Teologins Historia

OK, var var det jag var nu igen. Jag håller på att läsa ut Teologins Historia - en dogmhistorisk översikt, av Bengt Hägglund. (Mycket bra bok.) Skälet är att jag letar efter en produktiv trinitarism, alltså en trinitarism som en vanlig troende kan tänka i enlighet med, och därigenom förbättra sitt liv. Jag har fått ett hyggligt precist svar:

1. Hegels dialektiska triad: tes-antites-syntes, som han ansåg vara en kosmisk storhet besläktad med Guds treenighet,
2. det var inte han som började med denna sorts triad, veterligen använde Pierre Abelard en precis likadan "syntetisk triad" för att analysera Bibeln, men för Abelard torde det bara ha varit en metod,
3. i övrigt vet jag bättre själv, av allt att döma är treenighet och trinitarism något som kristna verkar vilja binda ihop, slänga in i en garderob och låsa.

Boken: 5:e upplagan, ISBN 91-40-30533-3, Kristianstads Boktryckeri AB

Måste göra ett tillägg: Hegel sätter inte Fadern/Sonen/den Heliga Ande likvärdiga med tes/antites/syntes. Hegel säger ungefär så här (citat Hägglund):

Gud är i sin eviga idé (Faderns rike), uppenbarar sig i ändligheten, i medvetande och föreställning (Sonens rike), och återvänder till sig själv i enhet med det ändliga i församligen (Andens rike).

"Eviga idé" är platonism och föråldrat, speciellt som den rene platoniske Gud var oföränderlig, och den judisk-kristne Gud är en rätt så temperamentsfull typ som först skall straffa, sedan ändra sig och finner på att det är bäst att benåda. Den andra satsen om uppenbarelse är formellt sett modalism, att Gud ändrar person och form, men då så mycket tolereras nuförtiden, så tillåter jag detta.

Poängen i Hegels resonemang tycks vara först tesen Gud som framstår på ett sätt för människorna med lag och ordning, sedan antitesen Jesus som framstår på ett helt annat sätt: som att lagen är helt omtolkad, därefter syntesen församlingen som tar till sig bägge och förstår dem ihop, något sådant ... blablabla ... Det dialektiska tänkandet att ställa upp påståenden/objekt, ta fram deras skenbara motståndare, och sedan låta intellektet frambringa en kompromiss som är mer än bara de bägge motståndarna som står och stångar mot varandra är ett förnuftigt förhållningssätt att använda i livet: skenbara konflikter i ens liv kan vara en prövning där förståndet/medkänslan leder till frambringadet av nya lösningar med mervärde utöver de ingående motstående parterna.