Kristendomens sanna rot (igen)

Nä, jag har totalt ändrat mig: Kristendomens sanna rot går faktiskt att identifiera, men svaret är anti-överraskande och nästan litet trivialt, förutom att jag hittat ganska få analyserande sekundära källor som grävt i det här:

• medan talmudisk modern judendom uppstått ur judisk antik fariséism (en fredlig form som inte framträder i Nya Testamentet) baserat på araméisk-talande hebreiska judar, så
  
• har kristendomen sitt upphov i huvudsak bland
  
  • grekisk-talande helleniserade judar,
  • dessas "lyssnare",
  • helleniska hedningar i allmänhet och kanske
  • vissa platoniker i synnerhet, samt
  • en samling samariter,

Skälen för att grekisk-talande helleniserade judar bidragit med mycket av den grundkristna teologin är Joh 1:1-5 speciellt allt [världsalltet] blev till genom det [Ordet/Jesus], samt likadana utsagor i Kol 1:15-17 och Hebr 1:2-3. Översatt till platonsk terminologi betyder detta (till alla gnostikers fasa): "Jesus är Guds Det Enas Demiurg, hans ansikte, och hans skapande hantverkare". Enligt platonsk logik är den sanna Guden, det Ena, okontaktbar och okunnig om den materiella världen, men han går genom en Demiurg, en instansiering som dels skapar den materiella världen, dels är ett Guds Ansikte vartill man kan relatera. De helleniserade judiska teologerna förklarar alltså Jesus som en personalisering, ett ansikte till Gud, och det är rimligt att tro att de hade detta som huvudargument gentemot strikt monoteistiska invändningar om "ingen gud utom Gud" och "den förste, den siste och den ende", från Gamla Testamentet.

Resonemangssättet är något störande för den västkristna trinitariska formeln "tre personer, en gudom", vilket naturligtvis är en ahistorisk vantolkning av "tre naturer/aspekter, en gudom". Jag hänvisar till de ortodoxas kritik av den västkristna trinitariska formeln.

Man måste omedelbart kasta in två brasklappar: den första att vi inte faktiskt kan veta hur spridd och accepterad denna platoniskliknande teologi var – citaten rör trots allt bara fyra brev, medan de andra budskapen, Kristi offerdöd etc, återkommer mycket oftare – det andra är att de helleniska judarna troligen inte alls var okunniga om traditionell judisk teologi, de använder sig av ett platoniskt resonemangssätt, snarare än att predika platonism.

Det finns ytterligare argument: de kristnas förkastande av omskärelsen är inte bara ett förkastande av en obekvämlighet – under de helleniska stormakternas tid var allt stympande av kroppen förbjudet och djupt omoraliskt. Det finns skäl för att tro att vissa judar helleniserades nära tiden för Makabéerupprorer, bland annat skildras det så i Första Makabéerboken, och redan under Antiochos IV Epiphanes förekom det hellenofiler bland judar, såsom översteprästen Jason och speciellt dennes allierade tobiaderna.