måndag 31 maj 2010
lördag 29 maj 2010
Thomism
Försöker värdera vilket basmaterial som används för apologi, exempelvis Thomism. Tyvärr är denna föråldrade lära så djävla dålig, för att tala klarspråk: den är så bemängd med begreppsförvirringar och underliga föreställningar att den skulle bli utskrattad ute i samhället. Jag tittar på den senare och ser om den går att reparera med hjälp av modern predikatslogik.
Apologetism
Jag brukar djupdyka i kunskapsmaterial och när jag "ätit" så kommer jag upp till ytan och vet inte var jag är eller vad jag sysslade med. Nu har jag dock definitivt kommit upp från djupet och tänkt på detta med apologeter. Oftare än jag tänkte mig, när jag långsamt långsamt omvandlades till kristen, får jag försvara detta att jag är kristen. Kritiken går ofta ut på att nån övertygad hedning alt. ateist rycker ut en enstaka händelseutveckling ur Bibeln, och lägger in en mening som ingen kristen någonsin lägger in i denna beskrivning. Ett annat problem går ut på att jag får stå till svars för vad någon amerikansk abortmotståndare och bokstavstroende "kristen" har gjort.
Nej! För det första, bibeln tolkas i ett sammanhang, varje utsaga tolkas utifrån ett större sammanhang, aldrig enskilt för sig, dessutom finns det tankar om hur man väger olika delar mot varandra i bibeln, somligt är bakgrundsmaterial, somligt har etisk innebörd och kan tolkas relativt bokstavligt, annat måste tolkas symboliskt. För det andra, alla kristna har fristående undervisningstraditioner och läroböcker som de använder vid sidan av bibeln för hjälp i uttolkningen, de main-stream-kristna har flera traditioner, katolska, anglikanska, flera protestantiska, och flera ortodoxa, som används. Små nya kyrkor har sina "reformatorer", "profeter", lärare och ledare. Om jag är anhängare av en eklektisk lagom-Lutheranism med vissa "liberalteologiska" inslag, så gör detta mig inte ansvarig för beteendet på anhängare i en sekt som använder kreationistiska läroböcker i sitt värv att aktivt provocera och högljutt fördöma omvärlden. När det gäller dessa irrläror ställer jag mig på omvärldens försvarssida mot dem, man skall inte ljuga i Guds namn!
Nå, en apologetism går ut på att den kristne skall få en lista av argument att använda i försvar mot angrepp — sådana angrepp kommer när man minst anar det — man kan säga att det var antikens religions-FAQ (svar på vanliga frågor), men ofta väver apologetismen in en logik som avser att hålla samman FAQ:ets alla påståenden i en enhetlig vision. Evolutionärt har konkurrensen mellan olika sådana FAQ:er lett till kyrkostrider och en extra lära vid sidan av bibeln, sedan rivits upp förkastats och ersatts med nya FAQ:er som så bildat extra läror vid sidan av bibeln — det är tyvärr ofrånkomligt med mytiska eller annars komplexa läromaterial, det finns inte en religion, och inte en agnostisk filosofisk riktning som inte är uppsplittrad på detta sätt. När man gör en sådan apologetisk "stridsskrift" eller "försvarsskrift" så gäller det bara att göra den bra så att den håller länge nog.
I mitt fall, sittandes i en icke-literalistisk Lutheransk bredkyrklig f.d. statskyrka, gäller det att utforma en kristen FAQ så att den inte provocerar trosfränder i andra riktningar, främst ortodoxa och katoliker, oavsett vilket lokalt ofog de kan tänkas ha för sig. Vad som gäller är att förklara för de neopositivister som kallar sig "humanister" är att inse att religion i sig inte är deras största fiende, när det gäller bekännande kristna måste de få en chans att bevara sin tro i öppen dialog med modernitetens rationalitet eller postmodernitetens anomiska pessimism, när det gäller attacker från fundamentalister, gäller det för troende kristna att kunna inse att dessa fundamentalister är en annan sort som undergräver människors tro, snarare än att hjälpa människor i tillvaron och få troende att stå fast i tron.
Nej! För det första, bibeln tolkas i ett sammanhang, varje utsaga tolkas utifrån ett större sammanhang, aldrig enskilt för sig, dessutom finns det tankar om hur man väger olika delar mot varandra i bibeln, somligt är bakgrundsmaterial, somligt har etisk innebörd och kan tolkas relativt bokstavligt, annat måste tolkas symboliskt. För det andra, alla kristna har fristående undervisningstraditioner och läroböcker som de använder vid sidan av bibeln för hjälp i uttolkningen, de main-stream-kristna har flera traditioner, katolska, anglikanska, flera protestantiska, och flera ortodoxa, som används. Små nya kyrkor har sina "reformatorer", "profeter", lärare och ledare. Om jag är anhängare av en eklektisk lagom-Lutheranism med vissa "liberalteologiska" inslag, så gör detta mig inte ansvarig för beteendet på anhängare i en sekt som använder kreationistiska läroböcker i sitt värv att aktivt provocera och högljutt fördöma omvärlden. När det gäller dessa irrläror ställer jag mig på omvärldens försvarssida mot dem, man skall inte ljuga i Guds namn!
Nå, en apologetism går ut på att den kristne skall få en lista av argument att använda i försvar mot angrepp — sådana angrepp kommer när man minst anar det — man kan säga att det var antikens religions-FAQ (svar på vanliga frågor), men ofta väver apologetismen in en logik som avser att hålla samman FAQ:ets alla påståenden i en enhetlig vision. Evolutionärt har konkurrensen mellan olika sådana FAQ:er lett till kyrkostrider och en extra lära vid sidan av bibeln, sedan rivits upp förkastats och ersatts med nya FAQ:er som så bildat extra läror vid sidan av bibeln — det är tyvärr ofrånkomligt med mytiska eller annars komplexa läromaterial, det finns inte en religion, och inte en agnostisk filosofisk riktning som inte är uppsplittrad på detta sätt. När man gör en sådan apologetisk "stridsskrift" eller "försvarsskrift" så gäller det bara att göra den bra så att den håller länge nog.
I mitt fall, sittandes i en icke-literalistisk Lutheransk bredkyrklig f.d. statskyrka, gäller det att utforma en kristen FAQ så att den inte provocerar trosfränder i andra riktningar, främst ortodoxa och katoliker, oavsett vilket lokalt ofog de kan tänkas ha för sig. Vad som gäller är att förklara för de neopositivister som kallar sig "humanister" är att inse att religion i sig inte är deras största fiende, när det gäller bekännande kristna måste de få en chans att bevara sin tro i öppen dialog med modernitetens rationalitet eller postmodernitetens anomiska pessimism, när det gäller attacker från fundamentalister, gäller det för troende kristna att kunna inse att dessa fundamentalister är en annan sort som undergräver människors tro, snarare än att hjälpa människor i tillvaron och få troende att stå fast i tron.
torsdag 27 maj 2010
Engelska versus Skandinaviska
Har ett fundamentalt problem. För att fjärrsamverka över Internet med exempelvis en editor som tillåter att flera användare skriver på ett och samma dokument flera mil isär, så behöver jag starta en engelsk blogg för det som litet löjligt kallas Web 2.0. Å andra sidan har jag anspråk på och planer på att få igång/hitta nätverk för bibelstudier, och dessa bör vara lokalt förankrade, så att människor kan mötas ansikte-mot-ansikte för att diskutera praktisk vardagsteologi.
Jag tror jag bevarar den här bloggen på svenska, och vid behov startar en ny blogg på engelska för kollaborationsprogramvara (s.k. Web 2.0) med Öppen Källkod.
Jag tror jag bevarar den här bloggen på svenska, och vid behov startar en ny blogg på engelska för kollaborationsprogramvara (s.k. Web 2.0) med Öppen Källkod.
onsdag 26 maj 2010
Teologins Historia
OK, var var det jag var nu igen. Jag håller på att läsa ut Teologins Historia - en dogmhistorisk översikt, av Bengt Hägglund. (Mycket bra bok.) Skälet är att jag letar efter en produktiv trinitarism, alltså en trinitarism som en vanlig troende kan tänka i enlighet med, och därigenom förbättra sitt liv. Jag har fått ett hyggligt precist svar:
Boken: 5:e upplagan, ISBN 91-40-30533-3, Kristianstads Boktryckeri AB
Måste göra ett tillägg: Hegel sätter inte Fadern/Sonen/den Heliga Ande likvärdiga med tes/antites/syntes. Hegel säger ungefär så här (citat Hägglund):
"Eviga idé" är platonism och föråldrat, speciellt som den rene platoniske Gud var oföränderlig, och den judisk-kristne Gud är en rätt så temperamentsfull typ som först skall straffa, sedan ändra sig och finner på att det är bäst att benåda. Den andra satsen om uppenbarelse är formellt sett modalism, att Gud ändrar person och form, men då så mycket tolereras nuförtiden, så tillåter jag detta.
Poängen i Hegels resonemang tycks vara först tesen Gud som framstår på ett sätt för människorna med lag och ordning, sedan antitesen Jesus som framstår på ett helt annat sätt: som att lagen är helt omtolkad, därefter syntesen församlingen som tar till sig bägge och förstår dem ihop, något sådant ... blablabla ... Det dialektiska tänkandet att ställa upp påståenden/objekt, ta fram deras skenbara motståndare, och sedan låta intellektet frambringa en kompromiss som är mer än bara de bägge motståndarna som står och stångar mot varandra är ett förnuftigt förhållningssätt att använda i livet: skenbara konflikter i ens liv kan vara en prövning där förståndet/medkänslan leder till frambringadet av nya lösningar med mervärde utöver de ingående motstående parterna.
- Hegels dialektiska triad: tes-antites-syntes, som han ansåg vara en kosmisk storhet besläktad med Guds treenighet,
- det var inte han som började med denna sorts triad, veterligen använde Pierre Abelard en precis likadan "syntetisk triad" för att analysera Bibeln, men för Abelard torde det bara ha varit en metod,
- i övrigt vet jag bättre själv, av allt att döma är treenighet och trinitarism något som kristna verkar vilja binda ihop, slänga in i en garderob och låsa.
Boken: 5:e upplagan, ISBN 91-40-30533-3, Kristianstads Boktryckeri AB
Måste göra ett tillägg: Hegel sätter inte Fadern/Sonen/den Heliga Ande likvärdiga med tes/antites/syntes. Hegel säger ungefär så här (citat Hägglund):
Gud är i sin eviga idé (Faderns rike), uppenbarar sig i ändligheten, i medvetande och föreställning (Sonens rike), och återvänder till sig själv i enhet med det ändliga i församligen (Andens rike).
"Eviga idé" är platonism och föråldrat, speciellt som den rene platoniske Gud var oföränderlig, och den judisk-kristne Gud är en rätt så temperamentsfull typ som först skall straffa, sedan ändra sig och finner på att det är bäst att benåda. Den andra satsen om uppenbarelse är formellt sett modalism, att Gud ändrar person och form, men då så mycket tolereras nuförtiden, så tillåter jag detta.
Poängen i Hegels resonemang tycks vara först tesen Gud som framstår på ett sätt för människorna med lag och ordning, sedan antitesen Jesus som framstår på ett helt annat sätt: som att lagen är helt omtolkad, därefter syntesen församlingen som tar till sig bägge och förstår dem ihop, något sådant ... blablabla ... Det dialektiska tänkandet att ställa upp påståenden/objekt, ta fram deras skenbara motståndare, och sedan låta intellektet frambringa en kompromiss som är mer än bara de bägge motståndarna som står och stångar mot varandra är ett förnuftigt förhållningssätt att använda i livet: skenbara konflikter i ens liv kan vara en prövning där förståndet/medkänslan leder till frambringadet av nya lösningar med mervärde utöver de ingående motstående parterna.
Omstart
Ny blogg, börjar på nytt. Föregående gånger skrev jag mer systematiskt och ämnesbegränsat — nu tänker jag vara mer osystematisk och skriva om precis ditten och datten, som jag vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
