Den Heliga Birgitta

Jag kan inte säga att jag är riktigt påläst på ämnet Den Heliga Birgitta, men en ungefärlig uppfattning är:

• jag hatar människor som hatar katter, och i synnerhet sådana som påstår att de är oanvändbara! Katter är förträffliga råttfångare, och i allmänhet bra sällskapsdjur – om man behandlar dem väl och sköter om dem ordentligt,
• att hon uppmanade påven att flytta tillbaka till Rom, är historiskt sett ett obsolet ställningstagande för 2000-talets protestanter – det är "vem bryr sig?" för oss,
• hon fick en massa visioner om ett kristet idealsamhälle som står i stark kontrast till det som senare blev fallet – ur profetsynpunkt (GT-varianten) måste hon därmed betraktas som en villolärare,
• hon undergrävde i sin propaganda kungen Magnus Eriksson, och tog därmed ställning för den dåtida (nu utdöda) jordägaradeln, som efter Magnus Eriksson satte igång i att tävla i att lägga beslag på Sveriges tillgångar, samt tillsätta kungar från främmande länder för att minimera dessas inflytande och själva kunna norpa åt sig så mycket som möjligt – den Heliga Birgitta är ur statssymbolisk synpunkt omöjlig, eftersom hon deltog i att undergräva staten Sverige på grund av överklassens habegär.

Man har firat Den Heliga Birgittas 700-årsjubileum för ett bra tag sedan (2003), men för mig kändes det mest som Lucia: det här har egentligen inte med kristendom att göra, man sätter upp symboler att betyda något annat än vad som var den ursprungliga betydelsen, och så gör man det till en "ekumenisk" symbol, eller en symbol för en "stark" kvinna, eller nå't som svensk historia i alla fall har talrikt av.

Socialdarwinismens paradox

Socialdarwinismens paradox är att den som tror sig vara fittest, übermench, tillhöra de utvaldas skara, därmed uppvisar social inkompetens, och sannolikt inte är vare sig fittest, übermench eller tillhör de utvaldas skara. De är bara råa och plumpa människor som inte förmår se sig själva utifrån. De äkta fittest är försedda med så stor självkritik och anpassningsförmåga att de har svårt att se sig själva som fittest... skulle jag tro... jag själv vet att jag inte är fittest, då skulle jag ha större tålamod med andra människor än vad jag verkligen har.

Antikonspirationism

Jag kläcker litet termer här och där (som nå'n kanske har märkt). Nu är det dags igen — jag tänker definiera antikonspirationism, samtidigt som jag i förbigående deklarerar mig själv vara (rimlig) antikonspirationist. Nå!!

Antikonspirationism:

är övertygelsen att människan är en så essentiellt kaotisk och egensinnig varelse att gigantiska konspirationsteorier, Illuminati, Sions Vise, den Kapitalistiska Världssammansvärjningen, Miljömaffian, USA/11-septembersammansvärjningen, och vad det nu kan vara, är essentiellt orimliga, och alltid uttryck för en rejäl grad av paranoia hos den individ som uttrycker åsikten, och de konkreta anledningarna till deras orimlighet äro:

1. I en hypotetisk sammansvärjning finns oftast en tjallare som tjallar för att a. han/hon anser sammansvärjningen vara olaglig och omoralisk eller b. vederbörande blivit hotad eller illa behandlad, så att han/hon känner sig tvingad att avfalla till motsidan; och
   
2. i en hypotetisk sammansvärjning som består av många människor finns det alltid informationsläckor beroende på, a. amoraliskt narcissistiska individer som deltar endast för att hävda sin egna person, och som måste skryta över sitt eget deltagande, b. varningar från en individ till en annan, beroende på personliga bindningar, och att sammansvärjningen hotar den varnade individen; samt
   
3. i en hypotetisk sammansvärjning som består av många människor finns det olika anledningar till att man deltar i sammansvärjningen, och dessa olika människor kan i samma anda begå förräderi mot varandra.
   

Antikonspirationism säger inte att det inte finns konspirationer – den säger bara att konspirationer sällan är anledningen till att saker och ting inte går i önskad riktning, och den avvisar världsomspännande konspirationer som förklaringsmodeller.

Det finns ett talesätt bland tekniker som säger:

förklara aldrig missöden med onda konspirationer, när vanlig mänsklig dumhet passar bättre som förklaringsmodell

Det beror ju förstås vad man menar med dumhet, det finns ett annat talesätt:

det är mänskligt att fela, men för att skapa katastrofer krävs dator

Kristendomens sanna rot (igen)

Nä, jag har totalt ändrat mig: Kristendomens sanna rot går faktiskt att identifiera, men svaret är anti-överraskande och nästan litet trivialt, förutom att jag hittat ganska få analyserande sekundära källor som grävt i det här:

• medan talmudisk modern judendom uppstått ur judisk antik fariséism (en fredlig form som inte framträder i Nya Testamentet) baserat på araméisk-talande hebreiska judar, så
  
• har kristendomen sitt upphov i huvudsak bland
  
  • grekisk-talande helleniserade judar,
  • dessas "lyssnare",
  • helleniska hedningar i allmänhet och kanske
  • vissa platoniker i synnerhet, samt
  • en samling samariter,

Skälen för att grekisk-talande helleniserade judar bidragit med mycket av den grundkristna teologin är Joh 1:1-5 speciellt allt [världsalltet] blev till genom det [Ordet/Jesus], samt likadana utsagor i Kol 1:15-17 och Hebr 1:2-3. Översatt till platonsk terminologi betyder detta (till alla gnostikers fasa): "Jesus är Guds Det Enas Demiurg, hans ansikte, och hans skapande hantverkare". Enligt platonsk logik är den sanna Guden, det Ena, okontaktbar och okunnig om den materiella världen, men han går genom en Demiurg, en instansiering som dels skapar den materiella världen, dels är ett Guds Ansikte vartill man kan relatera. De helleniserade judiska teologerna förklarar alltså Jesus som en personalisering, ett ansikte till Gud, och det är rimligt att tro att de hade detta som huvudargument gentemot strikt monoteistiska invändningar om "ingen gud utom Gud" och "den förste, den siste och den ende", från Gamla Testamentet.

Resonemangssättet är något störande för den västkristna trinitariska formeln "tre personer, en gudom", vilket naturligtvis är en ahistorisk vantolkning av "tre naturer/aspekter, en gudom". Jag hänvisar till de ortodoxas kritik av den västkristna trinitariska formeln.

Man måste omedelbart kasta in två brasklappar: den första att vi inte faktiskt kan veta hur spridd och accepterad denna platoniskliknande teologi var – citaten rör trots allt bara fyra brev, medan de andra budskapen, Kristi offerdöd etc, återkommer mycket oftare – det andra är att de helleniska judarna troligen inte alls var okunniga om traditionell judisk teologi, de använder sig av ett platoniskt resonemangssätt, snarare än att predika platonism.

Det finns ytterligare argument: de kristnas förkastande av omskärelsen är inte bara ett förkastande av en obekvämlighet – under de helleniska stormakternas tid var allt stympande av kroppen förbjudet och djupt omoraliskt. Det finns skäl för att tro att vissa judar helleniserades nära tiden för Makabéerupprorer, bland annat skildras det så i Första Makabéerboken, och redan under Antiochos IV Epiphanes förekom det hellenofiler bland judar, såsom översteprästen Jason och speciellt dennes allierade tobiaderna.

Baal och jag

Käftade igår på Facebook med några snubbar som hävdade att Svenska Kyrkan infört en inkvisition. Jag klarade mig ganska dåligt faktiskt, men jag försvarade i alla fall Svenska Kyrkan och dess biskopar. Vad det egentligen handlade om var att en ansvarskommitté i Svenska Kyrkan säger till på skarpen mot Missionsprovinsen, ett gäng notoriska bråkmakare

• som har satt system i att mobba kvinliga präster,
• som talar emot vigning av homosexuella och
• som talar emot modern "liberalteologi" (alltså modernistisk tolkningsmetodik inkluderande historiskt-kritisk tolkning).

Nå!! (Norrländskt uttal). Ett karakteristiskt exempel på vad vi Svenska-Kyrkaniter är enligt Missionsprovinsen:

Många kristna i dagens Sverige är andligen hemlösa.

Kanske det kanske, men...

Elia upplevde att han var ensam om att tjäna Gud i Israel, men Gud kunde korrigera med att det faktiskt fanns 7 000 som inte hade böjt knä för Baal (1 Kung 19:18).

Hupp! ... Baal och jag, alltså ... Det här sättet att argumentera är karakteristiskt för Missionsprovinsen — antagligen har de ingen Aaaning om att de trampar på andra människor och hånar dem på värsta sätt. Det liknar litet grand SD:s resonerande att de själva har all rätt att förespråka omänsklig diskriminering baserat på ("kulturell") härkomst, men andra har inte rätt att reagera på deras omänskliga resonerande. Jag anar ett slags socialt handikapp...

Hittade något liknande här:

• "kommunistiska Folkrepubliken Kina" och "Arianerna"

Det verkar som om de har tänkt sig komma tillbaka till Svenska Kyrkan och underkuva sådana "heretiker" som jag, som är delvis "liberalteolog".

Svenska språkets numerus

Enligt läroboken har svenska språket två numerus, medan det kan förhålla sig så att det finns tre:

	mygga	spik	människa
singular	en mygga	en spik	en människa
plural	flera myggor	flera spikar	flera människor
kollektiv	mycket mygg	mycket spik	mycket folk

Man kan ifrågasätta mycket folk, då det går att säga ett folk och flera folk, alltså att folk är ett separat substantiv, men däremot är ett mygg och flera mygg obefintligt.

Det finns andra saker där läroboken lär ut fel, exempelvis struntpratet att det skulle finnas ett futurum-tempus för verb. Andra saker såsom att det skulle finnas maskulinum och femininum är lyckligtvis bortrensade.

Modifierad teknisk existensialism

Som förut nämnts finns brister i försöket att definiera existensen med hjälp av den förmenta biofeedbackloopen

p₁ = p₀ + f(p₀)

Problemen är:

1. ingenting har sagts om f, inget hindrar den från att divergera, en biofeedbackmekanism ser till att värdemängden håller sig inom ett intervall: om man blir kall så fryser man och börjar darra för att upprätthålla temperaturen, on man blir varm så svettas man och så vidare
2. om livets mening är p₁ = p₀ + f(p₀) så kan man aldrig misslyckas, eftersom p₀ + f(p₀) ofelbart kommer att summera till p₁

Jag gör därför ett nytt försök: man identifierar var man är p₀ och tänker/känner fram ett måltillstånd p'₁, som man sedan matar in i den generaliserade funktionen F sålunda:

p₁ = p₀ + F(p'₁, p₀)

Skillnaden ∆p = |p'₁ – p₁| kallar vi nu för planeringsavvikelse, och denna avvikelse brukar vara upphov till personlig frustration. Notera emellertid två saker:

1. inget har ännu sagts om biofeedback
2. jag tror inte p₁ = p₀ + F(p'₁, p₀) är en bra modellering av lägre djur: de planerar inte tillvaron, de bara agerar

Jag återkommer igen senare.

Kristendomens "sanna rot"

Har under några veckor grävt efter den "sanna Jesus-läran" – modern "heresiologi" brukar rynka på pannan åt gammal antik heresiologi för sin intolerans och sina klantiga apologier emot irrläror – men mitt främsta ändamål är att visa att kristendomen är en intellektuell-evolutionär produkt som växte fram på 300-talet, och att denna framväxt skedde därför att man läste bibeln och jämförde med sina läror. Udden är främst riktad gentemot Milleritism, adventism och jehovasitism: om det verkligen skedde ett "stort avfall" på det sätt som de beskriver det, vad är det då de borde ha "återställt" kristendomen till? En gnostisk lära? Samaritism? Ren judendom? Adventister kan naturligtvis få fortsätta vara adventister, men de borde vara mer respektfulla mot andra kristna och tona ner "det stora avfallet" som en 'avvikelse' som kan rättas till, och de borde erkänna att Ellen G. White är adventismens stora profet, som gör tilläggsläror och ändringar. Jehovasitism är en magisk kult.

När jag nu gräver i den ursprungliga Jesus-läran så finner jag att ett otal kommentatorer försökt koka soppa på en spik, och att det förekommer så mycket motsägelsefull information att varje försök att ge ett svar i bästa fall blir en vild spekulation. Följande källor är möjliga: hellenisk judendom, essenism, gnosticism och samaritism. Jag finner inga hållbara belägg för att det skulle funnits någon nazarenism före Jesus son till Maria. Bättre än så kan inte en ultra-skeptisk kristen.

Skiss på "teknisk existensialism"

Kierkegaard och Nietzsche beskrev var sina etiska system som i höggradigt emotionella och moraliserande termer försökte beskriva andligt växande. Nietzsche beskrev också en "übermench" som var kraftigt expanderande andligt, och en "untermench" som fastnat i sin tillväxt. (Nazisternas "übermench" och "untermench" bör ha varit motsatsen till Nietzsches d:o – ett av alla skäl till att han förkastade nazismen). Sartre gjorde något fult som man bör avstå ifrån, men det är ett stickspår. Jag försöker mig i stället på en icke-emotionell "teknisk" och icke-moraliserande existensialism, baserat på sådan artificiell intelligens som jag läst: plansystem och aktionssystem.

Efter långt personligt sökande efter livets mening kom jag fram till att livet själv inryms eller definieras av ett biofeedbacksystem, och att det mänskliga medvetandets "livets mening" inryms i frågorna:

1. var är vi?
2. vart vill vi?
3. hur kommer vi dit?

I ingenjörstermer definierar vi tillvaron som parametrar p_i, t.ex. energi, värme, avslappning, lugn, etc., och låter generaliteten betecknas av vektorn p = ⟨p_i⟩, varvid livets biofeedbackloop kan beskrivas av

p₁ = p₀ + f(p₀)

(Med ingenjörsresonemang kan man nu utforska diverse tillstånd, kaos och katastrofiska situationer). Igen:

1. var är vi? p₀, identifiera nuläget korrekt
2. vart vill vi? p₁, tänk ut ett måltillstånd,
3. hur kommer vi dit? f, planera en väg till måltillståndet.

Notera en brist i resonemanget: om p₁ är det önskade målet i sammanhanget så kan ingen människa någonsin misslyckas, eftersom p₀ + f(p₀) ofelbart kommer att summera till p₁. Jag återkommer till detta.

Kulturrelativistisk dialektik: kulturfunktionalism

Under hela den kända mänskliga historien har "nationalistiska" kulturlikformiga tendenser kämpat emot kulturrelativism. De kulturlikformiga tendenserna har "strävat efter" att skapa ett mönster för mellanmänskligt beteende (jfr Durkheims "mekaniska solidaritet") och därigenom minimera konflikter och skapa konventionella signalsystem för att signalera känslolägen, attityder, inbördes kulturell status etc.. De kulturrelativa tendenserna består i en fragmentering genom kulturens storlek och en påföljande organisk utveckling, samt en tendens att acceptera olikheter för att därigenom förhindra konflikter mellan olikformiga subgrupper i kulturen. Bägge har som avsikt att minimera improduktiva konflikter. (Om jag hade varit politiker så hade jag tagit ställning för den ena på bekostnad av den andra, men då låser jag också in mig i en position, nu säger jag bara: "bägge är bra – rätt använda – fila aldrig naglarna med motorsåg!")

En tredje ståndpunkt är liberalinspirerad (idag är jag välvillig mot liberalerna): om man följer en viss kultur så får man vad man förtjänar. Vi kan kalla den kulturfunktionalistisk: en kultur som dödar flickebarn därför att de är "mindre värda" får mer kriminalitet, eftersom ett större antal män blir utan en stabiliserande kvinnlig maka, samma gäller polygama samhällen, där män kan gifta sig med fler än en kvinna – såsom "fundamentalistiska mormoner" i Utah – dessa samhällen är också sämre för barn att växa upp i eftersom det är större slitningar inom de fundamentalist-mormonska familjerna, folk är fattigare och barnen blir oftast outbildade, fattiga och fastnar lättare i drogmissbruk. Det är som det är: vissa kulturella mönster är mer framgångsrika än andra, exempelvis monogami hos människor, oligarkisk polygyni hos lejon, och gynarki med infertila honor som "slavarbetare" i myrstackar. Detta är den kulturfunktionalistiska hållningen, och den är i viss mån moraliserande utefter konsekvensetik, men den avhåller sig från att utnämna en individuell kultur från att vara universellt giltig.