont” med “gott”, det malfungerar vidare då det i verkligheten existerar andliga och onda sekter som strävar efter liv i “synd” — ett liv som skapar psykologisk självdissonans. Existensen av sådana onda andliga sekter går inte att förena med den kosmo-moralisk dualismens filosofiska dikotomi.
B. systemism:
	Ett skenande — och högst instabilt och variabelt — system där kosmos delas in i eoner som har psykisk-moralisk innebörd, oftast behärskas eonerna av arkonter, mäktiga ljusvarelser, som är mer eller mindre goda eller onda.
C. synkretisk blasfemism:
	Tar koncept från konkurrentreligioner, använder dessa i en ny betydelse som skiljer sig från konkurrentreligionens, och hävdar att originalet är förfalskat; påstår att konkurrentreligionerna tillber den onde.

Jag gjorde en lång lista av förmodade gnostiker, varvid mandéer och manikéer är de enda som tilldrar sig intresse utanför den kristna kyrkohistorien. Men ett mycket stort problem är varifrån dessa religioner eller religiösa strömningar härstammar och om de utgör ett enda religionsblock med en enda ur-gnosticism som källa. Det finns i huvudsak fem teorier om varifrån gnosticismen härrör:

1. från judendomen (då avses judarnas post-Babyloniska civiliserade religionen, inte den pre-Babyloniska moseboksreligionen israelitismen) – en åsikt som hävdas av tidiga kyrkofäder – och mig, eftersom jag brukar föredra äldre källor
2. från samariter som bebodde Nordriket Israel/Samaria – en åsikt som hävdas av kyrkofäder som vill framhålla Simon Magus som gnosticismens källa
3. från platonismen, alltså den religiösa filosofi som växte fram runt Platons idéer om en orörlig, evig oföränderlig Gud och dennes ansikte i världen Demiurgen, som skapade världen – en åsikt som hävdades av senare kyrkofäder
4. från den gammalbabyloniska polyteistiska religionen med normala temperamentsfulla och ganska opålitliga gudar,
5. från den monoteistiska persiska zarathustra-religionen, med en enda skapargud, men två undergudar, andarna, den onde Ahriman och den gode Ameshaspand, slåss i en evig kosmisk strid tills godheten segrar.

Jag avvisar snabbt och kategoriskt Zoroastrianism och platonism, därför att gnosticismen var i sådan skarp konflikt med dessa skapelse-vänliga religioner, och därför att de senares företrädare attackerade gnosticismen för blasfemi: att utnyttja andra religioners språk och blasfemiskt förvrida dessa och därigenom skapa konflikt är ett särdrag hos gnosticismerna. Babylonsk religion avvisas bara på magkänsla: den var inte eonisk eller filosofisk såsom gnosticism och de flesta former av monoteism, utan bara en klassisk polyteistisk stökig kultsamling av gamla sagor, traditioner och riter. Gnosticism är trots alla arkonter monoteistisk. Återstår samariterna och judendom. Samariterna var en befolkningsgrupp som allmänt dyrkade JHVH (Elohim/Jahveh/Snubben-I-Det-Blå), men enligt historieskrivningen gärna blandade in andra gudar. De var alltså eklektiska polyteister ¹) och det verkar alltså vara en lämplig källa för gnosticismen. Men händelsevis fanns det bland senjudiska rörelser, speciellt bland esséer, en tendens att förklara moseböckerna och dessas regler som förfalskade – de vegetarianska esséerna hävdade att de för det gamla testamentet karakteristiska blodsprutande djurslaktandet för att tillfredställa 'JHVH:s lystenhet på oxkött' (ironiskt sagt) var en senare förfalskning, och inte alls den lag som Mose gav judarna. Med detta i åtanke, är det kanske inte helt långsökt att gå ett steg vidare och hävda att moseböckerna skrivits under inflytande av lägre makter, så således kan man inom judendomen självt se vagt protognostiska tendenser.

¹)

moderna samariter inte inräknade – den moderna samaritiska sekten är antingen en sista hård tvångsmonoteiserad kärna av den ursprungliga samaritiska varianten av israelitisk folkreligion, eller så är den resultatet av en religionsreform av en förpassad judisk överstepräst som vägrade skilja sig från sin icke-judiska fru, när Esra genomförde sina rasistiska reformer för att skapa renrasiga judar

Rön

(Tusan också, jag som skulle vara kortfattad!) Jag gjorde en survey av Wikipedias alla gnostiska sekter, för att dels finna mandéismens källa, dels finna ut hur mycket gnostiska strömningar bidrog till Augustinus överdrivna asketism, dels såsom han fått en emotionell inställning från manikéismen, dels såsom han fått en emotionell inställning från sin uppväxtmiljö inom den tidiga katolicismen – det förhåller sig nämligen så att dessa tidiga katoliker tolkade [Matt 19:10-12] såsom att celibat var önskvärt – medan jag aldrig tolkat denna sats på detta sätt, utan i stället som att vara seriös i sin relation och inte gifta sig och skaffa barn utan möjlighet att fullfölja sina plikter i äktenskapet. Jag har alltså börjat misstänka att redan de tidiga katolikerna var utsatt för ett "okristet" inflytande, då deras tolkning förefaller mig tämligen långsökt och onaturlig.

Min survey fick oväntade resultat:

• Skall man tro Wikipedia (men det skall man inte utan mycket noggrann faktakoll ²) så är nasaraioi ganska entydigt mandeismens urreligion, de är kända från hasmonéisk tid (150BC och tidigare) som judar och samariter som bebodde Jerusalem och omnejd, och de tros ha varit Rom-vänliga i det Hasmonéiska rikets krig mot det helleniska Seleukiderriket;
• det verkar också tämligen sannolikt att nasaraioi är gnosticismens enda urreligion och att alla andra influenser är efter-inkorporerade;
• enligt Wikipedia konverterade många nasaraioi till kristendomen – om det handlar om de samariter som säges ha konverterat – så kan det ha varit så att gnosticism fanns inbyggd i kristendomen redan från början, såsom personer som drev vidare på nasarai-föreställningar, vilket dels förklarar Bibelns varningar om 'falska profeter', 'antikrist', 'Satans synagoga' – dels förklarar katolicismens absurda celibatsteorier – och annat konstigt såsom trinitarismens framväxt utan egentligt stöd från Bibeln,
• enligt Wikipedia var nazoraion ganska exakt detsamma som judekristna, och frågan huruvida nasaraioi = nazoraion behandlas bara mycket ytligt; enligt mig kan det vara en form av namn-bollning, som innebär att nasaraioi som har en betydelse av "väktare" (av Lagen) och nazoraion som sägesvis skall vara "de från Nazaret", vilket skulle bero på en delvis eller total likhet mellan nasaraioi och nazoraion; man kan lätt föreställa sig att ledarna Johannes Döparen och Jesus framträdde inom eller i utkanten av en messiansk sekt som länge väntat på Messias framträdande, och som sedan lydigt följde dessa ledare, [ett någorlunda närbesläktat scenario stödjes HÄR!]
• simoniterna, en sekt sägesvis grundad av Simon Magus, urgnostisk enligt all tidigare historieskrivning, uppfyller inte kriterium A. kosmo-moralisk dualism och inte kriterium C. synkretisk blasfemism, enligt min definition – det är alltså helt osäkert om simoniterna alls var gnostiker, och inte i stället en sorts tidiga experimentella kabbalistiska judar som försökte förena platonism med klassisk (post-Babylonisk) judendom;
• katarismen visade sig vara gnostisk, men utifrån en helt egen historisk utveckling – den katolska kyrkans snack om manikéiska tendenser har jag emellertid alltid sett som anakronistiskt nonsens, och inget på Wikipedia emotsade denna ståndpunkt – i stället verkade det som om katarismens föregångare bogomilismen inte varit egentligt gnostisk, och dennes föregångare paulicianismen inte på något sätt.

Något väntade resultat (ur min synpunkt) var emellertid:

• paulicianismen verkar vara en gammal kristen ortodoxi ³) baserad på adoptianism: mannen Jesus, son till Maria och Josef, adopterades till att bli Guds son;
• valentinianismens extremt komplexa system (kriterium B.) antyder ingen klassisk kosmo-moralisk dualism (kriterium A.) utan i stället en slags trinitarisk dialektik som avser att lyfta anhängaren bort från kosmisk dualism och genomlysa denna – valentinianismen kan inte rimligen klassas som gnostisk, och detta kan förklara Elaine Pagels annars väldigt knäppa beskrivning av gnosticismen – en strikt passiverande livsförnekande religion – som protestantisk – en samling mycket aktivistiska, expansiva, moraliserande och världsförbättrande religioner; jag räknar inte alls valentinianerna som gnostiker, och tyvärr (?) för de förment gnostiska snubbar som verkar genom www.gnosis.org så är de varken valentinianer (som delade alla trossatser med katolikerna) eller gnostiker.

²)	det förekommer ren desinformation på Wikipedia, vilket är logiskt om man betänker att vem som helst anonymt kan redigera Wikipedia
³)	en ortodoxi varifrån vi alla andra kristna antas vara heretiker